Sent samma måndagskväll 

Har talat i telefon med Michelle, och en av de många saker vi diskuterade är hur snedvriden ens bild kan bli av hur andra har det av vad man ser och läser på t.ex. FB. De flesta delar inte med sig av sina olika svårigheter, utan lägger mest upp "glassiga" bilder av resor, fina middagar, roliga upplevelser o.s.v... och det kan få andra att inbilla sig att alla andra har det bättre och lever roligare liv, får ut mer av tillvaron eller hur jag skall uttrycka det. Det är bl.a. därför jag är så öppen med mina problem och berättar om mina svårigheter... jag vill visa att "alla andras" liv inte är så bekymmerslösa och lyxiga som det kan verka av hur det ser ut på FB m.fl. ställen på nätet, och att man inte behöver leva "glassigt" för att vara lycklig. Jag har ständigt problem med min ekonomi, mycket beroende på att jag är ensam och försöker leva på en "smal" sjukpension, men också beroende på att jag är sifferblind och dålig på matte... men jag är definitivt lycklig, och mycket nöjd med mitt liv! Jag har det jag behöver för att må bra: mina djur, tak över huvudet och mat på bordet, fina vänner, en underbar familj och hobbies jag har råd med (tänk om jag hade varit fanatiskt intresserad av något som kostade massor av pengar?!?) som att lösa korsord, läsa, virka, spela spel, umgås med vänner, gå i skogen o.s.v. Vad mer kan jag begära? Gud är mycket god mot mig, och jag prisar Honom dagligen och stundligen för hur väl Han tar hand om mig. 

Min förhoppning är att andra, som läser om mina bekymmer, skall känna att de inte är ensamma och att man kan vara lycklig utan att ha en massa saker. Att livets goda inte handlar om att äga mycket, utan om att vara en bra människa. Genom att vara vänlig vinner man vänner, och genom att fokusera hellre än andra än på sig själv lättar man livets bördor både för den människan och för sig själv. Det är aldrig nyttigt att ge sig själv för mycket uppmärksamhet, för det resulterar antingen i att man blir outhärdlig att umgås med eller att man skadar sig själv genom att fastna i en nedåtgående spiral av negativt tänkande. Det finns något som heter "självuppfyllande profetior" och det är inte bara en myt utan stämmer faktiskt: kan man aldrig se annat än mörker, hittar man aldrig ljuspunkterna. Sedan är det förstås så att man inte alltid rår för att ens liv blir mörkt och svårt! Det skulle aldrig falla mig in att påstå att en människa själv drar på sig elände, att man "vill" det svåra som t.ex. att bli sjuk - för så är det absolut inte! Det jag försöker uttrycka är snarare att man genom att försöka hitta balans i tillvaron genom att försöka göra det bästa möjliga av situationen, kanske använda sina tunga erfarenheter åt att hjälpa andra i stället för att fastna i självömkan, också hjälper sig själv. För hur man än sitter på sängkanten och önskar att en fe skall komma in och svinga sitt trollspö, kommer det aldrig att ske - man kan inte sitta still och vänta på att någon annan skall lösa ens problem, för det händer bara inte. Man måste göra något själv, tänka utanför sina egna ramar, dra insikter av sina erfarenheter. 

Så finns det sådana som är precis tvärtom på FB och enbart talar om sina problem. Aldrig något annat - bara om hur eländigt de har det. När människor inte svarar (för de flesta orkar inte med att bemöta sådant, särskilt om de har försökt många gånger man bara får ännu mer gnäll till svar) säger de att ingen tycker om dem, att ingen bryr sig... eller ännu värre, att de som inte håller med är fiender.

Jag får ibland frågan hur det kommer sig att människor är så vänliga mot mig och hjälper mig när jag drabbas av något problem... och svaret är att jag troligen har dragit till mig dessa godhjärtade människor genom att hela tiden själv försöka vara en godhjärtad människa mot andra. Jag aktar mig för att tycka synd om mig själv, för hur illa det än är finns det alltid, alltid andra som har det ännu värre. I stället försöker jag att finnas till för andra, och det hjälper mig inte bara att glömma mina egna problem utan får mig att må bättre i själen. Ingenting är roligare än att ha kunnat göra något för en annan! Tyvärr händer det att jag stöter på människor som dem jag nämnde i förra stycket, som faktiskt inte går att hjälpa, helt enkelt därför att de inte är öppna för andra lösningar på problemen än de de själva har tänkt ut. Saker måste göras helt och hållet på deras vis eller så inte alls. Och de kan aldrig ens för en liten stund se ljuset, eftersom de sitter totalt fast i klibbig, nattsvart självömkan och en mördande upplevelse av att ingen tycker om dem... när man har kämpat för att nå en sådan människa under väldigt lång tid, och aldrig når fram, ger man till sist upp. Jag har ett par bekanta som avvisar alla försök till hjälp genom att hela tiden returnera med att det inte går, att det inte kan göra på det sättet, att det kräver att andra (alltid andra - aldrig de själva) gör det och det och det först... till sist känns det som att slåss mot en sådan där tennisbollmaskin, och då drar man sig tillbaka och slutar försöka. De här personerna kan inte heller glädjas åt att andra får hjälp... i stället suckar de dramatiskt djupt och svarar att "mig är det aldrig någon som gör något så fint för". Då tappar man också sugen, och konstaterar att dessa människor - som man ville se som sina vänner - har förvandlats till energitjuvar.

Jag tror inte att det någonsin går att lösa ett problem med att sitta och vänta på att andra skall göra något. Man måste försöka själv - och i andra hand be andra om hjälp. Men då skall man också acceptera andras sätt att lösa problemet. Och inse att kanske ser andra bättre än man själv, just p.g.a. utanförperspektivet.