Natt mot onsdag 


Sedan natten mellan söndag och måndag har jag varit magsjuk... det börjar bli bättre nu, men har varit riktigt illa. Att jag höll på att bli sjuk förstod jag när jag, trots värmen, började frysa och må illa... och sedan dess har jag i princip vandrat som en osalig ande mellan sängen och badrummet, med korta avstickare utanför uteplatsen för att rasta Belle och till köket för att ordna med djurens mat och vatten. Och för första gången känns det bra att mamma inte är här och blev smittad... få saker är lika vidriga som magsjuka, man sitter i timmar på toa och gråter, man får inte sova mer än någon timme i taget innan man måste rusa till badrummet igen, och man klarar inte av att vare sig äta eller ta mediciner utan att det kommer upp igen. Nå, jag skall inte gå in på detaljer... bara lättad konstatera att jag definitivt är på bättringsvägen.

Innan jag blev sjuk, hann jag besöka Equmenia-kyrkan och delta i en kvällsandakt. Med facit i handen är jag tacksam att jag inte rörde vid någon, inte minglade eller kramades - jag vet ju inte om jag har varit smittsam! Men det var skönt att få sjunga, och temat gick rakt in i hjärtat på mig på ett sätt som kanske inte riktigt var meningen... de hade kallat kvällen "På väg" och såväl texter som sånger handlade om människans vandring till himmelriket, något som särskilt frikyrkorna ofta talar om för att sprida hopp och ingjuta tron på det Eviga Livet i människors hjärtan. Med all rätt! Särskilt i tider av mycket mörker som vi upplever just nu, där egoism, hat, rädsla och xenofobi sprider sig från land till land (precis som strax innan andra världskriget), behöver människor känna att ljuset och kärleken ändå övervinner mörkret och ondskan i slutänden. Men för mig kom budskapet att "slå över" i en svårbemästrad längtan till himlen... det står i Bibeln att man skall samla sina skatter i himlen (för där man har sina skatter, där har man sitt hjärta - ett av tusen utslag av djupsinnig kännedom om människans natur), och det gör jag - men nu börjar så många av mina skatter finnas där ovan, och jag blir allt mer ensam här... så när jag satt i kyrkbänken och betraktade Kristus-tavlan längst fram i koret, funderade jag på hur jag skall göra det mer värdefullt att ändå satsa på det liv jag har kvar att leva här och inte bli överväldigad av längtan efter livet på andra sidan döden. Nej, jag är inte, upprepar INTE, suicidal! Jag när ingen dödslängtan alls. Men jag undrar vilken som skall bli min nya kallelse, för det är ju därför jag är kvar här - för att jag fortfarande har saker att göra. Gud behöver mig här och nu... men till vad?!? Det skulle vara lättare att stå ut med alla förluster av nära och kära om jag visste det.

Till det ljusa hör att jag börjar bli nöjd med hur det artar sig med lägenheten. Nu kan jag släppa in folk utan att behöva skämmas...