Torsdagskväll 


Nu har hjärnan börjat nedräkningen och försöker diskutera packningsdetaljer med mig. Vilka kläder ( och hur många) skall med? Vilka böcker? Fler garner kanske? (Jag har redan lämnat en påse full med bomullsgarner hos Michelle - hihi!). Samtidigt jobbar jag vidare med att rensa här hemma, så att det skall kännas fräscht i alla rummen... medan Belle var hos Maria, körde jag ännu en vända till Odinslund - denna gång med batterier, glödlampor (ljuskällor kallas det visst numera, eftersom det finns så många olika sorters "glödlampor" - och inga är ju riktiga glödlampor längre), metall och bläckpatroner m.m. Lite krossat porslin och glas kom också med, sådant som legat i skåpet under diskbänken sedan Philemon levde... han var expert på att ha ner och krossa saker, den lille rackaren! Det känns så skönt att bli av med saker, och jag tänker fortsätta att rensa ännu mer när jag kommer hem igen... bli av med så mycket som jag faktiskt varken använder eller har plats för. Det fina hamnar hos välgörenhetsloppisar, resten slängs utan samvetskval. I slutänden är målet att här bara skall finnas sådant som jag verkligen vill ha omkring mig...

Mina drömmar fortsätter att följa mitt upprensningsarbete. I natt drömde jag att jag skulle köra min moped till ett köpcentrum där mina föräldrar väntade på mig. När jag precis hunnit fram, gick mopeden sönder... en grupp ungdomar med tekniklärare erbjöd sig laga den och plockade isär den, men kunde sedan inte sätta ihop den igen. Det gjorde mig ledsen, för jag insåg att jag aldrig mer skulle köra den. Hur som helst sökte jag upp mina föräldrar och upptäckte då att min jacka och väska var försvunna, så mamma hjälpte mig att leta rätt på dem. I väskan hittade jag nycklar, plånbok, en anteckningsbok och en mobil - samt en tjock bunt femhundrakronorssedlar! Varifrån kom de?!? Så mycket pengar hade jag aldrig sett förut, och jag kunde inte tro att de tillhörde mig.

När jag vaknade tänkte jag först mest på mopeden. Den 10 april 1980 fick jag en jättefin, alldeles ny Yamaha Drums, vinröd, i present av mina föräldrar. Så jag älskade denna moped! Några år senare "pantade" dock pappa mopeden hos en släkting... ja, det sas hela tiden att det rörde sig om en pant, men jag tror numera att han faktiskt sålde mopeden. Jag hade förstås inget att säga till om, men när jag frågade hette det att släktingen hade kört sönder den. Min moped försvann ur mitt liv, men jag har aldrig glömt den - och såret i hjärtat finns kvar. Skall man kalla saker vid deras rätta namn så stal pappa den från mig... men jag vet inte hur jag skall känna inför det, för på den tiden var vi ohyggligt fattiga och fick ständigt låna både pengar och mat av släktingar för att familjen skulle klara sig och jag har svårt att döma honom även om jag sörjer förlusten än idag. För det var den finaste present jag någonsin fått, och jag älskade min moped bortom ord. 

Så småningom började jag att fundera på resten av drömmen - särskilt det där med sedelbunten. Vad betyder den detaljen? Pengar har alltid fattats i vår familj, min uppväxt var fattig och jag har aldrig kunnat unna mig någonting "dyrt" eller "lyxigt"... inte för att jag saknar det numera, jag är lycklig ändå, men som ung skar det i själen att "alla andra" hade vad jag aldrig kunde skaffa mig. Mina kläder var alltid billiga kopior eller ärvda plagg, att resa eller gå ut på t.ex. disco fanns inte på kartan. Maten vi åt var definitivt inte hälsosam - mest vitt bröd eller rågknäcke, blodpudding, snabbmakaroner, spaghetti, potatis, falukorv, ris. Grönsaker? Frukt? Nej, det ansågs som överkurs... kanske för att pappa själv bara åt gröna ärtor? Allt han själv inte behövde, ansågs inte vi heller behöva... men å andra sidan var grönsaksdiskarna inte det överflöd de är numera, och det som fanns brukade vara ganska dyrt. Jag började arbeta vid sidan av skolan redan från mitt fjortonde livsår och pengarna lämnades alltid orörda till mina föräldrar - ända till jag flyttade hemifrån, vill säga, för då fick jag en egen ekonomi att sköta med hyra, el, försäkringar, TV-licens, månadskortet hos SL o.s.v. Det var också då jag började undra om hela livet skulle vara ett enda väntande på nästa lön, därför att pengarna i princip var slut när räkningarna var betalade. Men jag blev en expert på att hitta ställen där jag kunde köpa billig mat, billiga kläder och annat jag behövde för det vardagliga livet. Och vissa saker unnade jag mig alltid: papper, pennor, kuvert och frimärken, t.ex. Skrivandet var det absolut viktigaste i livet för mig. Är sedelbunten en påminnelse om bristen på just pengar? Om min ständiga längtan efter att ha något litet kvar varje månad, och slippa ha ångest över att räkningar måste bli liggande? Eller symboliserar de där sedlarna att jag fortfarande är lika fattig, men har mindre ångest över detta faktum? Att pengar blivit på sätt och vis mindre värda i mina ögon? De behövs fortfarande, och de räcker fortfarande inte till... men situationen är lättare att hantera känslomässigt sedan mamma dog eftersom jag nu bara behöver tänka på att djuren får sitt och vi har tak över huvudet. Resten fixar sig nog på något sätt... okej, det vore vilsamt att slippa tänka på pengar överhuvudtaget, bara låta flödet röra sig in och ut (pension in, räkningar ut, och så mat). Dithän har jag inte nått än, och kanske når jag aldrig fram... men, som sagt, jag har mindre ångest nu när jag inte längre bär ansvar för mamma. Andra människor har alltid varit viktigare än jag själv i mitt liv - och det säger jag utan att lägga känslomässigt värde i det, utan som ett konstaterande. Jag har fungerat så hela tiden... det är därför det är så svårt att lära om nu.