Måndag eftermiddag 


Natten till idag hade jag en mycket otäck mardröm. Jag drömde att jag arbetade hos en kvinna som forskade i arkeologi, och vi befann oss på ett museum för att dokumentera dräkter från en tusentals år gammal kultur (ungefär som den egyptiska, men det var inte just den) när jag fick beskedet att min fästman kommit hem från en längre resa och befann sig i vår bostad. Alltså bad jag att få sluta tidigt, och packade ihop en hel massa saker som min chef bad mig ta med hem för att sedan föra vidare till vårt kontor. Med all denna packning tog jag mig till busshållplatsen... men hamnade på en buss som gick åt fel håll. Den var dessutom full av folk, så det tog flera hållplatser innan jag lyckades komma av och söka upp en annan buss - som också gick åt fel håll! Efter massor av försök, som bara förde mig allt längre bort, började folk tycka synd om mig och ett gäng unga kvinnor bestämde sig för att de skulle låna en av kvinnornas mammas båt och ta mig hem den vägen. Sagt och gjort, vi lastade alla mina saker ombord på båten och de körde i hög fart hemåt... men till ett hem jag inte längre bodde i utan hade flyttat ifrån för länge sedan. Där fanns bl.a. min fästman, som höll på att hjälpa nuvarande hyresgästen att snickra på något, och han betedde sig så underligt mot mig att jag - utmattad och psykiskt knäckt av allt resande åt fel håll - bröt samman på golvet, kräktes och pratade osammanhängande. Han började ta hand om mig, men var fortfarande avståndstagande... tydligen hade han fått för sig att jag bara spelade sjuk. Och så vaknade jag.

Delar av den här drömmen är uppenbara för mig - t.ex. detta att jag aldrig lyckas ta mig hem, att jag har massor av packning att släpa på och att jag inte blir trodd som sjuk. Annat har jag inte förstått ännu, utan grunnar fortfarande på.

Att jag misslyckas med att ta mig hem handlar förstås om att mitt hem inte känns "hemma". Men den saken jobbar jag nu på, och tillsammans med Michelle har jag börjat hitta lösningar på den fysiska miljön som skall hjälpa mig på vägen. Den psykiska måste jag förstås själv ta itu med, och det kommer att ta tid... men jag vet riktningen i alla fall, och det är ju alltid en början.

Att jag inte blir trodd som sjuk handlar nog framför allt om att jag inte orkar med det tempo som mina vänner kan hålla, och behöver större utrymme för ensamhet och tystnad än jag har i mitt sociala nät här på hemmaplan. Men det är också något som jag har uppmärksammat och påbörjat en förändring av.

Så är det det där med packningen... att släpa på massor av saker som gör livet svårt och som, i många fall, inte är mina egna prylar, känner jag så väl igen. Det är framför allt dessa frågor jag har grunnat kring under veckan hos Michelle - mitt urgamla problem att jag tar på mig andras bekymmer och försöker lösa andras svårigheter på ett sätt som bryter ner mig själv. Eller rättare sagt, deras behov sätts före mina egna. Och det här är ett personlighetsdrag hos mig som jag verkligen måste bekämpa.... för andra skulle inte kunna ta den platsen om jag inte tillät det, rentav sökte upp sådana situationer. Jag har pratat om det här många gånger i bloggen, och är mycket väl medveten om hur tokigt det blir... men hittills har jag uppenbarligen inte hittat rätt verktyg att ändra på mitt eget beteendemönster. Frågan är hur jag lär mig att ta plats i mitt eget liv, och törs säga nej till att "hjälpa" andra i stället för att visa dem respekten att de klarar sig själva. För det är ju så, att jag själv inbjuder dem - genom mitt sätt att vara - att be mig att lösa problemen i stället för att de tar itu med dem själva. Och det gör jag ju därför att jag tycker att det känns bra, det matar helt enkelt mitt ego att vara behövd. Vad jag skulle behöva lära mig är att känna tillräcklig tillfredsställelse i att jag tar hand om mig själv och litar på att mina vänner inte tar illa upp att jag ändrar min inställning till den här hörnet jag har målat in mig själv i. 

Detta är ingenting nytt... jag har tvingats ändra mitt eget sätt att vara många gånger genom livet, och alltid varit lika rädd att människor skall bli sårade eller arga när jag inte längre står till förfogande på samma sätt. Troligen är det så - även om jag ärligt talat inte minns något av det (kanske har jag förträngt det?) - att jag efter en tid halkat tillbaka in i gamla spår och fortsatt vara den som alltid finns där. Varför, kan jag inte sätta fingret på. Det kan bero på just att jag mår så bra av att hjälpa andra... men det kanske också kan bero på att jag fick jobbiga reaktioner de förra gångerna jag försökte ändra på mitt personliga sätt att förhålla mig till andra människor och inte kunde hantera konflikterna. Som sagt, jag minns inte hur det var de där andra gångerna. 

Vi människor är i grunden "lata" på det viset att man gärna tar till den enklaste lösningen - den som orsakar minst svårigheter och/eller obehag. I mitt fall är den utvägen att inte slåss för mig själv, utan låta folk fortsätta att använda mig som extra resurs. Och i deras fall handlar det säkert om att när jag nu så uppenbart erbjuder mig att finnas där för dem är det givetvis bekvämast att utnyttja denna resurs hellre än att ta på sig besväret själv. Särskilt om det inbegriper känslor, t.ex. är obehagligheter. Jag vet med mig att jag många, många gånger har fått stålsätta mig för att inte be någon ringa t.ex. till inkasso åt mig eller i mitt namn be om en avbetalningsplan e.dyl. Bara för att det ger mig så mycket ångest att ringa själv. Men i slutänden har jag skärpt mig och ringt de där samtalen... och det inte bara för att inkasso m.fl. måste ha fullmakt för att få prata med "fel" person, utan framför allt därför att det skulle förminska mig och göra mig alltmer hjälplös. Det är lite så som agorafobi fungerar: ju mindre man rör på sig desto mer av världen omkring en känns otäck, och till sist är man fången i sitt eget hem. Det enda sättet att tackla svårigheter är just att tackla dem! Så min erfarenhet är att jag måste göra det jobbiga själv, och det måste tyvärr andra också... hur innerligt gärna jag än skulle vilja bespara dem känslomässigt jobbiga eller rentav ångestväckande upplevelser, just för att jag vet hur fasansfullt det är med ångest. Jag vill ju absolut inte att någon enda människa skall lida, allra minst när jag själv vet hur samma lidande känns...


Skrivet senare samma kväll:

Det är så varmt, så varmt, så varmt... jag har alla persienner, mörkläggningsgardiner och annat fördragna, alla fläktar igång och kallt (nåja, det var kallt när jag hällde upp det) vatten i glas och skålar överallt för att både djuren och jag skall kunna hålla oss någorlunda svala. Men det går liksom inte - svetten rinner om mig, och djuren sover mest. Trots att jag inte tycker om att slösa med vatten, för det är ju en begränsad resurs och vi i Sverige är lyckligt lottade som i regel inte behöver tänka på att vara rädda om vattnet, måste jag ta en dusch även idag... jag står inte ut annars, hjärnan fungerar inte som den skall och orken vill inte infinna sig. Har gjort lite av varje, småsaker som att hänga/lägga in den torra tvätten, packa ur och i diskmaskinen, plocka undan skräp och slänga i rätt behållare för återvinning m.m... men de större sakerna, som att dammsuga och svabba golven, får jag vänta med till senare i kväll. Att svabba är väl egentligen inte så svårt, men dammsugaren fullständigt vräker ju ur sig hetta! Antagligen skulle motorn skära om den inte gjorde sig av med överskottsvärmen. Men jag måste göra saker i rätt ordning, och innan jag har dammsugit kan jag inte svabba.

Mellan varven ligger jag i soffan och läser. Har tagit en liten paus från mina nattvardsstudier och kastat mig in i historiken och traditionerna kring änglarna som de beskrivs i bibliska texter... boken heter "Änglarna i kyrkans tradition - från Augustinus till Thomas Gallus" och är en antologisk samling av texter skrivna eller predikade av kyrkolärare, mystiker och andra centrala kyrkogestalter från både öst- och västkyrkorna genom historien (Augustinus levde t.ex. 354-430 e.Kr.). Fördelen med den boken är att texterna är korta och väl avgränsade, så man måste inte hålla argumentering m.m. i minnet genom hela boken utan kan läsa lite då och då... och något annat fungerar inte just nu, med den här hjärnan jag har.