Sen lördagskväll 


Hade egentligen inte tänkt blogga alls i kväll, för jag tyckte mig inte ha något särskilt att skriva om eftersom jag mest vilat... men sedan upplevde jag ett par märkliga saker, som jag måste reda ut för mig själv. Och för att inte tappa bort tankegångarna, skriver jag ner dem.

Som alla vet älskar jag vetenskaplig litteratur - jag läser i stort sett inget annat, med några få undantag. Eftersom jag under det här året arbetat mycket med mig själv och försökt förstå både vem jag är, hur jag fungerar och hur jag skall förändra mina felaktiga beteenden för att bli mer "mig själv", har jag också läst mycket litteratur som kretsar kring delfrågor i det här arbetet. Förlåt, nu skriver jag i princip samma sorts språk som de där böckerna använder... vad jag försöker säga är att jag lånat böcker från biblioteket som kunnat sprida lite ljus över sådant jag tyckt varit svårt att förstå - både hos mig själv och hos andra. Några av dessa böcker har jag nämnt här; särskilt de jag lånat om t.ex. ME, kroniskt trötthetssyndrom (CFS), borderline, ADHD, gränslöshet och posttraumatisk stress (PTDS). Många handlar om människor som skadats av sina barndomsupplevelser och därför reagerar och agerar på sätt som inte stämmer med verkligheten omkring dem. Mina bakomliggande orsaker att vilja studera de här sakerna har inte främst handlat om mig själv, utan om att förstå vänner och - i förlängningen - mina egna reaktioner på deras sätt att vara. 

Egentligen hade jag inte behövt vara krånglig själv (i mina egna ögon, menar jag), eller ha vänner med den här sortens diagnoser... jag älskar människor, och jag vill använda mitt liv till att förstå bättre varför vi är som vi är. Oavsett hurdana vi är, så finns det en bakgrund som förklarar det om man bemödar sig med att gräva tillräckligt djupt. Jag är och har alltid varit vetgirig, nyfiken, öppensinnad för det okända... det skrämmer mig inte, utan fascinerar mig och gör mig engagerad i frågan "varför". Kärleken till detta "varför" delar jag med vetenskapsmän, forskare, medicinare och beteendevetare över hela världen... och även om jag själv aldrig fick chansen att "göra karriär" inom något sådant område, använder jag de medel jag har till förfogande - särskilt biblioteken - för att ändå försöka hitta delsvar på denna eviga fråga.

Nå, med denna långa inledning kommer vi äntligen fram till vad jag ville berätta om i kväll. Jag kan alltså aldrig besöka ett bibliotek utan att komma hem med en hög böcker - facklitteratur - i de här ämnena. Så också förstås vid mitt senaste besök. Men den här gången har högen blivit liggande, för varje gång jag går igenom den och försöker bestämma mig för vilken jag skall läsa, slutar det med att jag inte läser någon av dem. I stället viskar en liten trotsig röst inombords: "Nej! Jag vill faktiskt inte förstå folk mer just nu!" Som om jag vore "övermätt", inte förmår ta in mer. Och det får mig att undra varför. Jag är som jag är - och också när jag inte vill något, finns det en orsak till det som jag vill försöka förstå. 

Kanske är jag bara alldeles för trött i själen och psyket efter allt det hårda jobbet med mig själv under det gångna året? Kanske behöver jag vila och smälta allt jag läst, alla insikter, allt som hänt i och omkring mig? 

Och kanske var det därför jag också reagerade med förvåning och faktiskt nästan lite avståndstagande inför en annan händelse idag. Jag har på olika sätt under dagen kontaktat mina vänner här på orten - somliga genom att göra ett mycket kort besök, andra genom Messenger, åter andra via e-post - för att bjuda in dem till lite fika hemma hos mig på onsdag kväll, då jag fyller år. Det blir inget stort, bara kaffe/te och något gott till, men i alla fall. En person reagerade dock på ett sätt jag absolut inte hade väntat mig: hen ifrågasatte varför jag inte kunde ha väntat med min inbjudan till ett tillfälle då hen inte hade besök (något jag givetvis inte kände till). Min första reaktion (inombords) blev ett barnsligt trotsigt "Slipp då! Du behöver inte komma!" men jag hindrade omedelbart mig själv från att säga eller skriva något alls utan bemötte det hela med tystnad. Gav mig själv (och hen) tid att tänka efter. Vilket inte betyder att jag inte fortfarande är ganska paff över det hela. På vilket sätt inkränktade min inbjudan på hens privatliv? Det enda jag gjorde var att gå förbi, berätta om fikat och sedan säga hej då och gå igen. Det kan inte ha tagit mer än max två minuter. 

Dock. Nu när jag ser det här i skrift, börjar jag faktiskt skönja en tänkbar förklaring. Jag har under det senaste halvåret mycket bestämt och orubbligt hävdat mina nyuppdragna gränser... kanske var detta en reaktion, ett slags "Jag har också mina gränser och nu trampade du över en av dem"? Till mitt försvar kan sägas att jag som sagt inte hade en aning om att personen ifråga hade besök just då. Och att mitt uppdykande var ytterligt kortfattat. Men ändå; kanske har hen tagit så illa vid sig av mitt gränsande att hen vill "slå tillbaka" med att i sin tur hävda ett slags gräns som egentligen inte finns där, som uppfanns i den stunden enbart för att "hämnas" på mitt eget gränsande? Hmmmmmm... 

Till syvende och sist spelar det ingen roll. Jag kommer att ha fika redo på onsdag kväll, och sedan får vem som vill komma. Eller utebli. 

Och jag tänker ge mig själv en paus från facklitteraturen ett tag och i stället botanisera i min vid det här laget ganska omfattande samling humorböcker. Jodå, jag har åtskilliga hyllmetrar, så där finns gott om vilsam och rolig läsning.