Natten mot måndag 

Eftersom jag inte kunde somna i alla fall, satte jag mig med en mugg te för att titta lite på TV. Efter lite surfande runt kanalerna fann jag ett dokumentär på Kunskapskanalen som hette "Tills cancern skiljer oss åt" och som handlade om hur hans fru och barn tacklar en mans hjärntumördiagnos, sjukdomstiden och döendet. 

Nu kan jag nästan höra hur ni protesterar mot att jag tittar på ett sådant program just nu, när jag fortfarande befinner mig i ett chocktillstånd efter mammas död. Men vet ni, att se den där dokumentären hjälpte mig faktiskt! Särskilt hustruns upplevelse - hennes kamp både för hans överlevnad (som ju visade sig vara futil) och hur kärleksfullt och uppoffrande hon skötte honom in i det sista, hennes tankar och känslor kring vad hon orkade och inte orkade, om hon skulle våga vara ledig från vårdandet ett tag och koncentrera sig på barnen (och sig själv) o.s.v. - kändes som min egen berättelse. Jag kände igen så mycket, nickade ibland instämmande, svarade rakt ut på de frågor hon ställde, försökte ge goda råd som hon förstås inte hörde... och jag grät med henne, en för första gången lättande gråt som inte slet sönder mig utan snarare lindrade smärtan.

Det var så mycket i den där historien som bekräftade vad jag själv har upplevt och de beslut jag tog. Och jag kunde se hur mamma måste ha känt det under det sista året... svårigheterna att äta, de omständliga blöjbytena när hon inte längre klarade toalettbesök utan måste ligga på rygg för att kunna uträtta sina behov, lyften som måste användas hela tiden och som jag av säkerhetsskäl aldrig fick hantera ensam, den hjälplösa blicken när hon fick instruktioner (t.ex. "lyft foten... höger fot, älskegrodan... vänster fot är borta, eller hur?") och inte begrep hur hon skulle följa dem... samtidigt som jag såg mig själv kämpa för hennes värdighet, för att fylla ännu en dag med lite solsken och mening, flaxa oroligt runt vårdpersonalen medan de hanterade henne och slitas mellan önskan att inte lägga mig i* och önskan att se till att allting blev så rätt det gick att göra. Jag återupplevde de där stunderna när man vill fråga någon om man törs ta sig ledigt en stund eller om man skall bita ihop och fortsätta kampen mot sjukdomarna. Och jag fick en så intensiv lust att krama om den där hustrun med orden "Jag vet vad du går igenom, jag vet hur det känns, jag förstår så väl".

Vad hände? Jag tror att mitt perspektiv flyttade sig från vad jag inte hann göra för mamma till vad jag faktiskt gjorde. Och det fick mig att andas lättare.

Nej, jag tänker inte flytta fokus från min egen sorg till andras. Jag har visserligen alltid varit behäftad med starka flyktreflexer, men ni vet att jag aldrig fallit för dem utan stannat kvar och kämpat vidare. Det tänker jag göra nu också, tro inget annat! Men det var som om jag för en stund fick vila från det som sliter sönder mig och uppleva sorgen på ett lugnare, mer stillsamt vis.

Det kändes som om programmet för en stund öppnade en dörr in i mitt hjärta, i min själ. 


* Nota bene: de skötte sig alltid utmärkt, var varsamma och vänliga, gjorde henne aldrig illa eller stressade igenom momenten