Torsdag morgon 


Just nu håller två trevliga hantverkare på att byta ut min dörr ut mot uteplatsen mot en som skall vara inbrottssäker (det sker i hela området och gäller inte bara uteplatserna utan även balkongerna). Det är väldigt kallt, för medan de arbetar är det ju vidöppet ut... skall man se det positivt, så blir det ordentligt vädrat inne nu! Djuren har jag stängt in i sovrummet, eftersom två av dem är rymningsbenägna. Vill absolut inte behöva jaga efter Belle eller Robin utomhus i den här kylan - brr! Men snön verkar börja ge med sig, och har vi tur faller det ingen ny snö förrän framåt december. Nå egentligen skall jag inte ha en massa åsikter om årstiderna, för jag tycker om att bo i ett land med så varierat klimat att det finns en tid för allas smak... men att få vinter redan i november känns lite för tidigt, om jag säger så. 

Har precis blivit klar med ett brev till Mia och skall någon av de närmaste dagarna försöka börja på ett brev till min bonussyster Vendela. Det är roligt att skriva brev för hand, tycker jag - och lika roligt att få handskrivna brev! Särskilt nu för tiden känns det som en gåva att någon tagit sig tiden och besväret... 

Annars har jag inget särskilt för mig idag, och jag mår bra - men har ändå stängt av telefonen, helt enkelt för att jag inte känner för att prata i den. Det är en sak att prata med folk man möter, men telefoner gillar jag - som alla vet sedan länge - inte. De är nog bra när man måste larma någon eller prata med en person som bor långt borta... men nu är det ju väldigt sällan just de som ringer, utan de flesta samtalen kommer från personer som bor på gångavstånd. Visst är det lite märkligt? Det är som telefonen numera används till helt andra saker än den var tänkt för, nämligen att knyta samman folk på långa avstånd. Det första officiella telefonsamtalet gick mellan USA och Storbritannien, har jag läst... 


Skrivet på eftermiddagen:

Då har jag en ny, fin dörr till uteplatsen... men eftersom den ännu inte har någon persienn, hängde jag en mörkläggningsgardin (som jag fått av Nina) framför den tills vidare. Jag vill inte behöva titta upp från det jag sysslar med (en bok, en virkning, datorn etc) och plötsligt se att någon står utanför och kikar in. I.o.f.s. är väl risken minimal att något sådant skulle kunna överraska mig, för långt innan jag tittade upp skulle Miri ha börjat tokskälla... hon är verkligen vaktig, den lilla damen!... men i alla fall.

Eftersom vi var tvungna att stiga upp redan 06.30 i morse, är jag trött nu och skulle väl egentligen ha behövt ta en liten lur... men det känns som att jag då skulle ha svårt att sova när jag går och lägger mig "på riktigt" i kväll, så jag avstår. Nu är det ju dessutom snart middagsdags; och den lär inte vare sig hundarna eller Robin låta mig glömma eller dra över tiden på. Deras magar vet exakt vad klockan är, oavsett när vi steg upp, och jag är inte människa att begripa varför eftersom min egen mage blir hungrig när den känner för det och inte för att klockan är vid rätt tid för någon av dagens måltider. Så i stället har jag halvsuttit i soffan och slukat en oerhört engagerande bok: Wendy Mitchells självbiografi "Hon som var jag" (som handlar om hennes liv med Alzheimer). Rekommenderas varmast möjligt! Faktum är att jag känner igen en hel del för egen del ur hennes beskrivningar... inte för att jag är dement, utan för att jag, ju äldre jag blir, får ett allt större behov av enkelhet och ordning. Och även om min egen glömska inte alls är som en dement persons, ställer den ibland till det för mig... så även jag har börjat med olika knep för att komma runt problemen. Några av tipsen är direkt geniala! Som t.ex. att ställa larmet på paddan för medicintider m.m. Och färgkoordinera papper och pärmar så att man ser vart varje hör. Och noga notera på baksidan av foton vad och vem de föreställer. För att bara nämna några detaljer.

En sak som blivit betydligt jobbigare sedan mobilernas intåg är detta med adresser. Min adressbok är full med inaktuella uppgifter, och jag borde verkligen investera i en ny... men de är ju så dyra! Så jag gör samma misstag som alla andra och samlar alltsammans i telefonens adressbok - och vad händer då, om man tappar mobilen eller får den stulen, den går sönder eller något annat förstör informationen? T.o.m. de adresser jag använder ofta glömmer jag från gång till gång och måste slå upp i eniro.se... nej, klokast är nog ändå att köpa en ny adressbok, helst en som är ganska stor så att man ser tydligt vad där står. För jag tillhör faktiskt den minoritet i landet som fortfarande skriver både brev och kort! Och en annan sak som hänt mig de senaste tre åren är att jag ser allt sämre på nära håll och skulle behöva läsglasögon, men varje gång jag provar dylika i någon butik så misslyckas jag med att hitta rätt styrka. Kanske får gå till en optiker? Hittills har jag helt enkelt skjutit ner mina vanliga glasögon på näsan men nu räcker inte denna kroppsdel till längre... och det måste ju vara billigare att gå till optikern än att förlänga näsan! *skrattar*

Nej, nu börjar det bli dags att ta fram lite saker ur frysen, så att de har hunnit tina till middagsdags. Sedan ser jag fram emot en lugn och vilsam kväll alldeles ensam med djuren.