Okristligt tidig måndagsmorgon 


Det politiska läget får mig allt oftare att tänka på Ondskan och vad den gör med folk. Som jag ser det, handlar ondska långt ifrån bara om våld utan mycket oftare om att göra människor rädda och hjälplösa - och det finns otäckt gott om budskap som förkrymper oss, binder våra händer och hjärtan, och hindrar oss från att arbeta frimodigt för det Goda. Sådana budskap kan vara:

"Vad kan du göra för skillnad?"

"Du är värdelös"

"Det här klarar du inte av"

o.s.v. Du kan säkert komma på fler liknande, saker som du hör inombords och fastnar i som kvicksanden suger fast den trampandes fötter. Jag hör ofta den där rösten, men jag vet att den inte kommer från Gud för Gud skulle aldrig förminska en enda människa. Har du läst boken "Herr Gud, det är Anna"? Minns inte vem som skrev den, men i den fann jag något viktigt - oavsett hur stora eller små vi är, är Gud alltid större. Så det finns ingen anledning att förminska sig själv.

Ja, det sägs ofta att man skall ödmjuka sig, att ett förkrossat hjärta är vägen till frälsning och att vi inte skall göra oss stora och viktiga. Men de där sakerna sägs i ett sammanhang som inbegriper varningen för egoism och högmod - det handlar om att vi måste akta oss för att bli oss själva nog, utan inse att vi alla hör ihop och behöver varandra och Gud för att bära den kallelse vi fått. Livet är hårt, men om vi finns där för varandra klarar vi av det. Och i det perspektivet - långt ifrån självcentreringens "ensam är stark" - byggs vi upp och blir stora nog att ta oss an också den mest tyngande uppgift. Vi bygger upp varandra. Gud bygger upp oss alla. På bönemötet i kväll talade predikanten om hur världen skulle se ut om alla som kallar sig Jesu lärjungar verkligen levde som sådana... och det är en ganska häftig vision, för vi skulle bli en urstark chockvåg av kärlek, medmänsklighet och godhet som drog över den här planeten och sopade bort allt mörker i ett enda svep. Tillsammans är vi tillräckligt många. Och precis som cellerna i en kropp tillsammans utgör kroppen, är allt levande tillsammans ett helt jordklot... en enda organism, som vi människor kan sköta om på bästa sätt om vi bara slutar se till våra egna behov och i stället försöker se till varandras. För vet du vad som händer? Det blir rundgång. Du tar hand om andra - och andra tar hand om dig. Ingen blir ställd utanför.

Har du hört historien om det tynande ryska klostret? Jag vågar inte svära på det, men jag tror att jag läste berättelsen i boken "En rysk pilgrims berättelse". Hur som helst fanns det i Ryssland ett stort och välkänd kloster med tusen bröder... men tiden gick, många dog och munkarna blev allt färre. Till sist fanns det bara tre kvar, och dessa tre hade totalt tappat hoppet om att kunna rädda sitt kloster. Så en dag var den ena av dessa tre bröder ute i skogen för att hugga ved, då han mötte en främling och de kom i samtal med varandra. Främlingen frågade varifrån munken kom, och när han hörde om klostret sa han: "Å, det är ju där som Jesus bor!" Sedan skildes de åt, och munken gick förbryllad hem och berättade det han hört för sina bröder. Efter den dagen började de snegla på varandra, och var och en funderade över vem av dem som var Jesus - för det var ju inte man själv, så det måste vara någon av de andra två. Och för säkerhets skull började bröderna att behandla varandra med ödmjukhet, respekt och kärlek - för man ville ju inte göra sig skyldig till synden att bete sig illa mot Jesus! Snart spred sig budskapet över trakten, och ännu längre bort, att det i klostret bodde tre munkar som hade Jesus bland sig... och folk började komma, fler och fler anslöt sig och klostret växte allt mer. Snart var det återigen fyllt med tusen munkar som alla behandlade var och en av de andra som Jesus... 

Är det egentligen så svårt? Tänk om vi skulle försöka, allihopa, att se Jesus i varenda människa vi möter. Kvinna som man, vuxen som barn, svensk som invandrare, ljus som mörk. Jag undrar hur samhället skulle bli? Allt bara för att en enda liten människa - du! - tog mod till dig och slutade lyssna till Ondskans kritiserande, nedvärderande röst och i stället började tro. På dig själv. På andra. På det Goda.