Måndag, tidig kväll 


Mörkret faller tidigt numera; har man som jag varit sömnlös större delen av natten och sedan sovit bort förmiddagen, blir det inte mycket ljus kvar att suga i sig. Men jag behövde verkligen sova och jag har drömt mycket som är oerhört talande. Om död och sorg, om smärtan för den som blir kvar och om de stora livsfrågorna. För tredje gången har jag också drömt att jag har använt vapen - den här gången duellerade jag med svärd mot en grym man som ville döda alla jag kände, jag visste att jag skulle förlora kampen men var tvungen att fördröja hans ondska så länge jag förmådde... och så, när jag svårt skadad och utmattad låg på knä med svärdet i bägge händerna, för tungt att ens lyfta, ställde han sig precis över mig för att måtta det dödande hugget och jag hörde honom säga "När du är död, kan ingenting hindra mig från att döda de andra". Då vällde någon kraft jag inte visste att jag hade upp genom mig och jag drev det tunga svärdet rakt upp - och klöv honom! Han såg mycket förvånad ut, minns jag, innan han föll till marken död. Sedan svimmade jag själv... och vaknade badande i svett i sängen.

Vad betyder de här drömmarna om vapen och död? Sedan när har jag börjat slåss aggressivt för mitt eget och andras liv på det här våldsamma sättet? Jag kämpar förstås utifrån min tro och min moral mot alla orättvisor, mot ondskan och det grymma - men mitt vapen har alltid varit det skrivna ordet, inte fysiskt våld. Jag tror nämligen inte på våld och kan inte se hur man kan rättfärdiga brukandet av det för att visa på att det är fel att tillgripa sådana handlingar. Det är därför jag är så totalt emot dödsstraff t.o.m. för de hemskaste brotten; vari ligger logiken i att döda någon för att visa att det är fel att döda? Om människor inte kan vistas ute i det fria utan att begå grymheter, så lås för all del in dem på livstid... men att döda, nej, det fungerar inte i min värld. Inte ens mot mördare, terrorister, våldtäktsmän och pedofiler. Man triggar bara andra att ta till än grövre medel, ännu mer våld och större vapen, för att förhindra att de blir infångade. Fast allt detta har knappast någonting med mina drömmar att göra... det är någonting annat, något jag inte kommer åt just nu, som ligger bakom dem. Mycket mera åt det hållet att jag kämpar emot någonting i mitt eget liv och att kampen blir alltmer just "på liv och död" för mig. I slutet av 1990-talet prövade jag min kallelse (som visade sig inte vara rätt) hos karmeliternunnorna i Glumslöv, söder om Helsingborg, genom att bo och leva där en tid. I samband med flera av de dagliga mässorna fick jag chansen att bikta mig för prästen och munken Wilfrid Stinissen, och en gång frågade jag honom hur man skulle tänka kring det för mig obegripliga bibelcitatet i Psaltaren 137:9: "Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan". Hans svar vände upp och ner på mina funderingar, för han frågade mig vad som var min största fiende... och fortsatte: "Är det inte en god idé att man krossar sina problem medan de är små, innan de växer sig så stora att du känner dig maktlös och tappar hoppet?" Så hade jag inte tänkt på det hela, att hela stycket handlade om hur man skall tackla sin vardag och de problem man möter. Alltså, ta itu med dem medan de fortfarande är hanterbara och inte låta dem växa en över huvudet. "Du förstår" fortsatte fader Wilfrid "Bibeln är en människans utvecklingsberättelse - det är med avsikt böckerna kommer i en viss ordning. Från början är vi nakna och okunniga, kan och vet ingenting... och sedan när vi börjar utforska oss själva och världen, lär vi oss inte av våra misstag utan lägger oss till med skadliga vanor, gör oss själva och andra illa, krigar och beter oss som ganska otäcka fullblodsegoister. Men så kommer Jesus, upprättar oss, gör oss vuxna och lär oss att ta ansvar för inte bara oss själva utan också varandra... kräver helt enkelt att vi beter oss som mogna, kloka och empatiska människor som tänker och agerar vist". Och så har jag läst Bibelns texter sedan dess. 

Så vad är "min fiende"? Ekonomin, förstås. Jag hatar pengar, hatar att alltid behöva tänka på dem, hatar att så mycket i min tillvaro kretsar kring något som jag absolut inte vill ägna vare sig uppmärksamhet eller tid åt. Hat är ett starkt ord i min värld... men att vara beroende av pengar hatar jag verkligen. Och nu släpper vi det en stund, och talar om roligare saker.

Olaf och Jessie finner sig alltmer tillrätta i reviret, kommer fint överens med mina egna djur och har förstått hur vi fungerar här. De äter och sover som vi, på samma ställen och samma tider, och de bjuder på både kärlek och skratt i stora mängder... i natt hittade jag Olaf sovande i handfatet i badrummet! Sin egen mat ratar de förstås - gräset är ju alltid grönare på andra sidan stängslet, som bekant - men de vill inte heller dricka vatten ur sin egen vattenskål utan använder konsekvent mina djurs. Korgen med leksaker drogs ut på golvet för flera dagar sedan och råttor, bollar och myntakuddar kan numera hittas lite varstans i lägenheten... jag antar att jag blir tvungen att storstäda under soffan när de flyttat hem, för jag hör på ljuden att katterna slåss med diverse leksaker där under också. 

Till det mindre roliga hör att jag börjar bli allergisk mot Olaf... men så har han också en speciell päls, kort men oerhört mycket tätare och kraftigare än hos någon katt jag träffat förut. Jag undrar om det beror på att han är född i Kina? Ja, du förstår, både Jessie (hans mamma) och Olaf kommer från Peking och har rest med flyg hela den långa vägen hit. Tala om invandrare! Varför det är så, har jag inte riktigt fått klart för mig, men eftersom det inte är vare sig Carinas eller Ingos namn på fraktsedlarna som nogsamt satts fast på deras stora flygbur (den de kom hit i) antar jag att det är någon släkting till dem som haft katterna i Kina och sedan tagit med dem när han flyttat hem till Sverige igen.  Mycket sympatiskt, om ni frågar mig! Man överger inte sina familjemedlemmar, utan tar ansvar för dem livet igenom... även om det så innebär en flytt till andra sidan jordklotet. Fördelen är förstås att katterna är kärnfriska och har varenda vaccination man kan tänka sig. Och kanske är det deras bakgrund - livet i en av världens största städer och en lång resa hit till Sverige - som gjort dem så trygga? Precis som vi människor växer av svårigheter, blir starka och bär vår trygghet med oss i stället för att söka den utanför oss själva. 

Oj, nu leker Jessie och Robin med varandra! På riktigt! Jag tror att Robin är den som kommer att sakna dem allra mest när de flyttar hem till Beateberg igen... Rafael bryr sig inte om gästerna, Belle gillar dem men är klok nog att inte störa dem för mycket, och jag pysslar om dem och gosar med dem men låter dem få leva sina kattliga liv utan att lägga mig i särskilt mycket. Robin å sin sida verkar älska att äntligen ha fått en lekkamrat igen! Han saknar nog Philemon mer än jag har velat tänka på... egentligen behöver han ha en vän som är som han, en aktiv rex att busa med, men jag har inte råd att skaffa en katt till just nu och alldeles särskilt inte en dyr rex. Den enda katt jag har betalat för var Aragorn, och han kostade som kattunge (år 1998) 4.500 kronor vilket var ovanligt billigt men berodde på att jag lovade att inte försöka avla på honom... idag kostar säkert en rexunge någonstans mellan 10.000 och 15.000 kronor beroende på uppfödare och standard. Med rätta! Det är oerhört dyrt att föda upp djur, och alla uppfödare jag känner - oavsett om det handlar om hund eller katt, och oavsett ras - går back på sina kullar. Å andra sidan är det dyrt att äga ett djur, särskilt en hund som har dyrare försäkring och vård, och man skall veta vad man ger sig in i innan man agerar... djur är och skall inte vara en lyxprodukt (även fattigt folk skall kunna uppleva den stora glädjen i och hälsonyttan av att leva med ett djur), men man skall veta att man måste prioritera dem i hela deras liv (som kan vara i tjugo år) precis som man vet att det är dyrt att ha barn. Vare sig barn eller djur är en rättighet utan ett ansvar man tar på sig! Mat av god kvalitet, vård och omsorg, ID-märkning, kastrering, vaccinationer, försäkring, kattsand om det är en katt man vill skaffa sig o.s.v. kostar stora slantar varje år... för mig är det självklart att djuren skall ha det bästa, riktigt bra foder och goda försäkringar som täcker det mesta så att jag inte skall behöva hamna i sitsen att jag inte har råd att ge dem bästa tänkbara vård! Men så är också djuren mina barn, och det får min omgivning acceptera vad de än tycker själva.

Nu har Olaf gett sig in i leken också... å, så jag älskar att se tre katter rasa omkring i rummen! Man riktigt hör hur de skrattar...