Långfredag (Good Friday)

 

I sin predikan idag sa den celebrerande prästen något som borde uttryckas oftare - hur viktigt det är att vi vågar stanna i det svåra en stund och inte har för bråttom vidare till festen. Stilla Veckan innehåller många viktiga moment, vart och ett med sitt eget budskap, och det går inte att bara plocka russinen ur kakan... vill man förstå påsken, verkligen skörda insikter i det som kallas passionsmysteriet, måste man tillåta varje del att sjunka in. För de flesta handlar påsken numera om massor av god mat och trevligt umgänge med familj och vänner, lite grand som julen - och det är helt okej, för festen hör också till. Men den får ingen andlig betydelse om man inte kopplar samman den med varför man festar! För det vi firar på Påskdagen är ju att Jesus har lurat döden, slitit alla goda själar ur dödens käftar och fört dem med sig in i det Eviga Livet. Vi firar att våra synder är sonade, att allt dumt vi gör blir förlåtet. Vi firar att ondskan gjorde sitt allra bästa att krossa mänsklighetens representant Jesus genom falska anklagelser, tortyr och en fasansfullt utdragen och för tiden förnedrande avrättning - och misslyckades. Just genom att gå igenom allt det där hemska vann Han, och genom Honom vinner också vi. Det är Guds Kärlek till oss människor som vi firar (det är därför det kallas passionsmysteriet!) - inte att våren kommit och äggen åter börjar dyka upp i hönsens reden.  

Mamma och jag var alltså i kyrkan idag och deltog i gudstjänsten. Den var mycket vacker och trots att jag är katolik kände jag mig hemma i mycket: den uteblivna klockklangen, det avklädda altaret, a capella-sången både i kören och i församlingen (ingen orgel) och att prästen inte läste välsignelsen för församlingen utan med den (d.v.s. han "abdikerade" från sin roll och ställde sig tillsammans med oss i församlingen - för under Jesu död finns det ju inget prästerskap, skulle man kunna uttrycka sig utan att bli alltför teologisk). Psalmerna kände jag tyvärr inte igen många av, eftersom vi har andra i min kyrka, men postludium (utgångspsalmen) inte bara kände jag igen utan kunde sjunga med i: Mozarts "Ave Verum Corpus". Den är enastående vacker!


Efter gudstjänsten åkte mamma och jag upp till Amnegården, där mamma fick sin lunch (de dagar hon inte dialyserar brukar hemtjänsten komma med lunchlåda, men idag tyckte vi att det var mer praktiskt att hon åt där så slapp hemtjänstdamen åka hem och ställa lådan i mammas kök) och jag fikade. Efter en stund kom damen ifråga och hämtade mamma för att hjälpa henne duscha, och under tiden åkte jag ner till ICA och köpte en ingrediens till min cheesecake som jag hade glömt handla tidigare. Tillbaka vid caféet passade jag på att läsa tidningar, dels Mariestadstidningen och dels Dagen, och i sistnämnda hittade jag ett citat av Horace Engdahl som grep mig: 

"Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att
säga farväl till hoppet att någonsin återfå den
respekt och betydelse man ägde i en tidigare
verklighet" 

Lika träffande som sorgligt... och det påminner dessutom om episteltexten i gudstjänsten idag, Jesaja 53:1-8. Läs den gärna och tänk på hur flyktingarna har det idag, tusentals år senare...!

Nu skall jag laga middagsmat, så jag gör en paus här och återkommer senare i kväll.