Sen fredagskväll  

De kloka orden i rubriken är inte mina... om jag minns rätt fann jag dem i en boktitel. Och givetvis fastnade de, för de bär på en djup sanning. Att begrunda viktiga saker medan man sitter sysslolös brukar vara en förvirrande, krampaktig och ofta stressande uppgift... men om man gör något under tiden, t.ex. handarbetar, ges tankarna vingar och söker nya vägar genom ens inre landskap. Det händerna skall engageras i får inte kräva sin egen tankegång eller alltför mycken koncentration - då är det där ens inre befinner sig. Att virka grytlappar går dock alldeles utmärkt, eftersom fingrarna vet själva vad som skall göras hela tiden, och då frisätts tankeverksamheten för sina egna strövtåg. Då blir också virkandet avkopplande och axlarna sjunker, andetagen blir lugna och tiden saktar in en smula.

Mamma ligger fortfarande på sjukhuset... och efter en (för mig fruktansvärt otäck, men lyckligtvis kom min syster och svåger genast bilande för att stödja mig) kris natten mellan i lördags och i söndags då vi faktiskt trodde att hon skulle dö, har hon tillsammans med sitt läkarteam tagit beslutet att låta amputera sitt vänstra ben. Foten går inte längre att rädda, och infektionerna riskerar hela tiden att ta livet av henne... och jag tror inte att beslutet var särskilt svårt för mamma, eftersom hon precis som jag minns hur mycket friskare pappa blev efter sin amputation av högerbenet (mitt i knäleden) vårvintern 2002. Före ingreppet var han i princip döende i svåra infektioner, grät och skrek av smärta och kunde varken stå eller ligga ner p.g.a. kärlskadorna och nekroserna i benet - efteråt uttryckte han en nästan omedelbar lättnad och piggnade till på förvånande kort tid. Därför är inte heller jag tveksam till det här, utan ser (precis som mamma) fram mot amputationen med tillförsikt. Mammas ben (det vänstra) skall troligen kapas mitt på underbenet, det bästa stället för att underlätta användning av protes har jag blivit sagd, och operationen sker på måndag om inget ändras. 

Nu är det inte (så mycket i alla fall) mammas ben jag funderar över medan jag virkar, utan andra saker. T.ex. hur mycket bättre min diabetes blivit av flytten. Igår torsdag var jag på årskontroll hos min diabetessköterska och fick idel goda besked: mina värden är bättre, jag har gått ner över 6 kg i vikt och medicineringen fungerar precis som den skall. Jag äter bättre, sover bättre, rör mer på mig... mitt liv som diabetiker har definitivt vunnit på att vi flyttade hit till lägenheten, och likaså har migränen blivit mindre aggressiv. 

Tack vare Inger och Lena har jag dessutom kommit oerhört långt med rensningen av huset. De har varit här två gånger nu och lagt ner ofattbart mycket tid och krafter på att hjälpa mig... faktum är att jag tror att om vi gjorde ett sådant ryck till skulle huset sedan vara tomt och redo att säljas. Bara i tisdags (senaste besöket de gjorde här) blev vi av med två hela släp (högt staplade) och fem vändor med min bil proppad med skräp! Samtidigt kör de för var gång iväg med sådant de vill ha till sina loppisar, och jag känner mig både tacksam över att kunna ge dem något tillbaka för all deras hjälp och så glad att de saker vi inte sparar själva kan komma till glädje och nytta för någon annan. 

En sak hände dock i tisdags, som jag inte var beredd på. Lena och jag stod i tvättstugan och packade sopsäckar fulla med sådant som skulle kastas då jag plötsligt drabbades av en smärtsam "minnes-chock" vid åsynen av de slitna, trasiga, lappade och rätt eländiga kläder som hängde på tork efter att jag hade tvättat dem precis innan vi flyttade. Att se dem gjorde så ont, så ont... jag överfölls av minnen av alla gånger jag lappat och lagat, försökt få saker att se någorlunda presentabla ut, bäddat våra sängar med fransiga, fläckade sängkläder med hål här och var, gråtit för att en tvätt inte lyckats ta bort en fläck på ett plagg jag hade tänkt att mamma kunde bära dagen efter då hon åkte till dialysen eller dagvården och som jag nu måste rata och vad skulle jag ge henne att ha istället? Där hängde nu dessa ynkliga kläder m.m. på tork, och vi skulle förpassa dem allihop ner i svarta sopsäckar för transport till bränning på återvinningsstationen... jag blev illamående och tvingades gå ifrån, och än så länge har jag inte lyckats bearbeta känslorna kring detta, trots att jag själv valde att slänga alla de där sakerna och vi faktiskt inte behöver dem eftersom vi har vpra garderober och vårt linneskåp fulla av nya fina saker som godhjärtade människor skänkt oss. Den grymma insikten hur våra liv sett ut under så många år, och hur jag kämpade för att ingen skulle se de där skavankerna och döma oss som trashankar, slarviga, smutsiga o.s.v. kommer att ta tid att lägga till ro i själen... men jag vet att det är dags att kunna glädjas åt att så där ser inte livet ut längre, att vi har fått det bra och inte behöver kämpa för vår värdighet längre. Och jag behöver inte vara rädd för varje dag som kommer.

Det enda som saknas här hemma nu är mamma. Måtte hon få komma hem snart!