Lördagskväll 

Vi människor inrättar oss kollektivt efter en tidsskala som vi tycker passar oss och det samhälle vi lever i; vi stiger upp med solen - eller när klockan ringer om morgnarna - och lägger oss när mörkret faller (eller när vi har räknat ut att vi behöver krypa till sängs för att orka upp nästa morgon när klockan ringer). Arbetsdagen läggs i det stora hela till dagtid, utom på arbetsplatser som måste fungera dygnet runt som t.ex. vården och polisen, vilket innebär att vår lediga tid infaller på kvällarna innan sängdags. Och detta fungerar bra för de allra flesta, både barn och vuxna. Men så finns det de där andra människorna - de vars biologiska klockor står på Tokyo-tid, och gamla vars biologiska klocka förändras för varje år som går. De passar inte in i samhällets rytm, och de går på tvärs med hur andra människor lever... vilket gör dem ganska ensamma.

Normalt sett är det majoriteten som avgör hur en sak skall göras, och majoriteten verkar vara i stort sett dagaktiv eftersom vi som art är en dagaktiv varelse. De andra får anpassa sig, göra våld på sig själva för att fungera ihop med de "normala". Och det gör vi, varenda dag. Till en viss gräns, då det inte fungerar längre.

Jag har i stort sett hela mitt liv varit kvälls- och nattmänniska. Det var jobbigt redan i skolan, men då gjorde jag som jag nämnde ovan och anpassade mig så gott jag kunde. Försökte tvinga mig själv att passa in i mallen. Likadant var det när vuxenlivet inträdde, och både i mina universitetsstudier och mitt arbete fogade jag mig tyst i kravet på att stiga upp tidigt på morgnarna och komma i säng "vettigt" på kvällarna. D.v.s. före midnatt, så jag skulle orka upp dagen efter. Men det gick inte smärtfritt - jag fick göra våld på mig själv hela tiden för att klara av det. Och jag var ständigt trött, utom just på kvällarna då det var dags att krypa i säng. Så fick jag äntligen ett jobb som passade mig fullständigt perfekt: kvälls- och nattjänst på en internationell advokatbyrå. Juridiken tillhör de arbetsfält som aldrig sover, som alltid är i full gång. Jag älskade detta jobb och kunde äntligen arbeta utifrån hela min potential! Arbetsgivaren fick äntligen full valuta för lönen jag tjänade - och de betalade väldigt bra, just för att arbetstiderna var "udda". med andra ord a perfect match. Tyvärr varade det bara i några år innan min svåra och rätt nyckfulla migrän debuterade och sände mig in i pensionering.

Även efter det försökte jag anpassa mig genom att komma i säng kring midnatt och stiga upp före lunch. Eftersom jag vårdade först pappa och sedan mamma kom jag dock att vara "i tjänst" mer eller mindre dygnet runt... det där med att sova kom i andra hand, när luckor i "schemat" dök upp t.ex. för att andra fanns på plats några timmar då och då. Eller när mamma och jag, under pappas livstid, bytte av varandra för att skapa utrymme för sömn. Det blev betydligt bättre när pappa var borta, för mamma tog emot vård utifrån (det gjorde aldrig han - han avskydde att ha främlingar i huset, som han uttryckte det) så att jag kunde avlastas av hemtjänst, hemsjukvård, dagvård m.m. samt var ledig de timmar mamma hade dialys. När hon låg inlagd var jag ledig från tidsbundenhet hela dagar i sträck, eftersom mamma visste att mina besök måste ordnas så att inte Belle var ensam alltför långa stunder i taget.

Och så dog mamma, och plötsligt hade jag all tid i världen. Inget att göra, inget schema, inte ens fasta tider för mat och liknande. Sakta men säkert kom allting i fatt mig, sak efter sak. Tröttheten, som tidigare varit svår, blev nu ohanterlig. Min biologiska klocka började skrika i högan sky, och jag gav efter. Varför skulle jag inte det - för första gången i livet fanns där ju ingenting som faktiskt tvingade mig att anpassa mig efter andras tider?!?

Den sista frågan har kommit att bli oerhört central för mig. Skall jag fortsätta göra våld på mig och leva som "alla andra" trots att jag faktiskt råkar tillhöra det där fåtalet som mår bäst på kvällar och nätter? Eller skall jag äntligen unna mig att få leva efter min biologiska klocka? Vem har bäst rätt till mitt dygn - majoriteten där ute eller lilla jag här hemma? Jag får ständigt som ett gott råd från välmenande vänner att jag skall träna mig i att sova på nätterna och vara uppe på dagarna... men det är ju vad jag kämpat med i hela mitt liv, och det har aldrig känts bra. Det går, men jag mår inte bra av det. Jag går omkring trött och suddig, längtar efter sängen hela dagen... till kvällen kommer, då hjärnan klarnar och orken att göra saker infinner sig. 

Jag skall leva mitt liv nu, är det meningen. Förstår folk att min dygnsrytm är en del av det livet? Eller skall jag fortsätta att kämpa mot sömnen om morgnarna, för att sedan också kämpa mot sömnlösheten på nätterna? Min diabetessköterska är den som har visat mig störst förståelse och hon har hjälpt mig att anpassa mitt intag av både insulin och mediciner, måltider m.m., till min personliga dygnsrytm... de flesta andra omkring mig (med några undantag, t.ex. min syster som också är kvälls- och nattmännniska) tycks anse att jag skall falla in i ledet och leva som "alla andra". Men vet ni vad, jag tror inte att jag klarar det längre... för nu har min egen kropp lagt sig i debatten och vägrar ställa upp. Den verkar inte längre köpa argumenten, kan man säga. Den vill inte gå upp på morgnarna, och den vill inte sova på natten. Om jag så ligger i sängen hela natten, är jag klarvaken timme ut och timme in, oavsett om jag tar en av de där insomningstabletterna (som jag fick direkt efter mammas död) eller försöker med alla möjliga andra tricks för att bli sömnig. Och skall jag vara ärlig, känns det som att jag slösar bort tid som jag kunde ha använt till något bättre. Precis som många av er tycker att jag "sover bort dagen"...