Onsdag eftermiddag 



Djuren och jag har tillbringat en del av eftermiddagen på uteplatsen och Robin har, trots löplinan, t.o.m. jagat bort Måns från sitt revir! Matte kunde inte låta bli att känna sig stolt över hans mod och övertygelse att uteplatsen tillhör honom och ingen annan katt. Hur som helst, så småningom mulnade det på så pass att jag var övertygad om att det skulle regna, så vi gick in... men i stället för välbehövligt regn kom solen tillbaka. Trist! På andra håll i norra Skaraborg har de både regn och åska, de lyckostarna...

Så nu är vi inne, och jag har fortsatt studera Thomas Merton. Återupptäckte en text som passade perfekt in på mina tankegångar som de ser ut just nu. Detta skriver han under rubriken "Skapade att vara Guds barn":


Ska vi älska uppriktigt och enkelt måste vi först och främst övervinna
rädslan för att inte bli älskade. Och det kan vi inte göra genom att 
tvinga oss själva att tro på någon inbillning och säga att vi är älskade 
när vi inte är det.
     Vi måste på något sätt befria oss från våra största inbillningar om
oss själva och utan omsvep erkänna att vi på många sätt inte är värda
att älskas. Vi får stiga ner i djupet av vårt väsen tills vi kommer till den 
innersta verklighet som finns i oss och lär oss att inse att vi är värda
att bli älskade trots allt!
     Det är en svår uppgift. Man kan egentligen bara utföra den genom
ett helt livs äkta ödmjukhet.
     Men förr eller senare måste vi urskilja vad vi inte är och vad vi är. 
Vi måste acceptera att vi inte är vad vi skulle vilja vara. Vi måste kasta
av oss vårt falska, yttre jag som den billiga och pråliga dräkt det är.
     Vi måste finna vårt verkliga jag i all dess djupa ynkedom men också
i dess mycket stora och mycket enkla värdighet. Vi är skapade att vara
Guds barn, att kunna älska med något av Guds egen uppriktighet och
hans osjälviskhet.


Att fundera kring detta med sann identitet - och nu menar jag inte att fotot på ID-kortet stämmer med hur man ser ut i spegeln - är spännande. Så många dimensioner och infallsvinklar dyker upp, som man kan vända och vrida på som på en Rubiks Kub (ja, jag har en sådan - en förstaupplaga, rentav! - och har knäckt hur den skall lösas) för att få de olika sidorna att visa bara en färg per sida. Vet vi egentligen själva vilka vi är? På djupet? För många år sedan tänkte jag mig människan som en lök, där den innersta kärnan är väldigt liten men de olika lagren många... det var en bild jag fick under en kurs i krishantering, om jag minns rätt, där vi skulle tänka oss hur långt in (till vilket lager) olika delar av ens sociala liv tilläts komma. Längst in, och förmodligen fler lager utanför kärnan, tillhör bara en själv... sedan väljer man hur privata de övriga lagren är, och i vilket lager var och en hör hemma. Har vi rätt att ha hemligheter för den vi lever tillsammans med och kallar vår livs kärlek? Svaret var ja, och jag tror personligen att det måste vara så... att vi är tvungna att behålla vårt innersta helt och hållet för oss själva. Inte för att vi bär på mörka hemligheter, utan för att vi tappar vår identitet om vi släpper folk för långt in mot kärnan. 

Samma tanke uttrycker en av mina favoritfilosofer: Michel de Montaigne. Han uttrycker behovet av "ett rum bakom butiken", vikten av en vrå där man får vara alldeles ensam tillräckligt länge för att höra och förstå sina egna tankar. Utan detta är vi inte människor utan ett slags robotar (även om det begreppet inte fanns på Montaignes tid - jag minns just nu inte vilken metafor han använde i stället, så det får jag återkomma till en annan gång). Visste du förresten att ordet "robota" på ryska betyder "arbeta"?

Eftersom jag tappade bort mitt jag ganska tidigt i livet, särskilt p.g.a. pappas (utgående från hans existentiella ångest) behov av min totala uppmärksamhet och hans verksamma metoder att nå dithän - vilket är lätt när man redan från starten är jagsvag och därför har föga att sätta emot - innebar mammas död och min plötsligen totala ensamhet att jag plötsligt måste ställa mig den svåraste frågan man kan möta: vem är jag? Till viss del med betoning på "vem" men framför allt på "jag". Direkt i samband med att mamma försvann ur mitt liv kastade jag mig direkt in i nya relationer för att slippa just den frågan... men det höll förstås inte länge, och som du som följt mig ett par år vet blev jag tvungen att gå i terapi för att hitta en trådända att börja nysta i. 

Som jag antydde redan i gårdagens blogginlägg, börjar sökandet efter ett "jag" med att man skalar bort allt som inte hör dit. Allt som man kanske trodde tillhörde ens personlighet, eller som man uppfattar att andra tycker tillhör den, men som i grund och botten inte gör det. Det var en genklang av detta jag tyckte mig läsa i Thomas Mertons text här ovan... att man måste bli klar över vad som är en "billig och prålig dräkt", och vad som man vill skall finnas där men smärtsamt tvingas inse inte gör det... vi vill ju gärna vara vackra, snälla, framgångsrika, populära, kanske unga... ja, du vet hur jag menar. För egen del vill jag vara en god kristen, som vet Jesu vilja och följer Hans väg genom livet. I ödmjukhet, trofasthet, mod och ärlighet. Jag vill vara en äkta medmänniska, som inte räds stå upp för det som är sant, rätt och framför allt barmhärtigt. Men hur väl stämmer den bilden med vem jag verkligen är? 

Det väcker en följdfråga, som är minst lika besvärlig och smärtsam att besvara: är vi samma person i ensamhet som tillsammans med andra? Är jag sann både mot mig själv och mot andra, eller ljuger jag antingen för mig själv eller andra? Kanske för båda? 

På sätt och vis är det en ofrånkomlig sanning att vi inte är densamma hela tiden, vare sig över tid eller beroende på vem vi är tillsammans med. Min erfarenhet gällande andra människor är att de yngre spelar roller betydligt mer än de äldre - och ju äldre en människa är, desto mindre gör hon om sig för att passa andra. För det är nästan alltid det som ligger bakom rollspelet: att vi vill passa in, bli omtyckta, fungera i just den gruppen eller tillsammans med den enskilda människan. Det här innebär att man är en person i sin familj, en annan inför grannarna, en tredje på jobbet o.s.v. När man umgås med sina vänner, är man olika personer tilllsammans med olika vänner. Och detta utan att egentligen märka det själv. Mamma roade sig med att påpeka för mig när jag i något sammanhang inte var "mig själv" - och jag var tacksam för det, eftersom jag själv inte uppmärksammade mitt rollspel och hur jag förändrades beroende på människor och miljö. Nu kan jag ställa frågan: var jag mig själv tillsammans med mamma? 

Jag hinner tyvärr inte blogga mer just nu, för jag är bjuden hem till Alex och Daniel på middag. Men tro inte att jag är klar med funderingarna på länge än!