Torsdagskväll 


Har inte mått särskilt bra idag... antibiotikakuren är avslutad, men jag har fortfarande perioder av lätt feber och är fysiskt trött (alltså, inte "jag behöver sova"-trött, utan "jag orkar ingenting"-trött). Fläcken på ryggen har bleknat betydligt, och den varken kliar eller smärtar, men den är fortfarande nästan lika stor... det kanske tar lång tid innan just den delen av sjukdomen försvinner? Nå, jag skall väl titta förbi Närhälsan i nästa vecka ändå, och då kan jag be någon av sköterskorna titta på den för säkerhets skull.

Hur som helst är jag inte i skick att vare sig vara aktiv eller social, så idag har djuren och jag gosat ner oss i soffan och bara tagit det lugnt. Belle och jag har pratat en hel del med varandra - hon har ett oerhört uttrycksfullt ansikte - och jag har masserat henne till hon sjönk ihop som en sladdrig trasa ovanpå mig. Har masserat Robin också, och då spinner han... det låter så gott att man får lust att spinna själv, faktiskt! Om mänskligheten någonsin kommer underfund med hur katter gör när de spinner, vill säga... för det är tydligen fortfarande ett mysterium.

Nå, för att vara ärlig så har jag faktiskt gjort lite, lite grand: kört två tvättmaskiner, hängt tvätten på tork, rensat och kokat en liten abborre som jag fick av Maria (hon hade försökt ge Måns den i present - han fyller 10 år idag - men han ville inte ha den... han kanske inte gillar rå fisk?) som Belle och Robin fick dela på, samt storstädat kattlådan. Uppgifterna har förstås fått spridas ut över dagen, med långa viloperioder mellan, men det kändes viktigt att få de här sakerna gjorda. Planen är att jag under nästa vecka skall vara hemma helt och hållet, och då sakta men säkert börja rensa i röran... d.v.s. gå från rum till rum och samla ihop precis allting jag faktiskt varken behöver eller vill ha, så att jag antingen kan skänka bort det eller slänga. Jag har nämligen en ännu mer långsiktig plan i bakgrunden, som jag skall göra verklighet av efter rensningen... tanken är att jag skall skapa ett slags "klosterregel" här hemma, med fasta dagliga punkter på "schemat" som jag tror skall underlätta både arbete och vila och suddar ut det där ständiga dåliga samvetet jag har över att ingenting blir gjort. 

Som du vet är jag väl förtrogen med klostertraditioner, det dagliga livet i kloster och hur deras dagliga scheman ser ut (och - ännu viktigare!!! - varför). Nu vill jag "koka ner" alla de här kunskaperna i en egen liten regel som jag kan följa här hemma, och som ger mig mer tid för Gud utan att andra viktiga delar i mitt liv blir lidande: hushållsarbetet, mina djur, det administrativa, det sociala och allt jag måste tänka på p.g.a. mina sjukdomar. Än så länge är detaljerna rudimentära, men jag vet hur jag vill att det skall bli och tror att jag kommer att må väldigt bra av att få strukturera upp det här för mig själv... och för andra, så att det blir glasklart för alla när jag kan vara social och när jag absolut vill vara ensam. Det underlättar för oss alla: för mig, som slipper upprepade förklaringar (aldrig ursäkter - sådant har jag slutat med), och för andra, som slipper undra varför jag ibland säger ja och ibland nej. 

Ytterligare en fördel är att jag får bättre ordning på en särskild liten detalj, som jag givit alldeles för lite fokus tidigare. Det är ju nämligen så här, att jag är den enda bland mina vänner som har tillgång till körkort och bil. Ja, det är en sanning med modifikation, förstås... Nina har också - men hon är svårt sjuk och kan inte stå till någons förfogande - och Perry har, men han är väldigt upptagen med olika jobb och nästan aldrig tillgänglig. Så,när någon behöver handla "utsocknes" eller lämna/hämta något större, ber de mig om hjälp. Och om jag har tid, och bensin, brukar jag förstås ställa upp... jag menar, vi människor har olika förutsättningar, möjligheter och talanger, och det är bara rimligt att vi hjälper varandra om vi kan. (Kanske skall tillägga att mina vänner brukar betala min bensinkostnad, om jag säger att jag inte har råd annars - så de utnyttjar inte min ekonomi, om någon var rädd för det). Men det finns tillfällen när jag blir "överrumplad", att det är så bråttom att jag inte riktigt hinner tänka efter om jag kan ställa upp eller borde säga nej... och nu talar vi inte om besök till sjukhus, för sådana står jag alltid, alltid till tjänst med om det behövs! Utan att jag kanske bara har lite bensin kvar, och hade tänkt använda den till något, när någon ber mig om hjälp så snabbt att jag inte hinner ordna mer bensin innan. Och då måste jag antingen säga nej, att jag behöver just den bensinskvätten själv, eller avstå det jag hade tänkt göra. Det behöver inte vara något speciellt - jag kanske hade velat packa bilen full med skräp och köra till Odinslund, eller köra till en skog en bra bit bort för att låta Belle leta svamp - men det innebär ändå att jag måste väga någon annans behov mot mina egna, och jag har fortfarande inte helt och fullt lärt mig den läxan än. Vi får inte glömma att jag för bara något år sedan inte vågade ha några egna behov! Det här nya förhållningssättet, där jag skall lära mig att ta hand om mig själv utan att förgås av skuldkänslor och känna mig som en fullblodsegoist, är så nytt och skört...


Skrivet senare samma kväll

Kommande helg är det Storloppis i Otterbäcken - Otterbäckens Bandyklubb (OBK) håller en loppis och auktion som täcker hela bandyplanen med parkering och allt kringområde, och det kommer folk från alla möjliga håll för att köpa och sälja. Pengarna som samlas in går till klubbens ekonomi, särskilt de tunga elräkningarna, för det är inte precis billigt att driva en bandyplan med is och belysning m.m. och vi som bor här värnar om vår klubb eftersom OBK är rikskända, spelar i elitserien och har verksamhet ända ner i förskolenivå (då förstås på lek!)... men som du förstår, är loppisar ett farligt område för mig som älskar att skrota omkring på sådana ställen trots att jag redan har i stort sett allt jag behöver och i stället skulle göra mig av med saker (som jag skrev här ovan, t.ex.). Dock skulle jag behöva titta efter ett par saker: böcker, som jag letar efter och som inte finns i bokhandeln längre - och som inte når antikvariaten, eftersom folk behåller dem - samt en gjutjärnsstekpanna. Har under de senaste åren köpt tre moderna stekpannor, som allihopa gått sönder efter kort tid (teflonet eller motsvarande skyddsmaterial spricker och fastnar i maten)... så nu är jag trött på den moderna tekniken och återvänder till beprövat gjutjärn i stället. Det spelar ingen roll om pannan är tung, för den står ändå mest på spisen oavsett om den används eller inte... men redan nu i helgen kan jag inte köpa den, så till jag får min pension använder jag faktiskt en traktörpanna som jag diskar efter varje gång. Det är långt ifrån optimal, men so what? Det var med enkla medel vi lagade mat under barndomens campingturer... små Trangiakök eller eller enkla metallbunkar på behändiga gasolkök med två lågor... och allting blev fullt ätbart för liten och stor. Ingen fick magcancer, eller blev sjuk på något annat sätt. 

I helgen packar också Riddarveckan i Hova ihop, efter ännu ett lyckosamt år. Vädret har så här långt visat sig riktigt hyggligt, på det stora hela, och när Maria och jag var där i måndags var åtminstone själva marknadsområdet fullt av folk. Vi började därför i Ladulås Lada, där vi åt lunch (kålsoppa, grillad galt och alströmmare med gräslökssmör - mmm!) så att vi skulle stå oss medan vi sakta gick runt och tittade i stånden, pratade med folk och tittade på de medeltida dräkter många bar. Där fanns något för alla - så visst åkte jag dit på ett par saker, som rökelsestickor (tibetanska bönestickor - inte de där blomdoftande som folk brukar använda) och god ost! Två sorter unnade jag mig varsitt hekto av: en härlig krydd och en illgul lagrad holländare. Älskar ost! Senare blev det ett hekto vardera Brie och Cambozola också... mina absoluta favoriter. Fast Brien gjorde mig lite besviken, för den var torr snarare än så där guckigt krämig som jag vill ha den... nå, jag vet var jag får tag i en betydligt godare sort när jag har fått min pension, och då skall jag unna mig en liten bit. 

För att återgå till Riddarveckan, satt Belle och jag också i gräset vid sidan av marknadsgatan och vilade oss medan Maria tittade på medeltida smycken vid olika stånd. Allt på den där marknaden är ju (eller skall åtminstone vara) handgjort, så köper man något kan man vara rätt säker på att ingen annan har något exakt likadant - och det attraherar säkert lite extra när det gäller kläder och smycken, kan jag tänka mig. Själv är jag inte intresserad, men det är flertalet besökare och jag tror att säljarna gör rätt goda affärer. Och ärligt talat, är det inte mycket marknaden som drar? Och maten, som är så gudomligt god! Det finns ju fler matställen inne på marknadsområdet är Ladan och nästa år tror jag att jag skall testa kolbullarna som omväxling - de är också jättegoda, och med lite grillat vildsvinskött till blir det säkert en utmärkt måltid. 

På kvällen är det dock annat som drar folk - framför allt tornerspelen och elduppvisningarna. Samt så klart musiken. Men sådant kostar pengar, så det har jag aldrig sett. 

Å, en rolig sak hände: en kvinna kom fram till oss och frågade på engelska om hon fick ta ett foto av Belle, och jag svarade förstås ja. Det visade sig att hon var turist från Australien, och hemma hade hon en väninna som också har en svart iggytik... så nu ville hon visa väninnan att hon hittat en likadan iggy här i Sverige. Vi pratade en stund, och sedan önskade jag henne och hennes familj en trevlig vistelse i vårt land, vilket hon tackade så vänligt för och intygade att de trivdes storartat. Skoj!