Torsdag kväll 


Fick alldeles nyss det förfärande beskedet att min kusin Berit gått bort, mycket hastigt och totalt oväntat. Hon var jämnårig med mina äldre syskon, och vi hade fin kontakt, så saknaden blir stor. Nu måste jag försöka ordna så att jag har råd att åka till begravningen, för den vill jag verkligen delta i trots att den sker på Gotland... skall googla på billigaste sättet att resa t.o.r. och logi m.m. kan jag nog få av släkten om jag inte stannar länge (kanske bara någon natt). Så ledsamt att det skulle bli en sådan orsak bakom att jag besöker min barndoms ö igen! Jag som hade tänkt åka dit ändå, fast för att umgås med just Berit och hennes familj och återuppleva de trakter där jag var så hemma som barn... nu blir det helt fel, men det är ingens fel och man måste förstås ta livet som det kommer *blinkar bort tårarna*. Känner också en sådan empati för hennes man Lennart, som verkligen älskade henne och som gjorde hennes liv både tryggt och lyckligt... det är alltid smärtsamt när döden separerar två människor som hör ihop.

Nåväl *drar ett djupt andetag*...

Även om det känns väldigt konstigt att göra ett sådant här totalt byte av samtalsämne, så träffade jag diabetesköterskan idag och berättade om min situation. Hon förstod direkt, förstås - det vissse jag att hon skulle göra, för hon är en både kunnig och empatisk person - och började genast skissa på hur min medicinering kan ordnas ändå. Som jag trodde och hoppades, handlar det om att styra över mig på insulin i stället för tabletter... och vi startar redan idag med högre dos Toujeo (långtidsverkande insulin) medan jag trappar ner den medicin jag fortfarande tar (Janumet) och sedan skall jag flyttas över helt på insulin i samband med mitt läkarbesök den 24:e. Känns bra! Om jag tar insulin i stället klarar jag den ekonomiska biten och tar samtidigt hand om min diabetes så att jag inte får följdskador (framför allt hjärtproblem, känselbortfall i händer och fötter samt synskador). Det är framför allt det som driver mig - att förhindra att mitt livsöde blir som mammas.


Skrivet senare:

Nu har jag talat i telefon med min syster och fått veta mer om min kusin. Hon var sjuk, men ingen hade väntat sig att det skulle gå så fort... mer skriver jag inte, eftersom hon till min syster sagt ifrån att hon inte ville prata om det. Hur som helst verkar alla syskonen vara inne på tanken att delta i begravningen och det känns bra - då kan vi samåka och kanske också vara ett större stöd för Berits familj (make och tre döttrar). Skall kolla om de behöver hjälp med minnesstunden efteråt... vi skulle ju kunna baka och ha med oss, menar jag. Sköta lite av markservicen. Å, nu gråter jag igen...

Vad bloggar man om efter en sådan här sak? Jag hade tänkt prata om att jag nu börjar plocka ner julen så smått, och sedan skall storstäda här hemma innan jag tar fram och placerar ut de prydnader, lampetter m.m. som jag tog ner för att ge plats för julpyntet. Men allt det där känns rätt meningslöst just nu... så jag avrundar här och bloggar mer en annan dag. 

Nu skall jag gå och se till Måns en sista gång för idag. Hans matte är bortrest över natten, men kommer hem igen i morgon... vilket kommer att glädja honom mycket. Han älskar sin matte!