Sen lördagskväll  

Oavsett om det nu är sensommar eller höst längtar jag efter det vanliga vardagslivet. Det är underbart med sol och värme så här långt in i september, och jag är tacksam att jag slipper elda än så länge... men jag har problem med att tackla dagar som befinner sig s.a.s. "i limbo", någonstans mitt emellan det allt annat än vanliga och den "grå" (som jag inte tycker är ett dugg grått) vardagen. De flesta har gått från sommarliv till dagar fyllda av utbildning eller arbete, med kvällar ägnade åt hushållet, familjen, kvällskurser, träning, kompisar o.s.v... nu ser ju mitt liv aldrig ut på det viset numera, det erkänner jag, men att få gå lite på rutin har sina fördelar som människor sällan uppmärksammar. Man behöver inte alltid vara total-fokuserad, behöver inte alltid ägna tankekraft åt planering och problemlösning, kan unna sig stunder då man kopplar bort allt energikrävande tänkande medan ens kropp fortsätter att fungera som vanligt. Om ni förstår vad vad jag menar? 

När jag vaknar varje morgon, ser dagen framför mig ut som ett stort frågetecken - och det första jag får göra är att börja planera. Hur mår jag själv, mamma, djuren? Måste jag uträtta något ärende akut under dagen? Har jag samtal att ringa, brev eller mejl att skicka? Oftast vet jag inte hur dagen skall bli förrän jag har talat i telefon med ett antal människor och tagit reda på vad de behöver och förväntar sig... och sedan brukar det vara ganska bråttom att hinna med. 

Och mitt i detta måste jag ändå ha något slags rutiner att fästa mitt liv i, inte minst för att jag är diabetiker. Jag måste äta någorlunda regelbundet och dessutom någorlunda vettigt, ta mina mediciner och insulinsprutor på angivna tider, promenera med Belle minst tre-fyra gånger - varav en promenad skall vara minst en timme lång, helst ännu mer, och innehålla någon form av utmaning för hennes sinnen... och jag måste sova, alltså komma i säng på kvällen och komma upp på morgonen, för att orka med. 

Alla de här sakerna är så mycket lättare att hålla om man lever ett vardagsliv där dagarna är någorlunda lika varandra... men de kan de inte vara när man samtidigt har en familje-medlem på sjukhus (eller, som nu, på vårdhem) och själv söker med ljus och lykta efter ett bättre boende och på något sätt försöker fortsätta rensa, packa och sälja. Mamma pratar redan om att hon vill försöka få stanna längre än de här två veckorna på Björkskär och jag förstår henne... det är hennes sätt att försöka avlasta mig, "köpa" mig mer tid för mig själv. Bekymret är bara att jag längtar efter henne, efter att få planera för och laga mat åt oss två, efter att sitta tillsammans med henne i soffan och titta på TV o.s.v. Jag längtar efter att kunna prata på det där långsamma sättet man bara kan när man inte måste hålla koll på tiden...