Torsdag kväll 


Man blir lite vilseledd av vädret just nu... vi har ovanligt varmt för årstiden, kring +14 både igår och idag, och därför glömmer jag hela tiden bort att jag måste beställa tid för däckskifte *suckar*. Antar att det är lika bra att jag ringer till verkstaden i morgon bitti och bokar en tid till efter nästan pensionsdags, innan jag åker hemifrån, och då talar om att jag också vill att de byter belysningen i instrumentpanelen där två av tre glödlampor har slocknat. Sommartid gör det inte så mycket, men när vintermörkret sänker sig behöver man se mer än bara hastighetsmätaren. Om jag ändå inte behövde bil! Det skulle vara så mycket billigare, och så mycket enklare... mina vinterdäck håller bara en säsong till och sommardäcken borde skrotas nu, vilket innebär att jag måste köpa nya till våren. 

Innan jag åker hemifrån i morgon, skrev jag... jajamensan, i morgon skall jag till min stora glädje bila ner till Skara (ungefär en timmes resa enkel väg) och hämta ett soffbord som jag har köpt! Pengarna för både bordet och bensinkostnaden bestods mig av en okänd, godhjärtad och mycket generös vän (för det måste ju vara någon som vet att jag behöver ett nytt bord) som häromdagen sände mig en tillräcklig slant med orden "KÖPBORDET" (det var allt jag kunde få fram via min Internetbank) - så jag kontaktade genast säljaren av ett soffbord som "ticked all boxes" (alltså motsvarade allt jag önskade mig av ett nytt bord till nya soffan) som jag har tittat på i nästan en veckas tid nu, meddelade henne att jag köper bordet och bad om adressen samt kom överens om att vi skulle ses i morgon vid lunchtid. Är så glad och tacksam att jag kan köpa just precis det här bordet, eftersom det - som sagt - är precis vad jag hade hoppats på! Lagom stort, jättefin färg (rödbrunt), hylla under och utrymme för ens ben så att ingen har det obekvämt var i soffan man än väljer att sitta. Det kommer att bli perfekt! Och det ser alldeles nytt ut... säljaren berättade att hon gav 4.000 kr för det när hon köpte det, och själv behöver jag bara betala 200 kr eftersom hon behöver bli av med det p.g.a. en flytt. 

Mitt gamla soffbord (alltså, det jag sitter vid just nu) kommer inte att skatta åt förgängelsen utan får glädja andra i den lokal för vår lilla hyresgästföreningsgrupp vi får av hyresvärden vid årsskiftet. Minus hjulen under bordsbenen, för dem har jag lovat Nina. Det här bordet är ju faktiskt fortfarande väldigt fint - lite fläckigt p.g.a. att heta muggar ställts direkt mot skivan, men det syns ju inte om man lägger en duk på, eller hur? Att jag inte behåller det beror på att det är för stort för nya soffan... jag måste hela tiden flytta på det för att kunna använda olika sittplatser, så får jag gäster skulle det bli väldigt bökigt för alla parter. Dessutom belamras det hela tiden därför att jag inte har någonstans att göra av saker och ting jag inte använder just för stunden men vill ha i närheten... nya bordet har, som sagt, en hylla under där jag bl.a. kan lägga min laptop, virkningen och den bok jag för närvarande läser o.s.v. när jag vill duka för gäster. Med andra ord kommer det alltid att se städat ut, även om jag har mina saker "framme". I lokalen kommer det inte att finnas samma behov av utrymme under bordet, eftersom vi givetvis också skall ha hyllor och skåp att förvara saker i... sådant man kan ta fram just då och sedan lägga tillbaka. 

Tänk att jag är omgiven av så många godhjärtade människor! Jag hoppas att hen läser i min blogg hur tacksam och glad jag är! Och jag förstår absolut det där med att vilja vara anonym... det föredrar jag själv också, de gånger jag skänker pengar och saker till andra, för dels får aldrig någon för sig att man gör det för att verka bussig och "tjäna stjärnor i himlen" och dels slipper mottagaren känna att hen står i skuld till någon. Dessutom sticker det inte i ögonen på andra, som kanske inte vill eller kan vara lika generösa och som känner sig utpekade som snåla i jämförelse med gåvogivaren. Alla vinner på att den goda gärningen görs utan stora åthävor, helt enkelt. För att inte tala om att även om en givare berättar vem hen är, kanske hen inte vill att andra skall känna till det. Det kan ju vara att man gärna hjälper en person, men inte känner sig lika hågad att hjälpa en annan... det finns ju faktiskt människor som praktiskt taget kräver att man skall ställa upp, och aldrig visar någon tacksamhet. Jag är alltid väldigt noga med att verkligen få en givare att förstå hur tacksam jag är - för det är jag! Alltid! - men det finns tyvärr de som på något vis anser att man, antingen för att man befinner sig i en relation med vederbörande eller för att man har bättre ställt än denne, skall tjänstgöra som en "extra plånbok" så fort hen behöver det. Och i början ställer man ju upp och hjälper till, för man vill vara snäll och hjälpsam... men efter ett tag börjar man inse att det inte handlar om att de uppskattar stödet, utan helt enkelt tar en för given. Och då  blir man ledsen, särskilt om man - som jag - egentligen sällan har råd att vara så generös som man vill (och försöker) vara. Ofta läser man hur människor som vunnit pengar blir fullständigt dränkta i tiggarbrev, och jag förstår både deras känslor och tankarna hos de som skriver till dem... är man riktigt fattig, griper man varje halmstrå man kan, och särskilt små ideella föreningar behöver ju ständigt pengar (katthem, t.ex.), men samtidigt vill ju den som plötsligt vunnit en större summa pengar använda dem som hen tänkt ut: för den som spelar på lotteri m.m. har i regel alltid en dröm bakom sitt spelande. Bl.a. att själv bli skuldfri (för förmöget folk spelar säkert inte på lotterier)! Och att kunna hjälpa nära och kära. Eller förverkliga något som man drömt om i många år, men aldrig haft råd till. Och så får man plötsligt högar av brev från människor som givetvis framställer sina behov i den mest skriande desperata form så att vinnaren drabbas av tunga skuldkänslor för att hen inte omedelbart ställer upp... det måste vara svårt att tackla. 

Jag tillhör inte dem som anser att den som plötsligt vinner pengar absolut måste dela med sig... däremot tycker jag att människor som lever i rikedom har en moralisk skyldighet att göra vad de förmår för dem som är fattiga och lider nöd, eftersom de själva inte hamnar i fattigdom av att vara generösa. Har man flera miljoner på banken, riskerar man inte att stå utan mat för att man hjälper den som inte har något att äta, eller hur? Det handlar ju inte om att rädda hela världen... bara att låta sin rikedom göra livet en smula lättare att leva för fler än bara en själv. Nå, nu har jag aldrig varit miljonär så jag vet inte hur människor med gott om pengar tänker eller känner. Så jag skall inte ha särskilt många åsikter i frågan. 

Nu är det bara en timme kvar till sista hundpromenaden, och sedan måste jag i säng om jag skall vara pigg i morgon. Skall inte bara hämta ett bord, utan dessutom skjutsa några vänner till Skövde så att de kan storhandla... och på kvällen får jag besök. Nattinatti!