I stort sett hela mitt liv, har såväl mina arbetsuppgifter som mina fritidsengagemang handlat om pappersarbete. Jag undrar hur det blev så? 

Som barn ville jag bli författare och jag skrev faktiskt både poesi och noveller redan som sexåring. När jag var nio-tio gav mina föräldrar mig en gammal Halda skrivmaskin och en god vän till dem försåg mig med restat papper som visserligen hade firmatryck på ena sidan men som på den andra dög utmärkt att skriva allt möjligt på. Sedan den stunden har just tangentbord, först på skrivmaskiner och sedan datorer, tillhört de ting jag uppskattar mest... så det kanske inte var så konstigt att jag kom att syssla med just papper? I tonåren förändrades min dröm till att handla om journalistik, och jag var såväl sekreterare i Nackas amatörradioklubb som redaktör för dess tidskrift, men jag insåg att jag inte var tillräckligt framåt och saknade det dåtida mer eller mindre obligatoriska politiska engagemang som krävdes för yrket som sådant... så jag tänkte luddigt att jag kanske kunde bli sekreterare eller något inom reklam, hamnade efter gymnasiet (humanistisk  linje, halvklassisk variant med konsthistoria som specialämne) i domstolsväsendet genom att mamma arbetade på Mellankommunala Skatterätten (den instansen existerar inte längre) och fortsatte till Regeringsrätten (som numera heter Högsta Förvaltningsdomstolen). Det var där, bland handläggarna, som mitt intresse för juridik väcktes... och till min förvåning kom jag in på juristlinjen vid Stockholms Universitet. Det tog sex år för mig att ta juris kandidaten och jag fick verkligen slita hårt eftersom jag redan då hade svårt att memorera saker och ting - men jag gjorde det! Bara för att upptäcka att den juridik man arbetar med ligger ganska långt från den sorts juridik jag fascinerades av. Det hade definitivt varit bättre om jag blivit forskare och doktorerat i  juridik - faktum är att jag fick erbjudande om en lärartjänst i Skottland när jag gjorde mitt specialarbete om integritet kontra massmedial frihet - men jag hade inte råd att inte arbeta för min försörjning, tyvärr. Och bara sju år senare debuterade den svåra migrän som efter ett antal jobbiga år ledde till att jag sjukpensionerades.

Ändå har cirkeln på sätt och vis slutits. Sedan ett antal år sitter jag i redaktionen för kyrkans officiella tidskrift "Communio", och under de första åtta åren som jag var ansvarig för vår lilla kyrkogrupp här i Otterbäcken gav vi regelbundet ut en egen liten tidning (som kallades "Smaragden", eftersom vår församling är dedicerad St. Rafael vars färg är grön) fyra gånger om året. Så journalistik har jag sannerligen fått ägna mig mycket åt! Samtidigt har jag under lång tid varit sekreterare i samfundsstyrelsen, i stockholmsförsamlingens kyrkoråd, i klerikala synoden (där jag fortfarande håller i pennan) och dessutom mångårig priorinna för Mariaorden - den inomkyrkliga orden som gav kvinnor rätt att delta i kortjänsten innan vår kyrka år 2004 öppnade prästerskapet för kvinnor - med allt vad det innebar av pappersarbete. Och nu är jag sekreterare i Djurskyddet Kristinehamns styrelse. Tangentbord förblir favoriten, och det märks kanske i mitt flitiga bloggande på diverse ställen online... *skrattar* Jag älskar helt enkelt att skriva och föredrar definitivt det som uttryckssätt framför alla andra former. När jag skriver hinner jag med mina tankar, jag hinner tänka efter och korrigera mig själv så att det jag vill säga verkligen kommer fram... och jag kan dela med mig av det jag funderar över. Vilket känns väldigt bra!

Hm, när jag tänker efter kanske det inte är så märkligt att jag håller på med papper ändå.