Natten mellan måndag och tisdag 


Eftersom jag är kyrkligt aktiv och dessutom bönemänniska, brukar jag ha mycket bra koll på det kristna kyrkoåret... men till min chock insåg jag igår att bråket i föreningen har tagit så mycket av mitt fokus att jag hade tappat bort alla momenten i fastan trots att jag t.o.m. gick i kyrkan på Marie Bebådelses Dag. Jag tror att vad som förvillade mig så mycket var att den firades redan den 13:e... för mig som katolik är det naturliga att Marie Bebådelse firas kring den 25:e. Hur som helst innebar den här vilsenheten i kalendern att jag inte reagerade för att påsken närmade sig förrän igår eftermiddag, när mamma frågade mig om jag skulle åka till Stockholm på torsdag. Först förstod jag inte frågan, men så slog det mig: Jesus Kristus, på torsdag är det Skärtorsdag! Och Skärtorsdagen brukar jag alltid tillbringa i vår domkyrka i Stockholm med att vara i koret under mässan, delta i invigningen av de heliga oljorna som skall användas under det kommande året, samt agera sekreterare under den klerikala synoden (ett möte med samtliga diakoner, präster och biskopar i vår svenska provins av LKK). Dessutom, och det kändes ännu värre, hade jag inte skickat ut någon kallelse till synodens medlemmar... en uppgift som faller på sekreteraren. Jag slängde mig på telefonen och ringde först vår regionalbiskop, sedan synodens ordförande (som också är biskop) och till min lättnad framkom det att vi inte behöver hålla synoden just nu eftersom det inte finns några "akuta" frågor att ta upp på dagordningen. Puh! Det räckte alltså att jag mejlade medlemmarna, bad om ursäkt att jag inte hört av mig tidigare och meddelade att det inte blir någon synod... samt avtalade med regionalbiskopen i ett nytt telefonsamtal att jag inte kommer till mässan i Stockholm på torsdag, utan istället träffar honom i april då jag ändå skall till Västerås (där han bor). 

Att allt som hänt i föreningen under det gångna året har givit mig tunnelseende är varken bra eller trevligt att tänka på. Balans i tillvaron är viktig för alla, särskilt när det handlar om ens hjärtefrågor, och jag är definitivt inget undantag. Både kyrkan och föreningen fyller oerhört viktiga funktioner för mig... så att händelser i den ena helt blockerar min kontakt med den andra skrämmer mig faktiskt. 

Nu har vi i den gamla styrelsen fått ansvarsfrihet, något jag tar som en bekräftelse på att den stora majoriteten av medlemmarna har godkänt vad vi gjort och inte deltar i den kritik som "de aderton" riktade mot oss. Dessutom, att inte en enda av dessa aggressiva kritiker valdes in i interimsstyrelsen för en månad sedan eller i den ordinarie styrelsen nu igår tolkar jag som att medlemmarna inte vill ge dem någon makt i föreningen utan tvärtom stänger dörren för deras åsikter och ageranden. Ett årsmöte är medlemmarnas chans att välja väg och visa vad de vill med sin förening, och att så ovanligt många kom till gårdagens möte tyder på att föreningens framtid verkligen betydde något för dem. Den öppna frågan nu är om "de aderton" uppfattar signalen och accepterar den, eller om de kommer att terrorisera också den nya styrelsen? Det visar sig, men jag hoppas förstås att det skall bli lugnt nu och att den nya styrelsen skall få ro att ägna sig åt sina stadgeenliga uppgifter. 

Själv backar jag rejält för att vila ut, rensa skallen och vidga perspektiven.