Måndag vid lunchtid 

Det har blivit vardag igen, vilket betyder att Michelle jobbar och jag tar hand om hundarna, hushållet och tvätten. Samt vilar huvudet efter gårdagens alla intryck. Solen skiner från en i stort sett molnfri himmel och det är sommarvarmt ute så hundpromenaderna blir långa och avkopplade... tänk, i år tycker jag att sommaren blev perfekt vädermässigt med både sol och regn, värme och svalka. Tror att naturen har mått betydligt bättre i år, och bönderna som slipper nödslakta sina djur för att det inte funnits tillräckligt med foder! 

Har du varit med om känslan av att du inte vill att en bok skall ta slut? Så känner jag för den här boken om gränsdragningar... har bara ett kapitel kvar, och det känns som att ta farväl av en vän som kommit med så många bra råd att man sett betydligt mer klart på en situation som förut varit obegriplig och känts omöjlig att reda ut. Men boken finns ju kvar, och jag skall studera den igen så att jag verkligen lär mig de här viktiga sakerna. För de är verkligen livsviktiga, har jag äntligen förstått! Och jag behöver hamra in dem i mig, göra dem till osvikliga delar av min moraliska kompass så att jag inte går vilse igen. 

En annan, näraliggande fråga: har du sett Lasse Åbergs film "Sällskapsresan"? Den börjar med devisen att svensken inte reser till något utan från något - faktiskt på många sätt rätt, åtminstone sett ur det perspektiv filmen intar. Men om jag bestämmer mig för att flytta så blir det definitivt till något, inte från något. För själva grundvalen för en flytt måste vara Guds vilja - att jag blir tydlig över att det är Gud som kallar mig hit till Västerås, ingenting annat. Gud kallar nämligen aldrig en själ ut ur någonting utan att samtidigt kalla en in i någonting viktigare (d.v.s. något som stämmer bättre överens med den specifika individens behov, möjligheter och uppgift just då). Hur han gör det? Framför allt lyssnar jag förstås till mina överordnade i kyrkan - biskoparna i första hand. Jag ber också intensivt, kontemplerar de olika tecken jag får t.ex. i gudstjänster, kristna texter (självklart främst de bibliska, men även andra goda vägledare) och genom att bitar faller på plats i stället för att det reses hinder framför mig. Också hindren måste dock granskas, eftersom det beror så väldigt mycket på vem det är som försöker hindra mig: Gud eller Ondskan? Är det den Gudomliga Kärleken som talar, eller sådant som skadar, river ner, söndrar och förstör? Den Onde har ingen makt, men han gör sitt bästa att hota och skrämma... särskilt genom ens eget inre och andra människors beteende, som drivs av hans sorts tankar: egoism, småsinthet, girighet, oförstånd, intolerans, rädsla o.s.v. 

Personer jag umgås med är ofta väldigt bra på att lägga till pusselbitar av bägge sorterna. Det finns de som klart kan se vad jag behöver, vad som är klokt att göra, och de som utgår ifrån sina egna behov och önskemål. En vän som vill att jag flyttar för att det gagnar hen - eller tvärtom inte vill att jag flyttar för att jag då inte finns i närheten för att tillfredsställa hens behov och önskningar - är ingen vän och skall inte få delta i vägledningen. Däremot är vänner som utgår från vad jag uttryckt för behov, eller sett mina behov trots att jag inte uttryckt dem, ovärderliga! Det är deras åsikter jag lägger i de olika vågskålarna - för och emot en flytt - och begrundar för att komma fram till ett klokt beslut. Och jag är inte rädd för att lyssna till röster från oväntade håll, bara de också grundar sig i vad som är bäst för mig och inte för dem själva...

Igår kväll tog jag mig för något jag aldrig gjort förut: jag skrev till en vän som är astrolog och frågade hur hen såg på mina tankar på flytt. Under natten fick jag detta svar:

Beslutet att flytta är väl grundat och ligger rätt i tiden. Du kommer dessutom att ha oväntad tur med dig och få ett erbjudande som inte ligger riktigt i linje med vad du tänkt dig men som öppnar för en snabbare flytt och en ganska omedelbar tillfredsställelse. Det kräver dock att du ändrar dina långsiktiga mål och väljer en lite annan riktning vad gäller arbetet än du tänkt. Oavsett vilket du väljer kommer flytten bli av inom sex månader så du kan koncentrera dig på det. Korten vill dock ge ett råd: att flytten i sig löser inte hela situationen. Se det som en chans till en nystart men för att få det du vill ha ut av den krävs att du tar i tu med det som bekymrar dig. Detta fungerar om det är en väg till något nytt, inte om det är en flykt från något gammalt.

Mycket tänkvärt, utan tvekan! Särskilt som vännen inte känner till detaljer om mitt liv och varför jag grunnar på huruvida en flytt skulle vara en positiv förändring för mig... annars skulle jag inte lita på vad som sas, utan oroa mig för att min vän bara sa vad hen tror att jag vill höra.

Väldigt tänkvärda är också de pusselbitar jag fick med mig från dagen i kyrkan igår. För det första var jag inte med i koret, som jag brukar, utan agerade kyrkvärd och välkomnade besökare, delade ut liturgi och psalmböcker samt visade tillrätta, tog upp kollekt och lämnade fram till altartjänaren, assisterade en dam som behövde en stödjande arm under nattvarden, hjälpte biskopens fru med att göra i ordning fikat samt diska m.m. efteråt o.s.v... en roll jag inte haft på närmare tjugo år, men som var riktigt rolig som omväxling till kortjänsten! Jag älskar ju människor, och min flytande (amerikanska) engelska kom väl till pass eftersom vi hade flera engelskspråkiga besökare som aldrig varit hos oss tidigare - det var nyttig träning, och mycket givande på många olika sätt. Mässan i sig var också oerhört givande, huvudtanken för dagen var hängivenhet, vilket var exakt vad jag kände hela dagen - en intensiv kärlek till Gud och min kyrka, till mina kollegor och vänner, till alla som stöder mig i min kamp för att bli en självständig, fri och ansvarstagande (med)människa (att jag satte ordet "med" inom parentes beror på att jag sedan i våras verkligen arbetar aktivt med att ta hand om både mig själv och andra - inte bara andra). Och biskopens predikan handlade om att med djupaste allvar lyssna till Guds röst inombords, vilket är exakt vad jag försöker göra. 

Sedan var det möte i samfundsstyrelsen - det sista ordinarie innan årsmötet den 29 september. Eftersom dessa möten är öppna för alla medlemmar stannade jag kvar och lyssnade till diskussionerna... de är lite extra spännande just nu, eftersom vi i vår får en ny biskop; och inte vem som helst utan en av mina bästa vänner Krister Fast, nu kyrkoherde i St. Mikaels och Alla Änglars domkyrka i Stockholm! Jag är så glad att just han valts, för han kommer att bli en alldeles utmärkt biskop... och jag tror att det känns bra för våra nuvarande biskopar, eftersom bägge fyller 75 år nu (den ena idag och den andra lite längre fram i höst) och säkert vill ta det lite lugnare framöver. Krister är så kunnig, och en så bra präst... jag känner idel tacksamhet över att ha honom i mitt liv.

Ja, det är som sagt årsmöte i samfundet snart... och igår blev jag tillfrågad om jag kan tänka mig att komma tillbaka till styrelsen (som jag lämnade när jag flyttade till Otterbäcken, eftersom avståndet då blev lite för stort, dyrt och tidskrävande för mig att vara aktiv på den nivån i Stockholm där mötena hålls). Och vet du vad? Jag tackade ja! Det känns helt rätt att engagera mig igen, och hjälpa kyrkan på de sätt jag kan och orkar... alldeles särskilt om jag nu flyttar till Västerås, det är visserligen inte bestämt än men jag har absolut inte släppt tanken och nästan alla jag pratar med tycker att det är en bra idé. Mina vänner på FB, i kyrkan och här i Västerås är oerhört positiva och ser det som en nystart för mig nu när jag inte längre har mina föräldrar att ta hand om utan står fri att göra vad jag själv vill och behöver - och fördelarna är så många att jag inte kan blunda för dem, även om jag givetvis också tänker på vad jag i så fall skulle lämna bakom mig. Särskilt tänker jag på hur Carina och Maria skulle orka ta hand om St. Rafaels kyrkogrupp i Skaraborg... men Carina är mycket positiv och säger att de klarar sig bra utan mig, vilket känns skönt att höra. Jag inbillar mig inte på något vis att jag är oumbärlig, men jag vill heller inte överge mina kyrkliga vänner när vi nu har chansen att återuppbygga upp en verksamhet i området trots att kapellet i huset inte längre finns att tillgå.

Huset, ja... där har du ännu en anledning till att det börjar kännas dags att lämna Gullspång. Varje gång jag ser huset, när jag kör förbi, eller påminns om det på något annat sätt, mår jag dåligt... inte för att Perry har köpt det, för jag tror att han kommer att göra underverk med mitt gamla fina hem som jag har älskat så mycket, utan för att jag hela tiden drabbas av flashbacks och känslomässigt återupplever minnen av det som drev mig/oss därifrån. Jag vet att det inte är mitt ansvar längre, att jag skall släppa alltihop, men jag tänker varje gång på vad jag aldrig gjorde som huset förtjänade, vad jag inte orkade med i trädgården, och vad jag nu har lämnat över till Perry att ta itu med. Det är urbota dumt, absolut korkat, för jag har ju inte på något vis längre med saken att göra... men så långt har jag inte kommit i min träning än. 

Nu måste jag gå ner i tvättstugan och sedan kommer Michelle hem från jobbet... så jag får blogga vidare vid ett annat tillfälle.


Not. Adveniat regnum tuum betyder tillkomme ditt rike.