Lördagskväll 


Jag är, som ni har förstått, en väldigt öppenhjärtig person. Och att jag skriver så öppet i min blogg beror på att jag tror att det finns människor där ute som är med om samma slags svårigheter och som blir tröstade eller styrkta av att inte vara ensamma. Kanske kan de också få något råd om hur de själva skall göra, när jag skriver om lösningarna på problemet.

Men att vara öppenhjärtig kan också föra med sig den nackdelen att man riskerar att lämna ut andra, som kanske inte alls vill att andra skall läsa om dem i en blogg. Jag har under åren ibland fått frågan varför inte mina syskon också tagit hand om mamma - men då glömmer frågeställaren att jag undviker att nämna vad mina syskon gör just för att jag inte har rätt att lämna ut dem. Jag har inte rätt att skriva om någon utan dennes tillstånd! Ens om det är positiva saker. Och ingen som läser min blogg får tro att det jag skriver är hela sanningen om sådant jag delar med mina syskon, eller vänner, eller vem det nu vara månne. Det jag skriver är min version, och de andra inblandade har sina egna. Inte minst mina syskon! Och de har lika mycket del i sanningen som jag, jag är bara en femtedel av familjen. Förstår ni hur jag menar? Min version är inte mer rätt (eller fel) än någon annans - den handlar bara om min upplevelse, mitt perspektiv, av någonting.

Med andra ord: att läsa mina ord är att läsa min egen högst personliga syn på något, varken mer eller mindre. Det jag skriver saknar av naturliga skäl resten av dimensionerna, eftersom de finns hos andra.

Så nu, när jag befinner mig i det här gungflyet till tillvaro efter mammas död, vill jag betona en sak: mina syskon finns hela tiden, dygnet runt, för mig på tusen olika sätt, och de har absolut inte lämnat mig ensam att hantera allt som behöver tas itu med utan tvärtom ställt upp och fortsätter att ställa upp till 100%. Ord kan inte uttrycka hur stark vår familj är, och hur tätt vi sluter upp kring varandra. Mina syskon är det mest värdefulla jag har, och jag älskar dem oerhört mycket!!!

Att jag inte skriver om allt de gör just nu, beror alltså på att jag inte har rätt att lämna ut dem. Ni vet hur det brukar vara när någon har hjälpt mig ur en knipa - att jag aldrig nämner den personen vid namn, eftersom jag inte har rätt att göra det utan personens tillstånd. Samma rätt har givetvis mina syskon!

Uttrycken för min ensamhet är existentiell, inte fysisk. Det är min upplevelse av tomrummet efter mamma. Hoppas att alla förstår det, så att ingen tror annat. Vi får heller aldrig glömma bort att också mina syskon har förlorat sin mamma, och att de också sörjer. Vi är fem vuxna barn som plötsligt blivit "den äldsta generationen" i vår familj, i stället för att leva i skyddet av en mammas utbredda vingar. Det här är väldigt viktigt, det förändrar så mycket i ens liv och påverkar en mer än man tror. För sina föräldrar är man alltid barn, hur gammal man än är... och mammor i synnerhet borde leva i evighet.