Söndag eftermiddag 

Gårdagens långkok blev sååå gott! Så idag skall jag äta pulled beef med massor av grönsaker till middag (och sedan skall jag diska slow cookern - hihi!). Synd att köttbiten krympte så mycket att jag inte kan bjuda mina vänner... men nu vet jag hur jag skall göra, när jag får tag i en större bit.

Det är synd om Alex just nu... som jag skrev igår hade vi tänkt åka till Hova och besöka Riddarveckan, men vädret är allt annat än bra idag så Daniel, Maria och jag var överens om att vi åker i morgon i stället. Alex, däremot, kämpar som ett djur för att se minsta solglimt genom regnmolnen... hennes diagnoser gör att hon måste få göra saker "nu", hon har så svårt att vänta och kan inte riktigt hantera ändrade planer utan att gå igenom ett slags "sorgearbete" varje gång. Det är inte lätt att vara Alex, men hon är en så underbar kvinna och jag skall se till att hon får komma till Hova i morgon så att hon inte deppar ihop alldeles, raringen...

Nå, nu var det inte det jag tänkte skriva om idag, utan om obalans i relationer. Tankarna väcktes av en film jag såg på FB idag (skall se om jag kan lägga in den här i bloggen - annars finns den i min logg) om en figur som genom att hela tiden stötta andra gör stor skillnad för dem, men själv mår allt sämre... till hemkomsten, då en glad hund möter upp och gör allting bra igen. Den som lever med djur vet hur sant det är - djur är fantastiska på att få en att må bra! Själv skulle jag aldrig vilja leva utan djur, och jag tänker redan inför min ålderdom att när jag inte längre klarar mig själv vill flytta till Amnegårdens äldreboende, där de tillåter både katter och hundar. 

Åter till filmen! Den lilla figuren är från början ljus, men tar på sig mer och mer av deras mörker som den hjälper på vägen. Och alla vet ju att mörker är tyngre att bära än ljus, så figurens steg blir allt tyngre ju mörkare den blir. Nu är ju de flesta relationer ganska balanserade - man ger och man får ta emot, allting är inte bara mörker eller bara ljus. Men ibland finner man sig plötsligt i en relation där man bara möter den ena ytterligheten. Och hela ens inre reagerar mot obalansen - men hur hanterar man den?

Låt mig ta ett exempel. En gång för länge sedan hade jag en studiekamrat på universitetet en vän som alltid kom till mig när livet blev jobbigt. Hon anförtrodde mig tunga saker, grät mot min axel många gånger, kallade mig för "en sann vän" som "alltid finns där" m.m. och det lät ju fint... samt närde mitt troligen medfödda behov av att hjälpa andra, ett behov som längre fram i livet höll på att ta livet av mig. Så en dag blev mitt eget liv svårt, och jag vände mig till henne för att få stöd... men möttes av orden "nej, jag kan inte stötta dig - du skall stötta mig!" Jag frågade vad hon menade, och hon svarade att min roll i hennes liv var att ta emot hennes svårigheter... att jag själv skulle vara den som behövde kunde hon inte acceptera. Och där tog den relationen slut.

Ett annat exempel ur mitt liv: under många år var min mamma djupt deprimerad. Pappa och jag vände ut och in på oss själva för att göra henne glad på tusen olika sätt, men ingenting hjälpte... hon var en bottenlös brunn, och hur mycket man än försökte "fylla henne" med ljus och godhet räckte det aldrig. "Ja, jag hör att du säger att du älskar mig - men det säger du bara för att göra mig glad". Till sist insåg jag med smärta att det inte går att fylla en bottenlös brunn - att bara den som bär på det svarta hålet kan läka det. Senare fick mamma också professionell hjälp att göra just det, och hon reste sig igen. 

Ytterligare ett exempel: två olika vänner som jag lärde känna online uppvisade samma beteende: en bottenlös ensamhet mitt i kretsen av vänner (om de nu ansågs vara vänner, utifrån dennes perspektiv?) och en bitterhet tät som ett milsbrett snår av törne. Om man fick en gåva, kunde ingen av dem glädja sig för ens skull utan sa genast "mig är det aldrig någon som ger något". Man kämpade för att få dem att förstå att de var uppskattade, man gav dem presenter, man hittade på roligheter, man stöttade och tröstade, man gjorde allt möjligt för att visa att personen ifråga betydde något för en... men det räckte aldrig. Inte heller gick det att hjälpa dem, när det behövdes... det skulle alltid ske exakt som personen själv tänkt ut det, och kraven var orimliga. En gång försökte jag hjälpa en av dem att få den vård hon behövde här, eftersom hon uppenbarligen bara blev osams med alla inom vården där hon bodde, men hon vägrade att ta emot mitt erbjudande eftersom det innebar att hon tillfälligt skulle behöva flytta hit (nota bene: jag erbjöd henne att bekosta resan och vården samt kost och logi i flera månader). I stället fortsatte hon att beklaga sig över att hon inte fick den vård hon ville ha. Till sist insåg jag att hon inte ville bli frisk - att den där tillvaron av "det är så synd om mig" blivit hennes identitet. Att bli frisk borde vara alla människors strävan, men det finns människor som inte vågar ta det steget eftersom de då plötsligt utsätts för krav. Och de har på något sätt kommit att bli beroende av att människor alltid tycker synd om dem... min pappa var sådan in i det sista, så jag vet att jag inte bara inbillar mig att folk kan fungera så.

En sanning jag lärt känna i mitt böneliv är att Gud ger oss det vi behöver, inte det vi ber om. Därför får vi inte stirra oss blinda på att hjälpen skall se ut på ett visst sätt... den kan mycket väl komma i helt andra former, och innebära något helt annorlunda än vi själva tänkt ut. Skall vi därför tacka nej till den hjälp vi erbjuds? Eller skall vi ödmjukt inse att vi själva kanske inte är världens bästa på att bedöma vad som är rätt för oss? För mig är svaret givet: Gud vet betydligt bättre än jag själv vad jag behöver bäst. Och innan någon säger något nu: samma synsätt fungerar faktiskt även för den som inte tror på Gud, för att sitta inkrupen i ett hörn skär alltid av perspektiven. Man behöver komma ut i rummets mitt för att se hur världen verkligen ser ut.

Så vad gör man när man har hamnat i sådana här relationer? För att rädda sig själv borde man kapa banden - det är ju vad alla förståsigpåare predikar - men om man är en medkännande människa är det inte så lätt. Ja, relationen dränerar en verkligen på kraft och glädje, personerna i fråga är sannerligen energitjuvar! Men man förstår ju att de egentligen mår väldigt dåligt och verkligen skulle behöva hjälp att komma på fötter - ta sig ur den där onda spiralen. Problemet är att man inte räcker till, och någonstans inser man att man inte heller är den rätta att ta tag i själva grundproblemet: till det behövs ett proffs. Och då stöter man på nästa problem: hur får man personen ifråga att söka sådan hjälp? De två personer jag tänker på just nu har ingen som helst självinsikt - eller, det kanske de har, men skulle aldrig kunna erkänna ens för sig själva. Det är alltid andras fel att de mår dåligt, beror alltid på omständigheter de anser att de inte rår på, och därmed skall andra åstadkomma den önskade förändringen. Ansvaret läggs utanför dem själva... och det är fullt förståeligt, för om det är på en själv det ankommer att göra något för att förändra saker och ting, blir det alltför skrämmande. Då kommer alla ursäkterna: jag kan inte, jag är för sjuk, jag har inte råd, jag litar inte på folk o.s.v. Och så sitter man kvar i en situation som får andra att baxna - varför har hen inte redan för länge sedan... ja, vad det nu är som behöver göras. Det här möter vi dagligen i massmedia, t.ex. när det skrivs om kvinnor i våldsamma relationer, människor som lever tillsammans med missbrukare o.s.v. Varför går de bara inte därifrån? Därför att de älskar och inte vill som råttor lämna det sjunkande skeppet, överge den person som håller på att störta sig själv i fördärvet. De vet vad de borde göra - de vet att de inte kan ändra på den andra personen och att inte ens den starkaste kärlek kan rädda en som inte vill bli räddad... men de vet också att de får leva resten av sina liv med blytunga skuldkänslor om de ger upp och går därifrån. Fråga den som måste leva med att en anhörig begick självmord.

Riktigt så tillspetsat blir det förstås inte i de relationer jag har nämnt här ovan (även om det i enstaka fall ligger bra nära samma slags upplevelse) - men känslan av att vara en svikare är också svår att bära om man är empatiskt lagd. För orsaken att man ens hamnade i relationen var ju att man fäste sig vid den där personen! Att då sedan "bara" vända ryggen åt dem för att det blev för svårt känns som att man brister i medmänsklighet.

Jag har mer att skriva i det här ämnet, men texten börjar bli lång och blir kanske för jobbig för dig att läsa... så jag avrundar här och fortsätter i nästa blogginlägg.