Fredag eftermiddag 



Dagens rubrik kommer ur en insikt jag fick idag, när jag surfade runt bland vänners loggar på Facebook. Det mesta av sådant jag gör, gör andra - också mina vänner - betydligt bättre än jag. Lagar mat. Virkar. Tecknar och målar o.s.v. Jag är inte direkt bra på någonting särskilt... men det gör faktiskt ingenting, för det jag gör gör jag för att det är roligt och inte för resultatets skull. Det betyder inte att jag inte tänker utvecklas, för givetvis vill jag fortsätta att lära mig saker och ting... bli bättre på att virka, på att laga mat, på en massa olika saker. Men jag tänker ta det i min takt och på mina villkor. Och jag jämför mig inte med andra.

Längre.

För den här insikten har funnits som tanke i många år, utan att kunna rota sig i hjärtat. Det är en sak att man vet något, jag menar, på förnufts- och kunskapsbasis... en annan att man faktiskt känner att det är så. Världens längsta halvmeter går mellan hjärnan och hjärtat, och först när någonting har vandrat hela den vägen och rotat sig i ens innersta kan man påstå att man har erövrat insikten. Blivit klokare och mognare. Det är självklart att jag alltid har vetat att man inte skall jämföra sig med andra, inte tävla om saker annat än möjligen i ett slags "tävling" med sig själv om att utvecklas och förfina sina egenskaper, talanger och förmågor. Det är som att springa ett marathon - bara proffsen kan gå in i en sådan tävling för att vinna, medan alla vi andra gör loppet för att förbättra våra egna resultat från förra gången. Ja, kanske rentav för att lära oss att slutföra någonting - orka hela vägen!

När jag var ung, tävlade jag i intelligens. Ja, det är sant! Jag ville vara lika intelligent som min pappa, leva upp till hans "standard". Det slog så totalt fel att jag aldrig har försökt igen - allt som hände var att jag pladdrade på i mina försök att verka intelligent i en sådan takt och så utanför det rimliga att folk drog sig undan. I stället för att verka klok och beläst, framställde jag mig själv som en babblande fåne. När jag sedan inte tog särskilt höga betyg i ämnena på juristlinjen, kände jag mig ännu mer misslyckad. Pappa hade byggt upp sådana (nu i efterhand direkt skrämmande) förväntningar på mig, för jag var den första i släkten på hans sida som tog studenten och sedan gick vidare till universitetet... jag skulle bli hans stora revansch på alla dem som utnämnt honom till släktens "svarta får". Att han fått den stämpeln på sig berodde - har jag förstått efter hans död - på att han bl.a. hade ADHD och förmodligen också aspergers (kanske ännu fler diagnoser). Men själv trodde han att det berodde på att han var "dum i huvudet" och livet igenom kämpade han för att bevisa att de hade fel genom att studera och bemästra en mängd svåra saker: historia, religionshistoria, evolution och genetik, språk (bl.a. arabiska, ryska och kinesiska). fysik, kosmologi och kvantfysik m.m. Han knäckte pyramidernas inre gåtor långt innan den vetskapen dök upp i böcker, han illustrerade hela evolutionens och inte minst människans utvecklingshistoria på en lång pappersrulle som jag har kvar än idag, han begrep DNA-strukturen och kvantfysiken långt innan sådant blev allmängods o.s.v... och jag ärvde denna kärlek till kunskap, särskilt då kosmologin och kvantfysiken, men det var inte precis sådant man kunde tala med folk om för ingen annan verkade intresserad. Till sist gav jag upp och insåg att jag inte var intelligentare än andra utan en typisk medelmåtta... och med tiden lärde jag mig att vara nöjd med det.

I högstadiet hade jag en kamrat som hyllades som geni, så intensivt av alla och envar att han trodde på det själv. Sedan kom han till gymnasiet och träffade andra som var minst lika duktiga som han... och det kunde han inte ta. Om jag minns rätt hoppade han av naturvetarlinjen och försvann, vart vet jag inte. Men jag hoppas att han någonstans på vägen lärde sig att han dög ändå!

Själv har jag börjat inse fördelarna med att vara en typisk medelmåtta. Man känner sig inte lika stressad av krav utifrån, t.ex. på att göra en strålande karriär och tjäna en massa pengar. Man blir inte anklagad för att vara lat som inte utnyttjar olika möjligheter. Och själv mår man inte dåligt av att livet inte blev glamouröst utan ett helt vanligt svenssonliv, ett liv likt miljoner andra människors. Det är bra ändå. Man kan vara alldeles väldigt förnöjd och rentav lycklig utan allt det där andra.

Nu klarar jag av att inte bara unna andra deras talanger och framgångar, utan också vara glad åt det lilla jag faktiskt kan. Vad spelar det för roll att jag bara virkar platta grytlappar, runda eller fyrkantiga, utan andra utsmyckningar än själva garnets utseende? Jag virkar ju inte för att imponera på andra utan för att jag tycker om att virka. Och min matlagning... nej, jag är inte vidare duktig på det heller, men maten blir god och det är väldigt roligt att hålla på med den: att gå i affärer och tänka ut recept, att skala och skära grönsaker och rotsaker, att utan jäkt sätta ihop någonting som blir gott och mättar mig. Jag skulle aldrig platsa i Masterchef, men jag tittar på det för att det är roligt! Jag är konstnärligt lagd, men jag gör inte konst för att ställa ut utan för att uttrycka vad jag känner just då. Och jag älskar att skriva helt enkelt för att skrivandet är mitt mest naturliga språk - mer naturligt än det talade. Jag älskar att sjunga, men kan inte noter och skulle inte platsa i en kör. Vad spelar det för roll? Det räcker för mig att gå här hemma och sjunga för mig själv och djuren, samt delta i liturgier och psalmer i kyrkan. Någon har påstått att jag är mezzosopran, men det vet jag inte vad det betyder så det har inte någon vikt för mig. Antar att det är ett slags beskrivning av var jag ligger i rösthänseende... och antagligen att jag kan sjunga rent, vilket ju är roligt att veta - hihi! 

Flera har under årens lopp frågat mig hur det kommer sig att jag föredrar att läsa (underförstått: svår) facklitteratur hellre än romaner, deckare m.m. Svaret är att jag älskar att hela tiden lära mig nya saker utan att samtidigt ha kravet på mig att kunna det jag läser. Tanken "det här behöver jag aldrig tenta" gör det lättare att ta till sig nya kunskaper, därför att man inte går i baklås inför pressen att verkligen lära sig vad där står. Det som fastnar, fastnar. Och resten spelar ingen roll... för vet du, just för att man inte måste, lär man sig mycket mer än man tror. Jag tror att många fler skulle ha glädje av facklitteratur och dokumentär-filmer m.fl. om de släppte på kravet att de skall förstå allt som skrivs/sägs i ämnet. Det behövs inte. Man går in i det med ett nyfiket sinne och tar det som en stunds förströelse... och vips, har man lärt sig något nytt! Alldeles utan ansträngning. Bara för att det är så kul och spännande. 

Man måste inte vara intelligent för att begripa vetenskap. Allt man behöver är nyfikenhet. 

Och så är det med det mesta jag gör numera - jag gör det inte för att jag är bra på det, utan för att det är roligt!