Sen måndagskväll 

Mystikern Hjalmar Ekström skrev midsommaraftonen 1916 i ett brev till vännen Olof Seger: "Jag har haft en hemsk tid. Mitt väsen har varit som kringspritt för himmelens alla vindar. Nu har jag dock börjat återfinna mig själv, och detta räknar jag för den enda lyckan" (Anton Geels "Det fördolda livet", Artos 1996)... och det är en beskrivning jag känner igen mig själv i. Under lång tid - åtskilliga år, faktiskt - har jag känt mig likadan: utspridd och splittrad, oförmögen till inre samling på ett djupare plan än den personliga bönen. Missförstå mig rätt nu; att be är alltid att sjunka in i sitt eget djup och försöka nå Gud själv inom sig! Men det blir en stundens, de korta ögonblickens, upplevelse och försvinner lika snabbt som den dök upp eftersom man inte är grundad i sig själv. För att bygga på en sådan grund kräver att man känner sig själv - och hur skall man kunna göra det, när man inte vet vem man är och vari ens personliga kallelse består?

Dock... som jag har hintat flera gånger på sistone, börjar dimmorna äntligen att skingras. Jag har givit mig själv andrum (rum för anden, också rum att andas djupt) att tänka och känna, begrunda hur mitt liv sett ut och vad som fattas. Jag har gått igenom vad som tidigare attraherat och fångat mig och vad som varit påtvingat mig utifrån... eller, med andra ord, vad jag behöver mer av och vad jag måste rensa bort för att må bra. Att jag inte klarat av det tidigare beror på min allt genomsyrande rädsla för att vara egoistisk... en rädsla som hindrat mig från också det som skulle ha givit mig kraft, glädje och mening i mitt liv. När man inte tror sig tillhöra sig själv, vågar man aldrig unna sig något för egen del - allt man gör handlar om andra människors behov, känslor och faktiskt hela liv. Det krävdes att jag blev ensam, berövad någon att ta hand om, för att jag skulle ta de första trevande stegen in på ett helt ny, obanad väg genom okänd terräng... och det har tagit till denna vår, ett och ett halvt år efter min älskade mammas död, innan jag fann den dörr som mig själv ovetande förmodligen har stått vidöppen i hela mitt liv. Jag har bara inte sett den, så där som andra människor gör alldeles naturligt. 

Exakt vad som förändrade saken vet jag inte. Kanske just detta att jag för första gången gav mig själv tid? Egentid, kallas det ofta i massmedia... d.v.s. tid för att bara ta hand om sig själv och göra vad man själv vill och behöver. Målarcirkeln har också haft stor betydelse, eftersom jag länge velat ta upp mitt målande men inte vetat hur. Och sist, men inte minst, har det faktum att min andliga syster Carina blivit mer aktiv också påverkat mig att återknyta starkare till min kyrka eftersom vi har kunnat samåka (vilket gjort det ekonomiskt överkomligt för mig att resa till Stockholm). 

När det gäller det andliga, har jag en längre tid vandrat helt ensam och vilsen - en mystiker skulle säga att man "vistats i öknen" eller "vandrat i mörkret". Via negativa är ett annat sätt att beskriva det: den väg som inte är någon väg, och just därför leder genom ödemark man annars inte skulle ha kunnat korsa. Guds väg, radikalt annorlunda än de vägar vi människor föredrar att vandra därför att där inte finns den bekvämlighet vi i regel värderar så högt och för att vi tycker oss sakna vägvisare, skyltar eller karta och kompass. Det fascinerande för min egen del är att jag har läst om den här väglösa vandringen genom öken och mörker i så många mystikers skrifter och hela tiden missförstått vad det handlat om... förrän nu, när jag själv gjort samma vandring. Ändå borde jag ha förstått, eftersom en av beskrivningarna är upplevelsen av att Gud saknas trots att Han i de stunderna är närmare än någonsin... precis så har det varit för mig, och kanske var det vad som behövdes för att jag äntligen skulle sänka garden, vara totalt öppensinnad och riva ner alla murar mellan mig och Gud. Många mystiker beskriver överlåtelsen till Gud som att bli bränd av en allt förtärande och ändå ömsint eld - en eld som bränner bort allt det oväsentliga, det som hindrar och förstör, så att det rena ensamt blir kvar efteråt. Och jag tror inte att någon som läser detta tvekar att instämma i tanken att man inte vill utsätta sig för eld, eftersom brännskador är så otäcka och smärtsamma! Personligen kan jag nästan inte föreställa mig något mer skrämmande än att vara omsvept av eld... och ändå börjar jag inse att det är precis vad jag har varit med om. En andlig eld, givetvis. Men för dens skull inte ett dugg mindre verklig! 

Jag vill återkomma till min beskrivning av att ha vandrat ensam och vilsen. Jag har ju de facto ett andligt hemvist: min kyrka, som är den plats där jag känner att jag bäst kan uttrycka mig både ensam och tillsammans med andra därför att just den kyrkan "talar mitt språk". Det är i den sakramentala liturgin jag upplever mig som mest hel och där just min personliga andlighet känner sig mest i överensstämmelse med andras... man kan säga att vi i det stora hela "vibrerar i takt", som när en hel orkester spelar samma stycke och det upplevs (både av musikerna och av åhörarna) harmoniskt, vackert och njutbart. Ändå har jag känt mig separerad från denna kyrka, både av fysiska anledningar som t.ex. ekonomin, avståndet och att jag inte haft tid p.g.a. att jag inte velat vara ifrån mamma, och av den känslomässiga orsaken att jag behövt vara ifred och undvika att bli indragen i något (ett aktivt engagemang). I stället har jag ibland besökt Equmenia för att få sjunga lovsånger tillsammans med andra kristna - musiken fick ta den plats gudstjänstlivet just då inte kunde uppfylla. 

Vad jag försöker säga med detta är att det varit jag som drog mig tillbaka från det kyrkliga - det kyrkliga har aldrig dragit sig tillbaka från mig. Kanske behövde jag få precis allting på armlängds avstånd för att inte falla tillbaka i mitt gamla sätt att agera: d.v.s. att omedelbart kasta mig in i allt möjligt, få upp över öronen mycket att göra och i slutänden bryta samman och uppleva att jag sviker alla runt omkring mig. Det är den onda cirkeln jag har suttit fast i under större delen av mitt liv... jag tar på mig för mycket, därför att jag vill så väl och försöker finnas till för så många och så mycket på en gång, och så slutar det med att jag kraschar. 

När jag blev långtidssjuk och sedan sjukpensionerad, tog jag beslutet att bli en bönemänniska. Be kan jag göra hur sjuk jag än är, om jag ligger i migrän eller har säckat ihop på en akutmottagning, you name it - be kan jag alltid, alltid göra. Men trots att jag tror stenhårt på bönens kraft, och vet hur viktig bönen är, frestas jag alltid att också kavla upp ärmarna och "göra något". Min personliga tolkning är att jag lever omgiven av dels protestantiskt kristna, dels sekulära människor som anser att man måste just "göra något" för att det skall få effekt... att "bara" be räcker liksom inte till i deras ögon.... och den synen på saken har på något vis smittat av sig på mig så att jag inte känner att jag gör tillräckligt mycket för mina medmänniskor om jag inte rent fysiskt griper in. Men vad jag glömde bort i sammanhanget var att jag befinner mig där jag är (d.v.s. är sjukpensionerad) just för att jag inte kan arbeta. Jag saknar krafterna, förmågan, de grundläggande delar man behöver för att kunna vara aktiv i något. Det var ju därför jag skulle ägna mig åt bön! 

Till det kommer att jag ju faktiskt gjorde för mycket - utifrån perspektivet att jag är sjuk - redan som det var. Jag tog hand om mina föräldrar; först pappa (idag är det förresten exakt 10 år sedan han dog) och sedan mamma. Jag tog hand om huset, trädgården, djuren, ekonomin. Eller "tog hand om" kanske är för mycket sagt, eftersom jag misslyckades med det mesta av de där åtagandena! Och alla de där sakerna slukade mig, tog all tid och all ork jag hade även själsligen. Det bröt ner mig, krossade mig, slet mig i tusen bitar. Hade mamma och jag inte flyttat hit, är jag övertygad om att jag inte hade levt idag... och när mamma dog, dog på sätt och vis också jag under väldigt lång tid. Det är först nu jag har insett att det var en nödvändig död från det gamla... ett totalt lämnande av allt som varit, för att ge plats för ett betydligt bättre liv. Inte för att det nya livet skulle vara tömt på familjeband, utan för att jag hade fortsatt att leva så där självdestruktivt om ingenting radikalt hade stoppat mig. Nu sjönk jag ner i ett tyst, stilla, tomt mörker där jag blev kvar till det gamla slutligen hade släppt taget om mig och jag kunde stiga till ytan igen för att dra nya andetag. Bokstavligen. Ande-tag! 

Som du som följt mig i den här bloggen vet, klarade jag inte av att gå vidare efter mammas död utan stöd av kurator. Men vilken kurator! På ett halvår lärde han mig att ta hand om mig själv - ge mig själv förstaplatsen i mitt liv utan att för dens skull vara en egoist. Och sedan vi slutade ses, har jag fortsatt att träna på egen hand genom att markera mina gränser på ett vänligt men obevekligt sätt, ge mig själv den tid jag behöver även om det betyder att jag stänger ute omvärlden i en hel vecka åt gången, se till mina egna behov och vad jag mår bäst av både fysiskt och känslomässigt. 

I och med det fick jag plötsligt tid och rum för min andlighet - något jag har längtat efter i alla år, men alltid misslyckats med att uppnå. Och nu är just detta första prioritet för mig; min andlighet kommer före allt annat. För utan Gud i mitt liv är jag ingenting, och det menar jag på positivt möjligast sätt... positivast möjliga sätt... eh, hur säger man? Nå, så är det i alla fall.