Måndag  

När jag körde hem rätt sent igår kväll efter att ha varit på Björkskär och hjälpt mamma att komma i säng, passerade jag en villa där det lyste i köksfönstret. Eller... jag vet inte om det var köket, men i mitt huvud fick det grönvita lysrörsljuset ett minne att vakna till liv. Ett minne av mormors kök, där det - innan hon drabbades av strupcancer - alltid doftade av mat och nybakat. Längtan väcktes inom mig efter det där ljuset, eller rättare sagt, allt det stod för. Kanske är det ifrån den här källan som jag ovetande har öst min önskan att lära mig mer om just matlagning och bakning långt, långt efter att mormor gått bort? Kanske låg allt i träda under alla dessa år jag bara hade mig själv att ta hand om och därför inte fann någon vettig orsak att fördjupa mig i hushållskunskaper? Jag var ju faktiskt nästan aldrig hemma annat än för att byta kläder och sova, och jag kvartade i perioder över hos vänner hellre än att åka hem på obekväma tider. Sova kan man ju göra nästan var som helst - på golvet, i en soffa o.s.v. Men så blev mamma multisjuk och behövde plötsligt tas omhand... och jag fann en ny roll, uppgiften som "mamma" och ansvarig för hemmet, som jag i princip aldrig reflekterat över eller sett mig själv i. Och då vaknade det känslomässiga arvet efter mormor till liv. Nej, det kom inte från mamma - för i min familj, under i stort sett hela min uppväxt och tonåren, var det pappa som skötte hemmet, lagade mat och bakade medan mamma försörjde familjen med arbetet som kontorist. Och pappa lämnade snarare efter sig arvet att aldrig sluta utbilda mig, aldrig sluta söka kunskap och utmana ens intellekt. Från honom fick jag törsten efter litteratur, kärleken till vetenskap, humanism och historia, medan mamma framför allt gav mig känslan av plikttrohet, flit och ansvarstagande, att inte vara till besvär. Mamma lärde mig att vara den som gav, aldrig tog. 

När jag blev sjuk våren 2001 och sedan gick långtidssjukskriven i ett antal år innan jag slutligen sjukpensionerades, blev jag tvungen att omskapa bilden av mig själv. Ända sedan jag började tänka på vad jag skulle göra av mitt liv låg tanken på karriär nära - för det jag egentligen drömde om, att bli nunna, fanns inte i sinnevärlden utan var bara en romantisk dagdröm. Det fanns inga protestantiska nunnor i Sverige och jag tillhörde Svenska Kyrkan. Dessutom, hur försörjer man sig som nunna? På den tiden begrep jag inte hur klosterordnar fungerar, vilket var förståeligt med tanke på att katolicismen var rätt så osynlig i vårt hörn av världen före millennieskiftet. Alltså skulle jag göra som vuxna gjorde - arbeta hårt och försörja mig så att jag inte låg någon till last. Vila fick man göra i graven, brukade folk säga. Och jag ville verkligen jobba, dra mitt strå till stacken. Så det blev några slavår som mycket lågt betald kontorist i statens tjänst innan de sex universitetsåren, som följdes av ytterligare några slavår innan jag äntligen landade ett mycket bra betalt arbete på en internationell advokatbyrå. Det var fantastiskt - jag faktiskt älskade att gå till jobbet! Problemet var bara att jag inte hann vara där i mer än fyra år innan jag blev sjuk... och nu, femton år senare, har jag efter lång kamp med mig själv (och hjälp av kurator) äntligen lärt mig att utgå ifrån vad jag är istället för vad jag gör. 

Jag tror att det är den vändpunkten som har tillåtit mig att släppa fram sidor av mig själv som absolut inte hörde hemma i arbetsvärldsbilden. Innan var det otänkbart att jag skulle inta rollen som den som tar emot utan att kunna ge tillbaka, nu hade jag inget annat val än att acceptera den och göra det bästa av situationen. Och antagligen var det så att när jag sänkte axlarna, öppnades en dörr för den andra världsbilden: den där man kanske inte är lönsam, men ändå bidrar genom att avlasta andra. Genom att finnas till för andra. Man behöver inte stå i rampljus - backstagejobbet är lika viktigt för att the show goes on.