Tisdag eftermiddag 


Nej, jag hade absolut inte hunnit blogga igår - att vara dagmatte är ett intensivt heltidsjobb! *skrattar* Och trots att vi hade ambitionen att komma i säng till 22, både Michelle och jag, blev det förstås inte så... vi behövde nämligen ta en biltur till Hälla för att proviantera både människo- och hundmat (och lite grand till Robin också) och p.g.a. att det var så mycket folk överallt tog det längre tid än vi hade väntat oss. Nåja, vi överlevde förstås! Men jag är väldigt trött idag och riskerar hela tiden att dåsa bort... så nu tänkte jag att om jag skriver, somnar jag i alla fall inte den stunden. Annars är inspirationskällorna många, för soffan är full av sovande hundar och i Michelles sovrum sover valparna tillsammans med "extramamma" Geisha.

Just det ja - en sak kan äntligen sägas. Det har varit en hemlighet ända sedan i början av sommaren, men nu har jag fått tillstånd av Michelle att berätta som det är: när Miri var hos mig i juni, var hon dräktig, och den 15 juli födde hon tre underbara valpar: en isabell tik, en isabell hane och en svart hane. De heter, om jag nu stavar det rätt: Hotaru, Hikaru och Hayato... japanska ord, som alluderar på naturfenomen, om jag minns rätt. Michelle väljer alltid japanska namn till sina kullar, eftersom hon älskar språket och kulturen, men sedan blir det lite som det blir när valparna flyttar hemifrån, förstås - hihi! Det är därför den av Belles döttrar som jag pratat mest om heter Dorika, och Miri heter Miri. Så har vi Ginny ("silver" - hon är grå i en väldigt vacker nyans) som är två år och lilla Geisha som är snart åtta månader. Belle däremot är ju inte född i Västerås (kennel Nattsmygarn) utan i Finland (kennel Nieninque). Nå, hur som helst existerade ju de här ljuvliga valparna redan när jag var här förra gången - små, med stängda ögon och oförmögna att röra sig annat än genom att kravla runt Miris kropp - men eftersom den första tiden är så känslig ville inte Michelle att folk skulle veta om att det fötts en kull... ni vet, Geisha var ju inte ensam i sin kull, utan hade en lillebror som dog efter några veckor, och jag tror inte att Michelle riktigt har kommit över den förlusten än. Dessutom drabbades stackars Miri av mjölkstockning och måste behandlas med mediciner, så varken Michelle eller jag sov särskilt mycket den där dramatiska veckan... men, som sagt, vi teg som muren och kallade min vistelse "semester" därför att jag ju inte kunde säga att jag störtade hit för att avlasta Michelle genom att se till och vårda mig ömt om de andra hundarna så att den lilla familjen fick lugn och ro i sovrummet. 

Inför den här längre vistelsen i Västerås kunde jag dock vara ärlig: jag är här som dagmatte, för valparna är bara fyra veckor gamla och kan inte lämna hemmets trygga famn förrän de är minst åtta veckor... men Michelle började jobba igår. Alltså fick jag plötsligt världens mest underbara jobb: att ta hand om sju hundar och en katt (ja, för Robin är ju också här)! Det är ett intensivt göra, kan jag lova... jag stiger upp 07.30 varje morgon (och då har Michelle redan klarat av "morgonkissen") och sedan går dagen i ett; med promenader var tredje timme (Miris blåsa är ju lite liten just nu), matande av små valpar (tre gånger under dagen), matande av stora hundar (två gånger om dagen), torkande av små ändor och "olyckor" som inte hamnat i toalådan utan på golvet), städande, körande av diskmaskinen (den är liten, så det blir två omgångar varje dag)... och så, förstås det allra bästa: massvis med lek och gos!

När hundarna sover (det händer då och då - hihi!) passar jag på att antingen dona med hushållet, virka eller läsa. Efter mycken eftertanke och en genomsökning av mitt bibliotek hittade jag en bok jag köpte på den tiden pappa levde och jag gick i terapi hos en annan kurator än den jag hade nu senast. Också då pratade vi tydligen om gränsdragningar - då mellan mig och pappa - men jag hade glömt bort både samtalen och boken. Till nu, alltså. För den fick komma med hit och igår började jag läsa. Och vilken upplevelse det är! Som en rak höger i magen, skulle man kunna säga. Boken heter "Det finns gränser! Och du kan lära dig att hitta dina egna" och är skriven av Henry Cloud och John Townsend, två välrenommerade psykologer som enligt inledningen har ambitionen att integrera psykologi med sund kristen tro. Exakt vad jag söker - en vägledning som handlar om en hälsosam gränsdragning utan att man behöver göra avkall på sin kristna tro.  Så jag läser den kontemplativt, d.v.s. långsamt och verkligen absorberande texterna (bildligt talat, alltså)... för här har jag äntligen några som öppet visar på hur jag förenar kärleken till mig själv med kärleken till nästan - mitt värsta problem, eftersom jag är så dödligt rädd för att bli högmodig och egoistisk, men samtidigt har nått den punkt där jag inte längre orkar vare sig fysiskt eller psykiskt att vara kärleksfull i den omfattning jag varit förut. Det har blivit omöjligt att blunda för mina egna behov, hur mycket jag än försöker... och alla säger till mig att jag måste ta hand om mig själv, men jag har inte klarat av det därför att jag har tolkat allting sådant som egoism. Eller som David Bowie uttrycker saken i sången "Ziggy Stardust": "Making love with his ego, Ziggy sucked up into his mind"... sådan vill jag inte bli, alltså så självupptagen att jag slutar se människorna omkring mig. Det är det jag menar med att jag är dödligt rädd för att tappa kärleken till min nästa bara för att jag tvingas börja sätta gränser utåt för att överleva. 

I boken gör de skillnad mellan "staket" och "murar" - det är inte svårt att inse skillnaden - och påpekar hur viktigt det är med en "grind" som kan släppa in det goda och bli av med det onda. De skriver att väldigt många människor gör precis tvärtom, alltså stänger in det onda (allt som skadat dem) och stänger ute det goda (allt och alla som skulle kunna hjälpa dem)... och det är naturligtvis långt ifrån bra. Inte heller är det bra att göra som jag gjort hittills, låta grinden stå vidöppen eller rentav inte ha någon grind så att vem och vad som helst kan komma och gå som det passar dem (men inte mig). Givetvis beror det på att jag växte upp i tron att jag inte skulle ha vare sig staket eller grind - att jag inte tillhörde mig själv. Det är därför jag så väl behöver den här boken, för som jag redan har skrivit i ett tidigare inlägg är det en missuppfattning jag levt med i hela mitt liv... att en kristen inte skall ha gränser utan vara "gränslöst kärleksfull". Men som de också skriver i bokens första kapitel: om du har din vattenspridare ställd så att allt vatten hamnar hos grannen, kommer grannen att ha kvarterets frodigaste gräsmatta medan din egen är brun och torr. Precis så känner jag mig! Eller kände, snarare... för faktiskt, sedan i våras börjar jag så smått bygga upp ett staket, med grind, omkring mig. Det gör ONT (ärligt talat är det skitjobbigt!!!), för jag har absolut inte kommit över skuldkänslorna och oron för att jag överger någon som behöver mig... men jag har kommit till den punkten att det gör ännu mer ont att inte snickra på det där staketet, att jag faktiskt höll på att gå under totalt av utmattning (Både fysisk och psykisk, för att inte tala om andlig). 

Min väninna Mia gav mig en ofattbart värdefull fråga en gång i tiden, som jag sedan dess burit med mig även om jag varit oförmögen att leva efter svaret: "Vem äger problemet?" Jag vet, jag har pratat om det tidigare, men nu aktualiserades det igen eftersom de i boken pekar på exakt samma sak: i Bibeln står det att vi skall bära varandras bördor - men det står inte att vi skall bära varandras ryggsäckar. En börda är definitionsmässigt något man inte orkar med, som man behöver hjälp med... en ryggsäck är däremot konstruerad just för att man skall klara av att bära den utan hjälp av andra. Och ryggsäcken är, skriver de, "det dagliga livets slit och släp". Bibliskt sett på saken skall vi alltså ta ansvar gentemot varandra (alltså inte öka på någons börda, t.ex. genom att vara okänsliga, skyffla över sina egna plikter på andra, utnyttja andras godhet och goda vilja o.s.v.) men vi skall inte ta ansvar åt andra. En enorm skillnad! Det här är verkligen en kärnfråga i mitt problematiska beteende, för jag tar över ansvaret, som om det vore mitt, och därmed inte bara kränker jag en människas förmåga att själv ta ansvar utan dessutom skadar jag personen genom att den aldrig lär sig ta eget ansvar. Och konsekvensen blir att först jag far illa, som blir tyngd under bördan av både mina egna och den andres problem, och sedan att den andra far illa när jag slutar "hjälpa till". För vad händer grannen när jag helt enkelt flyttar på vattenspridaren så att den i stället vattnar min egen gräsmatta? Jo, grannens blir brun och torr medan min börjar grönska... och plötsligt måste grannen ta på sig omaket att börja vattna själv för att få en fin gräsmatta på sin tomt (alltså, innanför sitt staket). Och det är ju väldigt besvärligt om någon dittills gjort jobbet åt en, så klart. Är det okristet att sabba grannens gräsmatta genom att sluta vattna den? Nej, för det var aldrig mitt ansvar - det var hela tiden gannens eget! (Bara om jag har lovat vattna regelbundet t.ex. som en gentjänst eller för att jag får betalt för det är det mitt problem). Alla som är föräldrar känner igen sig i det här, för det är så det blir om man curlar sina barn i stället för att uppfostra dem. När barnet växer upp utan att lära sig ta ansvar för sig själv, sina tankar, känslor, handlingar m.m. blir de outhärdligt bortskämda och totalt hjälplösa vuxna som livet igenom kommer att snylta på andra för att få saker gjorda. Och det kommer alltid att vara "någon annans fel" när saker går snett. Vem äger problemet?

Jag skall villigt erkänna det: i en av de relationer som blivit ett tungt problem för mig, och där jag har börjat gränsa kraftigt, finns det med en ingrediens som gör det hela väldigt svårt för mig: personen ifråga är av medfödda skäl på många sätt oförmögen att ta eget ansvar. Det kommer inte att hjälpa att man gränsar och därmed skjuter tillbaka ansvaret dit det hör hemma... och det är därför jag dröjt så länge med staketet mellan våra respektive "tomter". Jag har tänkt att eftersom hen inte kan, aldrig har kunnat, hur mycket personer runt hen än försökt undervisa om ansvarstagande, så kan jag inte kräva att ansvaret hamnar där det hör hemma... och så har jag burit det själv, precis som flera andra människor gör i hens sociala krets. Man kan hårddra det genom att vara brutal och säga att jag helt enkelt ursäktar hen å hens vägnar, så att hen aldrig behöver känna sig obehaglig till mods. 

Du minns kanske att jag i ett inlägg för en tid sedan pratade om två problematiska relationer, varav jag skulle bli tvungen att helt enkelt kapa den ena? Det är inte den ovanstående, utan en annan, som också står beskriven i den här boken fast under rubriken "De Kontrollerande och de Oemottagliga". En kontrollerande människa beskrivs som den som anser att andra har ansvar för hens problem samtidigt som de aktivt försöker pressa folk (t.ex. genom att skapa skuldkänslor eller ömkan) att ta hand om dessa problem. En oemottaglig person är en som är helt uppslukad av sina problem - som då andra skall lösa åt dem - medan de samtidigt inte tar emot den hjälp som erbjuds. Det är här min andra, väldigt jobbiga relation kommer in i bilden: personen ifråga anser sig krossad under sin egen börda, men vägrar att ta emot hjälp, och alltsammans är alltid någon annans ansvar. Aldrig hens eget. Jag tog upp den här relationen när jag  pratade om människor som identifierar sig med sina sjukdomar - som min pappa gjorde. Att ta emot hjälp blir då omöjligt, dels för att de saknar "sjukdomsinsikt" (d.v.s. de erkänner inte att de har ett problem) och dels för att de undermedvetet värjer sig mot botemedel, eftersom det skulle innebära att det inte längre var synd om dem. Och då skulle folk sluta dalta med dem, något de vant sig vid och behöver för sin känslomässiga överlevnad. Blir man botad, måste man ju börja ta ansvar! Och kan inte längre skylla sitt lidande på andra människor (eller instanser, som sjukvården eller någon utpekad juridisk person som t.ex. myndighet, företag, organisation, samfund etc.). Den person jag tänker på är osams med allt och alla, i stort sett - inte för att hen blivit orättvist behandlad, utan för att folk inte gjort som hen velat. Rättshaverister hamnar t.ex. i den här kategorin - de ger inte upp, hur ofta de än blir uppmärksammade på att de faktiskt har fel. Hypokondriker är en annan grupp i samma kategori - de klarar inte av att acceptera beskedet att de inte är sjuka, eftersom de behöver få vara sjuka för att bli uppmärksammade och omhändertagna. Min pappa led av existentiell ångest: han upplevde att om han inte hela tiden var i allas centrala fokus, fanns han inte. Jag har mött andra som är likadana, och de är inte bara energitjuvar utan - vilket jag är ett levande bevis för - även "jagtjuvar". D.v.s. de stjäl ens identitet i psykisk mening genom att ta upp hela det utrymme man själv behöver för att vara någon. Jag såg en skräckfilm en gång som handlade om ett monster som kallades "soul sucker"... och de otäcka dementorerna i Harry Potter-filmerna illustrerar samma sak. När de är färdiga med en, har man ingen själ kvar - man har upphört att vara en individ, en person. Här kan vi verkligen tala om människor som stänger in det onda och stänger ute det goda! Den beskrivningen passade på min pappa, och den passar på den person jag tänkte på i beskrivningen av den jobbiga relationen jag precis beskrev i detta stycke.

Nu hinner jag inte skriva mer - Michelle kommer snart hem, och jag skall börja med middagen. Idag blir det gryta! *mmmm*