Sen fredagskväll 


Har haft en mycket trevlig och avkopplad fikakväll tillsammans med Alex, Daniel och Maria på de förstnämndas uteplats. Min Myggles (en bärbar Thermacell antimyggmaskin, som jag köpte för några dagar sedan) höll utegruppen så pass myggfri att vi faktiskt kunde sitta kvar till 23-tiden utan att bli sönderstuckna av de små snabelförsedda insekterna... en sådan skillnad den här lilla manicken gör! Känns bra både för mig själv (jag är ju myggallergiker), för stackars Belle (som inte har någon skyddande päls) och för mina vänner som annars blir knottriga av myggbett - så vi är många som har glädje av den här lilla prylen... *nöjd*

Dagen började dock allt annat än bra. Jag har legat i migrän i två dagar och började precis ta mig ur efterdyningarna och medicindimman då det ringde envist på dörren. Eftersom jag väntar på ett paket från Skövdedepån med dels inkontinensskydd och dels testremsor till min blodsockermätare, vinglade jag upp och öppnade... men det var inte något postbud utan en man från Länsstyrelsen med en anonym anmälan om vanvård av djur i handen. "Nu är jag här igen" suckade han när våra blickar möttes. "Och jag antar att allt är i sin ordning denna gång också". Jag kände igen honom - han var här förra året, då jag efter ett gräl med en SD:are på FB fick besök p.g.a. en anonym anmälan om djurplågeri, och givetvis hittade han inget att anmärka på vare sig då eller den här gången. "Är det samma kille, tror du?" frågade han när han fyllde i sin rapport och jag svarade att det antingen var det eller en ilskpigg här på gården, som för några veckor sedan i raseri skrek till mig att "jag skall se till att du blir av med den där jävla hunden!" i samband med att han verbalt attackerade oss när Alex, Daniel, Maria, Michelle och jag njöt av en god grillmiddag hemma hos Alex och Daniel och vi hade Belle, Miri, Ginny och Geisha kopplade en bit ifrån (ute på gräsmattan) matbordet, där vi hade ordnat filtar, mat och vatten åt dem. En man som sprang förbi fick Miri att börja skälla, och då stämde förstås de andra hundarna in, varpå denna rasande granne kom utfarande och illröd i ansiktet vrålade allt möjligt elakt åt oss som satt och åt. Det var mycket obehagligt, han stod och viftade med händerna precis intill Michelle, så hon tog sina hundar med sig och åkte hem till Västerås medan Alex grät så hon skakade, Daniel var beredd att göra sig olycklig på karl'n och Maria knappt kunde andas så stressad blev hon... det tog mig flera timmar att lugna ner allihopa, och dagen efter ringde både Alex (fortfarande gråtande) och jag (djupt bekymrad) till Gullspångsbostäders VD för att fråga vem som hade rätt - den ilskna grannen eller vi? Får man eller får man inte ha hundar bundna vid sin uteplats så att de inte tigger medan man äter, och anses det störande att hundar skäller i några minuter på en förbispringande person de inte känner? Iggisar är jakthundar, och särskilt Miri har en stark jaktinstinkt... hon reagerar på springande varelser, och i en flock går förstås alla individerna igång om en börjar. 

Hur som helst svarade VD:n att vi absolut får använda gräsmattorna - det ingår i hyran och hyresvärden vill att vi använder utemiljön till umgänge, även med hundar, katter, barn m.m. - och att han hade hört ifrån flera som samstämmigt beskrivit att vi inte varit störande eller haft hundarna på ett sätt som kunde inkräkta på andras rätt till gräsmattan. "Fortsätt ni" uppmanade han oss "Jag skall prata med den där mannen och förklara att ni får ha hundar i anslutning till era uteplatser, och att ni gjort precis som ni skall. Det enda hundar inte får göra är att förorena gräset eller skälla hela dagar i sträck". Han rentav bad oss att "inte låta oss skrämmas"! Hur som berättade jag nu detta för killen från Länsstyrelsen och han frågade när den där incidenten hade inträffat, och när jag berättade det visade det sig att anmälan hade kommit in samma kväll! Så även om jag inte kan bevisa något, och inte tänker kontakta grannen ifråga om det här, så skall jag berätta för VD att jag blivit utsatt för en opåkallad anmälan... det kan vara bra att han känner till det, ifall något liknande händer de andra. För de har ju också djur - Maria har en katt, och Alex och Daniel har två marsvin och en kanin.

När mannen från Länsstyrelsen hade gått, efter att ha hjälpt mig att göra ren kattlådan (den hade jag inte kunnat ta hand om sedan igår morse, då jag insjuknade i migrän) - jo, det är sant! Visst var det bussigt?!? la jag mig igen och lyckades somna om några timmar. Efter det mådde jag bättre och kunde vara uppe, även om jag tyvärr tvingades meddela mina vänner att jag inte kommer att kunna skjutsa dem till kattutställningen i Forshaga i morgon, som vi hade kommit överens om. Det berodde inte bara på mig och mitt knepiga huvud, utan också dels att jag inte vill lämna Belle i bilen om det skall bli så varmt som de säger på SMHI och dels att Maria hade räknat fel och inte har råd med bensinen för resan (hon skulle nämligen bekosta själva resan och mitt inträde)... och visst är det ledsamt, för det var länge sedan jag var på kattutställning och både Maria och Alex hade sett fram emot att få träffa en massa söta katter... men vi har sagt att vi skall försöka nästa gång det är en utställning inom vettigt avstånd, och så har jag lovat att ta med dem hem till en vän som har många fina katter och som gärna tar emot besök. 

Och nu i kväll, när vi satt och fikade hemma hos Alex och Daniel, bestämde vi att vi istället för resan till Forshaga skall ha knytis hemma hos dem i morgon kväll. Vi bidrar med lite vardera, så blir det inte dyrt för någon enskild... och eftersom jag tar med mig Myggles kan vi sitta på uteplatsen. Skall bli riktigt trevligt!


Skrivet senare samma natt

När jag var i kyrkan i Stockholm gick jag - min vana trogen, för jag älskar ju böcker! - genom det lilla biblioteket de har i sitt församlingsrum... och där fann jag en liten skrift som jag först inte förstod varför den stod i en kyrkas bokhylla. Det var nämligen en samling dagboksanteckningar av en konstnär som hette Carl Kylberg: "Ur ett livs dagbok" (utgiven av hans hustru Ruth via Bonniers 1959). Efter ett tag tänkte jag att den här konstnären kanske var släkt med vår förre samfundskassör Gunnar Kylberg och att det var därför domkyrkoförsamlingen hade boken... men så började jag läsa, och oj, en sådan mystiker han visade sig vara! Boken befann sig definitivt i rätt sällskap, hos katoliker som förstår att uppskatta och respektera en sann mystiker... läsningen förvandlades snabbt till lectio divina, och jag tänkte redan under första genomläsningen att jag vill läsa den igen och skriva av valda stycken att behålla och fortsätta att begrunda. Lärd läxa: Gud väljer på sitt eget sätt i vilka själar han vill så andlig kunskap, och viktiga insikter kan komma från alla möjliga håll - också från en man som i vanliga fall låter sin pensel tala. Nu är jag nyfiken på hur hans konstverk ser ut... skall försöka hitta några på nätet, eller se om han finns representerad på något konstmuseum. 

Mer om andlig litteratur... i väntan på böckerna jag har beställt, återupptäcker jag en annan mystiker: trappistmunken Thomas Merton, samtidigt miljö- och socialaktivist, pacifist och mycket uppskattad författare. Om någon ordensmedlem har bevisat att man inte blir världsfrånvänd utan tvärtom i ännu högre grad engagerad i sina medmänniskor när man går i kloster så är det Thomas Merton - han levde i stort sett hela sitt liv i total tystnad, ofta eremitiskt, i en av katolicismens strängaste ordnar, och förmådde ändå påverka sin omvärld positivt på många sätt. Den sista tiden i sitt liv fick han tillstånd att resa till Asien för att studera österländsk religiositet och dödades tyvärr i en olycka i Bankok... jag har ofta undrat om hans abbot för resten av sitt liv ångrade beslutet att tillåta resan, men å andra sidan vet man inte om en olycka likaväl kunde ha inträffat i klostret (särskilt som munkarna bl.a. ägnade sig åt tungt skogsbruk)... man är aldrig hundraprocentigt säker var man än befinner sig. 

Dock hann Thomas Merton skriva ett stort antal böcker, både i teologi och bön. Jag har ett tiotal av hans mest kända, och framför allt en har betytt oerhört mycket för mig: "Opening the Bible", som handlar om hur man läser de bibliska skrifterna som lectio divina... d.v.s. bakom och under bokstäverna. För mig personligen är det högst otillfredsställande att läsa och uppfatta någonting i Bibeln bokstavligt, dels därför att skrifterna är inspirerade (In Spiritu, d.v.s. i den Helige Ande) och dels för att textmaterialet spänner från dagböcker, krönikor och memoarer till drömmar, visioner och profetior samt sist, men inte minst, poesi. Inte läser man en tidningsartikel och en dikt på samma sätt? Man vet att de är skrivna utifrån helt olika synsätt och använder helt olika tekniker för att uttrycka det hjärtat talar om (vad Anden säger)... detta blir glasklart när man guidas genom Bibeln av bönemänniskor, och sådant som känts så svårt att förstå blir plötsligt begripligt och talar till en. Allt hänger på genom vilka "ögon" man läser - och ingenting kommer närmare Sanningen än den mystiska bönens "ögon", den bedjande själen som lyssnar till den Helige Andes röst i sitt innersta. Om du har problem med Bibelns böcker, så läs Thomas Mertons underbara bok "Opening the Bible"! Den är liten och väldigt lättläst, men proppfull med insikter...

Nu är det tedags, och sedan skall jag virka en stund innan jag går och lägger mig. 


Om Carl Kylberg: 

https://tidningenkulturen.se/arkiv/92-konst/konst-portratt/8670-carl-kylberg-den-helige-malaren

Ett urval tavlor av Carl Kylberg: 

https://www.bing.com/images/search?q=carl+kylberg+konstn%c3%a4r&qpvt=carl+kylberg+konstn%c3%a4r&FORM=IQFRML

Hmmm... efter att ha sett dessa målningar börjar jag fundera på om en av tavlorna i kyrkan i Stockholm är målad av honom... skall kolla upp den saken nästa gång jag besöker kyrkan.