Lördag eftermiddag 


Michelles första arbetsvecka, tillika min första "arbetsvecka" som kennelflicka, är över och vi har tagit helg... vilket betyder att vi fick sovmorgon i morse och sedan har tagit det lugnt. Gjort saker, ja visst, men i lugn och ro. Bl.a. har vi städat köksskåpen och skafferiet, så att det blivit jättefint (och välorganiserat). Så har vi besökt flera affärer som Marie-Ann och Michelle ville visa mig, som t.ex. Åhléns Outlet. Personligen fann jag ingenting åt mig, men Marie-Ann lyckades fynda två par jeans för 50 kronor/styck! Tyvärr fanns det inga i min storlek, annars hade jag givetvis också slagit till. Vi avslutade med en sen lunch på Burger King, där vi smaskade i oss kycklingnuggets (18 stycken plus två dipsåser) för 39 kr... och jag tror att det var den renaste och mest välstädade hamburgerrestaurang jag någonsin besökt, så det kändes bra på alla sätt och vis.

I övrigt har jag planer på att lära mig Michelles ångmopp och göra golven fina i hela lägenheten nu när hon är hemma och kan hålla undan hundarna. Särskilt valparna, som växer så att det nästan syns och som är överallt när de inte sover... att så små ben kan springa så fort! Men så är de ju iggisar, de små liven, även om det inte syns på dem än (allt som är spetsigt och smalt på en vuxen iggy är fortfarande valprunt på dem, om man säger så). Jag är så innerligt tacksam att få vara med om detta mirakel - de lär sig nya saker varenda dag, förändras inför ögonen på en... och de söker aktivt efter mitt sällskap, vilket förstås gör mig alldeles varm och mjuk i hjärtat. Det räcker med att jag stiger över grinden i dörrhålet till rummet så kommer de (må vara en smula vingligt) skuttande och springande mot mig för att klänga på mina fötter... då brukar jag sätta mig ner så att de får komma upp i min famn och sedan leker de med mitt hår, testar sina yttepyttesmå tänder på mina fingrar och slickar mig i ansiktet. Naturligtvis är det mycket att tänka på också... de håller på att lära sig gå på lådan, men det blir fortfarande "olyckor" utanför lite varstans på golvet (det är därför jag vill lära mig ångmoppen, så att jag inte behöver svabba med såpa eller annat rengöringsmedel) och sedan måste man torka små rumpor. Mat skall de också ha - just nu en blandning av uppblötta valptorrisar och mousse - samt mjölk från mamma Miri, förstås, för helt avvanda är de inte ännu. Men det roligaste är att gosa och leka... det tycker både valparna och jag! Och det tråkigaste är att hålla Belle och Ginny borta, för Miri accepterar absolut inte andra tikar i närheten. Geisha räknas inte, för hon är i Miris ögon fortfarande en valp... och hon både pysslar om och leker med de små, så att Miri kan gå undan och vila. 

Robin har fått träffa valparna och uppskattade inte bekantskapen. Tvärtom vände han och sprang därifrån! Men när de får komma ut hit i vardagsrummet tror jag att han vänjer sig - och själva behöver de "katt-tränas" i fall det finns katt i de nya hemmen, så det är egentligen väldigt praktiskt att Robin är med här. En annan praktisk sak är att lägenheten bredvid renoveras just nu, vilket gör att det borras, hamras och låter på andra sätt genom väggen i valparnas rum (Michelles sovrum) - och de sover lugnt vidare, så de får bra träning i att inte bli oroliga av oväntade ljud. Idag regnar det dessutom så det smattrar mot fönstren... också ett ljud de mår bra av att lära sig tåla. Tänk, så mycket ett litet barn måste lära sig på så kort tid för att klara resten av livet! Jag är fullständigt fascinerad... sitter och bara tittar på dem, ser hur de övar på allt möjligt en hund måste kunna som t.ex. att springa, klättra, hoppa, försvara sig (i lek, förstås) m.m. Och de har bara åtta veckor på sig, innan det är dags att flytta hemifrån! Man baxnar när man tänker på hur fantastiskt deras små hjärnor - och kroppar - utvecklas dag för dag, timme för timme...

Hur går det med min egen utveckling då? Tja, för det första kommer jag ju upp på morgonarna, även om jag sedan är mer eller mindre sömnig under dagen och inte piggnar till på allvar förrän så här dags på eftermiddagen. Men jag har frid i sinnet, känner mig glad och bekymmersfri, njuter av att telefonen är tyst och fortsätter att studera boken om gränsdragningar. Där finns så mycket att lära och ta till sig! Tyvärr (på sätt och vis) kommer det att innebära att jag, när jag kommer hem igen, inte är samma person utåt sett som jag var när jag åkte... och det kanske skrämmer mina vänner till att börja med. Det är inte så att jag kommer att vara avvisande och aggressiv, absolut inte! Men jag kommer att vara mindre foglig, eller hur jag skall säga... alltså, mindre benägen att vika mig, mindre förstående mot manipulationer, tjat och försök till övertalningar, i visst mått mindre tillgänglig överhuvudtaget. Kanske inte heller ställa upp lika ofta, framför allt inte på "brandkårsutryckningar". Med det menar jag att jag givetvis fortfarande kommer att ställa upp om någon behöver åka till KSS akut... men inte slänga mig i bilen för någon annans skull för att ICA stänger om tio minuter. 

Allting kretsar egentligen till samma sak: att låta andra personer leva sina liv själva, utan att jag tar på mig ansvar för något som jag faktiskt inte har ansvar för. Det är inte mitt problem om någon har planerat dåligt och plötsligt behöver en liter mjölk kl. 20.50 på kvällen. Inte heller är det mitt problem om någon granne till någon av mina vänner stör... sådant skall inte jag behöva bli inblandad i, om jag inte är närvarande själv och blir vittne till något som skall anmälas. För att fortsätta exemplen, är det faktiskt inte mitt ansvar om någon har problem på jobbet eller i en annan relation än den till mig... sådant måste jag också sluta lägga mig i. 

Jag skall utveckla det här ytterligare senare, men nu är det middagsdags för alla hundar (och Robin).