Söndag eftermiddag 


I morse ville jag inte stiga upp... det gjorde ont, ont, ont i hela kroppen och jag begrep inte varför utan ville bara stanna kvar i sängvärmen för att mildra värken så gott det gick. Men djuren behöver - och har rätt till - sitt, oavsett hur jag mår, så det var bara att fumligt ta sig upp och klä sig, ge dem deras frukost och rasta hundarna. Själv tog jag smärtlindring och funderade på varför jag har så ont - hade jag haft influensa, hade jag begripit det, men det här är något annat. Så slog det mig hur vädret växlar fram och tillbaka... igår minusgrader och snö, idag plusgrader och tö samt en hård blåst som får det att knaka i fönstren. Kan vädret påverka mig så mycket? Mamma reagerade på vädret, minns jag, och flera vänner till mig har berättat om hur de mår väldigt olika beroende på hurdant vädret är... men jag? Kan sådant komma så plötsligt? Jag menar, kan man efter att inte ha varit ett dugg väderkänslig plötsligt reagera på sådana saker? Är det åldern, månne? Inte för att jag kan påstå mig vara direkt gammal - femtiofem är nu för tiden inte alls gammalt, jämfört med hur det var när jag var barn (då ansågs femtio vara "hedervärt" och firades med storslagna kalas). Men att kroppen inte är densamma som förr, kan jag definitivt skriva under på... det tydligaste tecknet, förutom att hjärnan är segare (inte dummare, men mer långsam), är att jag blivit skrynklig. Eller rynkig, heter det visst - hihi! 

Hur som helst är jag uppe nu, hankar mig fram på hett te och smärtlindring, rör mig försiktigt och tar det lugnt i största allmänhet. Bjöd hit Maria på "paddfika" (vi brukar kalla det så här vi är hos varandra och fikar, men var och en pysslar med sin padda - eller i mitt fall datorn) och hon sitter uppkrupen i ett av soffhörnen och leker med något datorspel medan jag skriver det här. Var nyss ute med hundarna, men de trivdes inte alls med tillvaron och skyndade sig att göra vad de måste för att sedan genast streta tillbaka till porten. 

Ändå skrämmer mig inte det här med smärtan särskilt mycket... jag är mer rädd för att bli deprimerad nu när januari tar över. December är ändå, trots vintermörkret och kylan, en ganska ljus och glad månad med mycket att göra och en festlig stämning... men januari bär liksom ingen som helst försoning med sig, om du förstår vad jag menar. Den är bara mörk och kall, och känns väldigt lång, dessutom. Och efter januari kommer februari, som visserligen brukar bjuda på vackert väder men är ännu kallare... då ligger ens eget inre mörkret närmare ytan än under resten av året, känns det som. 

Drömde i natt att jag letade efter lägenhet i Skallberget. En ung kvinna som skulle flytta erbjöd mig sin lägenhet och vi gick för att titta på den... men den visade sig vara inredd i en gammal butik och bestod av två rum - ett där hela ena väggen var ett skyltfönster och ett som utgjorde kök för samtliga boende i huset. Där satt ett stort gäng ungdomar, alla trevliga, men jag insåg att det är stor skillnad på att umgås med unga människor och en helt annan att leva dagligt liv med dem omkring sig hela tiden. Dessutom, hur skulle det bli med djuren? Så jag blev tvungen att tacka nej, och på hemvägen blev jag jagad av ett enormt monster som kallades "valen" och som åt människor... begriper själva känslan, men varför en val? Jag har alltid älskat valar och anser dem vara några av de mest fridfulla djur som finns.