Tisdag eftermiddag 


Solen skiner, himlen är blå och jag har varken migrän eller ont i lederna. Det var nog som Carina gissade, att vi (hon och flera andra av mina vänner hade nämligen råkat ut för samma sak) reagerade negativt på den stora temperaturskillnaden... efter att ha varit ovanligt (för årstiden, alltså) många plusgrader i flera veckor, blev det över en natt minus. Nu, när kylan har etablerat sig, viker också den värsta smärtan åtminstone för mig... och förhoppningsvis för mina vänner också.

Läste ut boken "Borderline personlighetsstörning" igår kväll och började i morse med nästa perspektiv: "Hotande närhet: om borderlinerelationer" av Thomas Silfving och Gunilla Nilson. Den förra boken hade en klinisk approach men den här handlar helt om de anhörigas upplevelser, erfarenheter och verktyg för att klara av relationen med en borderlineperson. Varför är de riktigt viktiga böckerna alltid så dyra? Hela tiden jag läser, sida upp och sida ner, tänker jag att "den här boken vill jag ge Daniel"... jag känner så oerhört väl igen hans situation, och de känslor och tankar han ger uttryck för, och jag tror att boken inte bara skulle få honom att känna sig mindre ensam (och därmed må bättre) utan också förse honom med tekniker att hantera de svåra situationerna och skapa större balans i tillvaron för dem båda två. Jag börjar dessutom förstå Alex mycket bättre - även ur sådana synvinklar som hon troligen inte skulle tycka om ifall hon visste, men också, givetvis, hur svårt hon har det p.g.a. den här störningen. Det enda som jag kan tänka mig är jobbigare än att kämpa med en borderlinerelation är att själv vara borderline... men det förtar inte den anhörige rätten att vara sig själv, hävda sina behov och gränser, bli arg och ledsen m.m. Till skillnad från vuxna med utvecklingsstörningar handlar tillstånd som borderline om människor som kan ta en vuxens ansvar för sina handlingar... så säger de här böckerna i alla fall. Och det lyfter en väldigt stor sten från min börda, för nu vet jag att jag inte behöver ta mer än normal hänsyn till henne - jag är inte skyldig att acceptera sådant som kränker mig, "bara" för att hon har borderline. Så nu vet jag att jag kan hävda den linje jag valt: att vi bara ses en eller två gånger i veckan, och att hon inte får hålla på att ringa mig mer än "normala" människor skulle göra. Böckerna har givit mig hopp om att kunna fortsätta umgås med Alex! Ett tag trodde jag nämligen att jag skulle bli tvungen att bryta helt för att överleva... men nu har jag hittat en form som fungerar för mig, och jag vet att jag inte överger henne för att jag håller en viss distans - hon har gott om andra människor omkring sig, och hon tar inte skada av att jag inte alltid finns där. Puh! Med det sagt, måste jag berätta för henne att jag nu begriper hur svårt hon har det att få tankar och känslor att fungera, att få hela sin verklighet att stämma med vår (d.v.s. vi som inte har samma diagnos). Det har hon rätt till, tycker jag.

Nå, idag är både paddan och telefonen avstängda - och laptopen startar jag bara när jag behöver det, som nu när jag  bloggar. Sedan stänger jag av den igen. Så varken Alex eller någon annan kan nå mig om jag inte själv väljer att ta kontakt.

Har precis gjort mig en kopp kaffe och skall strax läsa vidare... ungarna sover under "kofilten" (en underbart mjuk, tjock och gosig filt med svarta fläckar på vit botten, precis som en skånsk ko ser ut) och jag tänker ansluta till dem när kaffet är urdrucket. I huset är det tyst - de vuxna arbetar och barnen är i skolan - så ingenting stör mina tankar. Det enda jag hör är fågelsång utanför fönstret och när något fordon passerar ute på vägen på andra sidan garageområdet... 


Skrivet senare samma eftermiddag:

Jag funderar ofta över detta med att vara tillgänglig, och hur andra ser på saken. Tendensen i samhället som sådant idag är väl, om jag har uppfattat saken rätt, att man skall vara tillgänglig i stort sett jämt... särskilt unga människor har tydligen telefonen med sig i sängen när de sover! Själv är jag uppvuxen i en tid när en bostad hade en enda telefon, och den stod på en byrå/hylla eller hängde på väggen i hallen. Endast de vuxna hade rätt att använda den (bortsett från larmsamtal, förstås... på den tiden 90 000) och de ringde bara för att höra att föräldrarna mådde bra, för att stämma möte med någon eller för andra viktiga samtal. Att bara prata bort en stund skedde aldrig, åtminstone inte i min familj. Vem vill stå i hallen i över en timme för att prata i en telefon vars lur satt fast i själva telefonen och sladden var kort? Med andra ord: jag är inte van vid att tala i telefon, ser ingen mening med det om jag inte har ett direkt ärende, och begriper inte heller varför andra tycker att det är så viktigt att de alltid skall kunna ringa mig. Lyckligtvis är de flesta av mina vänner som jag och ringer bara när de vill något särskilt... men jag har några i min sociala krets som ringer vare sig de har ett ärende eller inte, bara för att höra vad jag gör och varför jag inte hör av mig. Ibland får jag samtal vars enda ärende är just att fråga varför jag inte svarar i telefon! 

Det här har fått mig att undra om människor idag har ett större behov av att ha "koll" på sina vänner än vi hade när jag var ung. Blir de oroliga om de inte får tag i mig? Och vari består i så fall oron: att jag blivit sjuk eller att de mår dåligt av att vi inte står i kontakt med varandra? Alltså, med andra ord, befinner sig oron på min sida staketet ("jag trodde att det hade hänt dig något") eller på deras sida av staketet ("det gör mig nervös att jag inte alltid kan nå dig"). För att tillfredsställa vems behov skall jag vara tillgänglig?

Igår skrev jag på FB att jag tänkte ligga lågt ett par dagar och inte svara i telefon. Det mötte två olika reaktioner: den ena uttryckte förvåning över att jag ens behövde skriva att jag ville vara ifred, och den andra uttryckte uppskattning att jag unnade mig att slippa vara nåbar. Bägge är positiva, men det jag inte kan låta bli att undra över är de reaktioner som inte dök upp bland kommentarerna, nämligen "varför?". För jag vet att det finns somliga som tänker så - som blir stressade eller besvikna när jag gör mig onåbar. Och för att fördjupa problematiken blir jag arg på mig själv som känner ett behov av att säga till när jag drar mig tillbaka från det sociala. Varför har jag kvar det beroendet, när jag nu har kommit så långt i mitt byggande av ett hälsosamt staket med grind omkring mig? Det är som att jag inbjuder andra att styra mig, ger dem rätten att ha åsikter om hur jag hanterar min relation till telefonen. Varför i allsin da'r?!? Det här är något jag måste jobba mera på, mycket mera! Och framför allt sluta att förvarna när jag "försvinner ur sikte" eller komma med förklaringar till bakgrunden till mitt beslut. Lika lite som jag skall förklara efteråt varför jag "varit borta" och vad jag gjort under frånvaron. Jag menar, om jag hade haft en sambo eller varit så svårt sjuk att det faktiskt fanns risk att jag kunde bli liggande hjälplös på golvet här hemma... då hade det funnits en begriplig anledning för andra att hålla lite grand koll. Men nu är jag inte så sjuk, och jag lever ensam så det finns ingen som behöver känna till vad jag gör och när.

Nu drar jag mig till minnes att det finns ett begrepp för detta att alltid vilja vara uppkopplad. Det kallas FOMO - Fear of Missing Out - och definieras så här i Wikipedia (den engelska versionen): "FOMO is a pervasive apprehension that others might be having rewarding experiences from which one is absent"... fritt översatt blir det ungefär "en rädsla/oro/skräck för att andra har givande upplevelser som man själv inte är/får vara delaktig i". Tydligen är detta en sjukdomsdiagnos i bl.a. Storbritannien, där ett stort antal ungdomar har drabbats av en högst reell ångest - alltså FOMO - väckt av risken att missa något genom att inte ständigt vara uppkopplad. Hur kunde det bli så fel?!? Jag funderar ofta över varför människor har fått ett allt mer panikartat behov av att "göra allting" innan de dör... har du sett listorna som dyker upp överallt, både i tidningar och på nätet, med "100 saker du måste göra innan du dör", "100 böcker du måste läsa innan du dör", "100 platser du måste besöka innan du dör" o.s.v.? I USA kallas det "bucket list", men det begreppet är friare och dels kortare än 100 punkter och dels baserade på vad individen själv tycker är viktigt. Sådana "listor" gör vi väl alla inombords: diverse drömmar vi skulle vilja förverkliga under våra liv. Men också de listorna är frivilliga och skapas av individen själv - inte av någon utomstående främling som tycker och tänker åt en. 

Eftersom jag själv är utövande kristen, och tror på himlen, får jag ibland för mig att det här beteendet bottnar i det svarta ingentinget som sekulära människor upplever andra sidan döden som. Tror man inte på reinkarnation, himlen (helvetet, skärselden), andevärlden eller något annat som gör att man fortsätter att existera även efter döden, blir det här livet så skrämmande kort och utgör den enda chansen man har att samla på upplevelser. Frågan är vari behovet av att samla består om man ändå inte kan ta alla dessa erfarenheter med sig till något "efteråt"? Vad spelar det egentligen för roll vad man har uppnått, om man sedan bara utslocknar? Det här är nog en av de saker som verkligen drar människor till det andliga, oavsett vilken sort (det finns ju ett otal att välja på) man väljer att tro på... då finns det ändå hopp, livet är inte förgäves och det man gör spelar roll. Jag skulle bli väldigt deprimerad om jag trodde att allting jag gör är meningslöst... men nu gör jag ju inte det, utan tror tvärtom till 100% att jag kommer till himlen och att jag skall stå till svars inför Gud för allt jag gjort respektive inte gjort. Det är mitt rättesnöre, min moraliska kompass, och en stor trygghet för mig. Och sedan struntar jag ärligt talat högaktningsfullt i vad andra tycker om denna min livsinställning. Däremot känner jag vemod inför den existentiella ångest som sekulära människor riskerar att drabbas av... om de inte ser det som deras kallelse att under sitt korta liv göra livet bättre för dem som kommer efteråt, förstås, för då bär de både på hopp och en orsak att agera. Men det stämmer inte in på den här panikartade tanken på allt man "måste hinna" innan man dör... för som jag uppfattar den handlar det inte om att göra så mycket gott man bara kan innan det är försent, utan snarare att mata egot med upplevelser. Alltså, det finns ingen altruism i det, utan består av en utpräglad egoism. Och då blir det ju ändå meningslöst.