Tisdag kväll 

Jag tordes inte prova den där insomningstabletten igår, sedan jag upptäckt i bipacksedeln att de manade till försiktighet om man lider av sömnapné - och det gör jag ju, i grav form dessutom. Efter ett samtal med 1177 (Sjukvårdsupplysningen) tog jag i stället beslutet att dubbelkolla med den förskrivande läkaren (som ju tyvärr inte är min vanliga - då hade jag inte varit orolig) att han är införstådd med mina sjukdomar... men tyvärr har jag inte fått tag i honom, så i morgon bitti tänker jag ringa till sömnkliniken på KSS i stället. 

Följden blev hur som helst att jag somnade flera timmar senare än tänkt, vaknade bara två timmar senare och kunde inte somna om förrän det började ljusna ute... och sedan sov jag förstås bort större delen av dagen. Suck! Jag måste få ordning på mitt sovande på något sätt, om jag skall få rätsida på dygnsrytmen och kunna göra saker när det är öppet och folk jobbar... men hur? Nåja, tills vidare får jag sova när jag kan och försöka klara det dagliga på udda tider.


Skrivet senare samma kväll:

Sedan jag skrev här ovan, har Maria varit här och fikat. Sedan kom Alexandra och Daniel och fikade en stund, de också. Jag har så fina vänner här i huset! Om de inte har hört av mig på ett tag, kommer de förbi för att se att jag mår bra.

Förutom att fika och umgås har jag faktiskt varit lite duktig också. Dammsugit och svabbat golven. Gjort ren kattlådorna riktigt grundligt. Vikt torr tvätt och sedan tvättat och hängt ny tvätt till tork. Sist tog jag en skön dusch, och oj, så mycket mindre schampo jag behövde använda nu när jag är kortklippt! Det är alltså inte bara bekvämt att vara korthårig, utan ekonomiskt fördelaktigt också... 

Försöker hålla humöret uppe, men det är inte lätt. Njurfunk, Njurförbundets tidning, kom igår och att läsa den fick mig att tänka att jag inte vill förlora kontakten med den världen bara för att mamma inte längre behöver njurvård... under de här åren har jag lärt känna så många underbara människor, både vårdpersonal och patienter med anhöriga, och de känns som ett slags "extended family" eller hur jag skall uttrycka mig. Så när det är dags att förnya mammas medlemskap skall jag flytta över det på mig, och se om Njurförbundet har någon samtalsgrupp eller liknande för anhöriga som förlorat någon p.g.a. njursjukdom... och när det lugnat ner sig, vill jag se till att få träffa mammas läkare och ställa lite frågor om hennes njursjukdom. För säkerhets skull tänker jag också be min egen läkare att regelbundet kolla mina njurvärden, så att jag blir varnad i tid om jag själv är på väg in i njursjukdom - för med dubbla arv (pappas njurar var ju också dåliga) finns det ju risk att jag har ärvt en genetisk benägenhet för sådant. Precis som jag p.g.a. båda mina föräldrars hjärt-kärlsjukdomar riskerar att ha ärvt benägenheten för hjärtskador. Det enda jag kan göra för mina föräldrar nu, är ju att försöka se till att jag själv inte hamnar i samma onda "treenighet" (diabetes, hjärtinfarkt, njursvikt).

Nej, jag är egentligen inte rädd - bara vaksam. Men jag har börjat sakna KSS och folket där, samtidigt som jag inser att jag inte får fastna i det som varit utan måste gå vidare och leva mitt eget liv - som åtminstone just nu inte inbegriper KSS-besök. Förr eller senare behöver jag väl åka dit för min egen skull... men jag måste lära mig att det går att köra till Skövde i andra ärenden utan att automatiskt svänga in till sjukhuset. Det låter säkert konstigt för er... men vet ni, ända sedan våren 2003 har jag tillbringat så oräkneligt mycket tid på KSS först med pappa och sedan med mamma att det där stället blivit ett andra hem för mig. Jag hittar överallt, hejar vant på folk i korridorerna, har lånekort på deras utmärkta bibliotek, är bundis med de som jobbar i kiosken o.s.v... att plötsligt koppla loss sig från den där världen är ungefär som att sluta röka, det tar tid att vänja av sig. Och för att fortsätta liknelserna; precis som när man måste ta sig ur ett matmissbruk är det inte bara att hålla sig borta... för precis som man inte kan sluta äta, kan man inte undvika att emellanåt besöka sitt sjukhus. Så det gäller att hitta en nyttig och harmonisk balans.

Nog om njurar nu... det börjar bli sent och jag skall försöka sova bättre i natt. Utan tablett.