Sen måndagskväll 

Idag kom pensionen, så när Michelle kom hem från jobbet åkte vi till IKEA, Granngården och ICA Maxi för att proviantera. På IKEA skulle vi framför allt titta och planera, eftersom jag dels inte har råd med de saker jag vill köpa just nu och dels inte tycker att det är vettigt att införskaffa saker som jag inte vet om de fungerar hemma... men titta kan man, som sagt, mycket väl göra! Och nu jag har fått inspiration till en hel del "uppdateringar" av mitt hem, särskilt förvaringsmässigt... det hjälper mig när jag kommer hem, eftersom jag nu har sett sakerna irl. och vet hur stora de är m.m. På Granngården köpte vi en stor säck med hundtorrisar, så att alla de vuxna jyckarna skall ha gott om foder att komplettera färskfodret med under hösten. Och på ICA Maxi handlade jag sådant vi saknade i kylskåp, frys och skafferi för att jag skall kunna föda både Michelle och mig själv med varierad, god och näringsriktig kost framöver. Till kvällens middag blev det lite smålyxigt med vitlökskryddad mandelpotatisgratäng, stekta karrégrytbitar och vinsås samt en fräsch sallad, och i morgon skall jag laga italienskt, har jag tänkt... fast detaljerna är inte färdigtänkta än.

I övrigt har dagen gått till det vanliga: disk, tvätt och massor av hundumgänge. Vädret har varit ömsom soligt, ömsom regnigt, så promenaderna har förlagts till stunder då det varit uppehåll för att jag ens skulle få med mig de här regnkänsliga iggisarna ut genom porten - hihi! (Ginny är t.o.m. snäppet värre, för hon kryper ihop som en igelkott när det blåser!) Valparna vet inte vad utomhuslivet innebär ännu... men de har definitivt bestämt sig för att Michelles sovrum är för litet, så de klänger rejält på hindret i dörren för att försöka ta sig över. Misstänker att i morgon blir dagen då de lyckas... så nu gäller det att klura på hur vi bygger om hindret utan att det blir för högt för Miri att hoppa över. Och när det inte fungerar längre, får man helt enkelt se sig för var man sätter fötterna! 

Medan Michelle var på jobbet passade jag också på att prata med en väninna som är socionom, eftersom jag ville få klart för mig vilka regler som eventuellt gäller för mig som sjukpensionär och fast hos kronofogden. Kan någon myndighet hindra mig från att flytta, ifall jag skulle vilja det? Kan jag riskera att bli av med min pension? Svaret blev att om jag lyckas ordna en lägenhet, finns det inga hinder alls... och hyresvärdar är nästan alltid bara intresserade av en enda sorts skuld: hyreskulder. Har man hela tiden skött hyran, bryr de sig tydligen inte om att man sitter hos kronofogden - tack och lov! 

Du förstår, det finns en detalj som gör att en flytt känns alltmer som inte bara en bra idé utan direkt nödvändig för min själsfrid. En person i min bekantskapskrets har börjat skuldbelägga mig och utpressar mig med att hens behov blir lidande om jag flyttar. Jag har fått meddelanden fulla med gråt idag om att hen är besviken på mig och ställer frågan om hen inte är mer värd för mig än att jag kan tänka mig att flytta ifrån hen. Underförstått är att mina behov av förändringar inte är lika viktiga som hens behov av min närvaro och att jag skadar hen (och andra, som nämns vid namn) genom att vara så här självisk. Är mina vänner så värdelösa i mina ögon att jag ens kan reflektera över att överge dem? Tänker jag inte på hur illa jag gör dem? Och hur skall de klara sig utan mig?

Jag har tänkt mycket på många saker idag, och en av dem är detta med olika vänners reaktioner. För det är ju så att jag framför allt har fyra vänner i Gullspång (okej, sex stycken, om jag räknar med två som jag inte träffar så ofta)... men på den här sidan Sverige, framför allt i trakterna i och kring Stockholm, Västerås och Eskilstuna, har jag åtskilliga fler. Och det är vänner som jag väldigt sällan får träffa just för att jag bor i Gullspång. Avstånden blir för stora. Så om man skall se vännerna som siffror och inte som individer, får jag chansen att umgås med betydligt fler av mina vänner härifrån Västerås än jag gör i Gullspång. Nu är det givetvis så att för de vänner jag har i Gullspång skulle det förstås innebära att vi fick ett större avstånd mellan oss om jag flyttade hit... men samtidigt skulle jag komma närmare de som bor här, och de är ju också individer som jag räknar som lika viktiga. Vännen X i Gullspång anser sig givetvis vara viktigare än vännen Y i Västerås, och vännen Y anser sig viktigare än vännen X, om du förstår hur jag menar. Mitt emellan dem står jag och vill umgås med bägge. Samtidigt som jag frågar mig själv hur i allsin da'r frågan om en flytt plötsligt kom att handla om vänners värde i mina ögon, när det för mig handlade om helt andra saker!

Till det riktigt tråkiga hör att detta med att bli skuldbelagd gör det ännu mer lockande att flytta. För jag orkar inte med den här konflikten, orkar inte med att bära ansvar för andras känslor än mina egna! Dessutom begriper jag inte varför reaktionerna blir så starka när jag så tydligt sagt att jag bara tänker, att jag absolut inte har bestämt mig utan enbart väger olika alternativ mot varandra. Men redan detta att jag ens kan föreställa mig tanken att flytta har alltså fått någon att försöka utpressa mig, med gråt och upprördhet, att sluta tänka på detta. Argumentet är, som sagt, att jag skadar mina vänner och struntar i deras behov av mig. Mina behov kommer inte ens in i diskussionen... och det gör mig förvånad, för en riktig vän skulle väl i första hand se till vad jag behöver snarare än vad hen själv förlorar? Jag är visserligen van vid att alltid få vika mig för manipulerande, starka individer med egocentrisk läggning... men vet du, jag börjar bli så trött på att aldrig få leva MITT liv på MINA villkor och utifrån MINA behov, utan alltid tvingas anpassa mig till ANDRAS vilja, önskemål, behov och intressen. När skall det bli min tur? Och när nu andra inte vill eller kan bejaka vad jag behöver, måste jag då inte se till att sköta den saken själv?

I morgon skall jag träffa biskopen och då skall jag diskutera de här sakerna med honom.