Sen måndagskväll  

Idag slog sorgen till... en tung sorg över att vi inte fick flytta till den där lägenheten. Jag hade längtat så väldigt efter ett långt, hett bad och känslan av att sedan krypa upp i soffan för att dricka te och njuta av nybakat kaffebröd med mamma! I stället går jag här med ett finger i bandage och knaprar antibiotika efter att ha blivit infekterad av veden (åtminstone verkar alla överens om att det var så jag fick min blodförgiftning) och måste ändå fortsätta hantera denna ved för att förhindra att min familj fryser. Det är fortfarande plusgrader ute, men hur länge varar det? Den hemtjänstdam som besökte mamma vid kl. 20-besöket berättade att det väntas snö i helgen... orden fick mitt hjärta att sjunka, för även om eldandet är mindre arbetsamt nu när veden är inburen och staplad i pannrummet hänger det helt på mina axlar att förpassa den in i pannan. 

Förlåt att jag gnäller! Vi har det bra, efter omständigheterna, och när jag tänker på alla som har det obeskrivligt mycket värre skäms jag över att vara så bortskämd. Miljoners miljoner människor i världen lider betydligt större nöd än vi - vi har i alla fall tak över huvudet, mat på bordet varje dag och trygghet undan alla möjliga faror.

Bortsett från det, är läget lugnt här hemma. Jag fick fingret omskött hos Närhälsan strax efter lunch och har sedan dess diskat (i diskmaskinen), tvättat och hängt till tork samt eldat varmt i hela huset. Nu vakar jag och både mamma och djuren sover gott på olika håll här hemma... det blir nog en lugn natt, mammas  blodsocker har börjat stabilisera sig (äntligen! Det är femte dagen hon inte får de vanliga doserna insulin) så jag är inte längre lika orolig för henne, och i morgon skall hon träffa sin läkare under dialysen eftersom man vill följa upp de två antibiotikakurerna. 

Än så länge tycker jag inte att jag känner av några effekter av omställningen till vintertid. Trött är jag, men det beror förmodligen på helt andra saker...