Natten mot tisdag  

... när man inte längre är säker på varför man fortsätter med något som gör en så illa. Jag har blivit kallad många saker under de år jag öppet tagit ställning i samhällsfrågor... som t.ex. landsförrädare, för att jag inte anser att invandrarna är roten till allt ont i Sverige, eller hycklare för att jag engagerar mig i djurskyddsfrågor men inte blir vegan. Nu i natt blev jag kallad en hel del sårande (och i mina ögon orättvisa, men det är min personliga mening) saker för att jag inte vill överge de demokratiska vägarna i kampen mot kriminalitet, och trots att jag förklarade min gedigna bakgrund inom juridik och rättsväsende sades jag vara dum i huvudet m.m. som påstod att polisen inte är tankeläsare och därför inte kan ingripa mot brott som inte anmäls. Över huvud taget har nivån på debatterandet blivit så låg att jag inte längre kan delta - jag förstår inte de spelregler övriga använder sig av, eftersom jag envisas med att tro på vad myndigheter, vetenskap och seriös forskning m.m. presenterar som fakta och statistisk realitet. Men om jag slutar att tro på det samhälle jag är en del av, vad skall jag då förhålla mig till? Jag varken vill eller kan se landet, dess styresformer och dess befolkning som fiender och jag tror att demokratin, trots dess svagheter, är det enda vettiga statsskicket. 

Allt det här har, med några få undantag, inträffat på Facebook... och jag har många gånger funderat över om det är värt alla sömnlösa nätter, alla nervpåfrestningar, all sorg och ilska att förbli aktiv i FB:s community (som det heter på cyberengelska). Det som trots allt fått mig att stanna kvar är alla underbara vänner, all värme och allt stöd som jag får ta emot och vill ge till dem som anser mig värdiga deras vänskap på FB och som är intresserade av att upprätthålla en relation med mig. Men i natt passerade jag en gräns, där jag kände att det inte längre håller. Eller rättare sagt: jag håller inte längre. I den ovan nämnda diskussionen om kriminalitet blev jag till sist så upprörd och stressad att jag började knuffa undan mina djur då de kom för att be om min uppmärksamhet och jag sa åt dem att lämna mig i fred till jag hade grälat färdigt med personen som kallade mig alla de där sakerna. Och nu skäms jag, för djuren är min familj och jag tog redan innan Aragorn och Imma tassade in i mitt liv hösten 1998 beslutet att aldrig avvisa ett djur som sökte mitt sällskap. I natt bröt jag mot det beslutet, och det får mig att må uruselt. Facebook är inte värt detta. Ingen kamp, hur demokratisk den än är, är värd att jag agerar aggressivt mot mina allra närmaste. Så när jag hade gjort mig en mugg te, dragit några djupa andetag och i tur och ordning bett alla mina djur om ursäkt, la jag in ett besked i min logg på Facebook: jag drar mig tillbaka. Om det blir för en begränsad tid framöver eller för all framtid vet jag inte än, men jag tänker i alla fall inte återvända utan att ha begrundat på djupet vad Facebook gör med mig. Sedan får jag ta ett beslut utifrån vad jag kommer fram till: kan jag lära mig att hantera konsekvenserna och ändra mitt sätt att förhålla mig till Facebook, kanske jag så småningom återvänder. Annars avslutar jag mitt konto, för min sinnesfrids och min familjs skull. Agera i samhällsfrågor kan jag göra på andra arenor, det behöver jag faktiskt inte fokusera på ett enda ställe för.

Och nej, att vara kvar men inte delta i debatterna är inget alternativ. Jag är gammaldags nog att anse att "den som tiger samtycker". 

Ni som läste mitt inlägg om att jag tar time out skall veta att jag mår bra och att det inte är ert fel att jag backar ur den här situationen. Inte heller kommer jag att glömma bort er, sluta be för er eller på något annat sätt upphöra att tycka att ni är väldigt viktiga. Vill ni mig något, finns jag här i bloggen, i katternas blogg och på min mejl: srcarina@telia.com. Jag försvinner inte - jag bara vilar mig från just Facebook. Okej?

En sista liten detalj: det är ingen idé att kommentera det här på FB, för jag kommer inte att gå in och läsa vad som skrivs. Men ni får innerligt gärna kommentera här i bloggen!