Tisdag eftermiddag 



Samtal mellan mig och min hjärna efter att ha talat i telefon med en god vän, som drabbats av en riktigt jobbig influensa:

Jag (J): Jag borde åka till hen och se om jag kan göra något.

Min hjärna (Hj): Stopp, stopp! Vad är det du säger?!?

J: Men hen kan behöva hjälp... 

Hj: Bad hen om hjälp?

J: Nej.

Hj: Både du och jag vet att hen har hemtjänst, vänner inom gångavstånd och dessutom tillgång till all möjlig vård inom räckhåll, eller hur?

J: Eh... ja.

Hj: Vi vet också att hen har en sambo.

J: *tiger*

Hj: Så vad får dig att anse att just du behöver vara där? Varför är du bättre på att hjälpa hen än alla de människor som redan finns där?

J: Eh...

Hj: Har du råd att åka dit, förresten?

J: Nej...

Hj: Kan du ordna för djuren? För du vet ju att om du åker dit måste du sova över. Och har du bensin nog?

J: *sänker huvudet*

Hj: Du är snäll, men inte särskilt klok. Spar den där reaktionen till du hör att någon ligger på sjukhus med hjärtinfarkt eller liknande. Det hade varit annorlunda om hen varit helt ensam... det håller jag med om. Men nu är det inte så.

J: *med låg röst* Jag kanske skall sätta på lite te?

Hj: Bra idé!


PS. Metalog betyder ungefär "inre samtal" eller "samtal med sig själv". DS.