Tisdagskväll 


Det finns tusen dimensioner och infallsvinklar när man funderar kring detta med att ha sunda relationer med andra människor - och med sunda menar jag förstås att relationen inte skall skada någondera parten. Varje enskild människa ser både sig själv och sina medmänniskor ur olika perspektiv, färgade både av deras egen personlighet och alla erfarenheter man gjort sedan barnsben... somligt positivt, somligt negativt. Men dessutom påverkas vi av hur vår moral, livsetik och tro ser ut, och givetvis vad vi söker i våra relationer med andra. Det är därför det är så svårt för en utomstående att ha åsikter om vad som är rimligt, rätt och riktigt respektive vad som skadar och bryter ner... även om det givetvis finns sådant vi alla håller med om, som t.ex. att man alltid far illa i relationer med psykopater, eftersom de helt saknar empati och vad de flesta menar med samvete. Det är ju det ordet står för: SAMma VETande, d.v.s. vad vi alla är överens om är det normala.

En synvinkel som jag hittills inte tagit med i mina högst personliga reflektioner kring obalanserade och toxiska relationer är de krav min tro ställer på mig. Det betyder inte att någon som inte är kristen skulle bete sig annorlunda eller ha lättare att undvika/avsluta skadliga relationer... bara att jag personligen som kristen och i mitt djupa böneliv hela tiden granskar och ifrågasätter varför jag känner och agerar som jag gör och hur jag bör agera för att vara sann inte bara mot mig själv utan också mot alla andra. 

Faktum är att just problematiska relationer varit en viktig faktor bakom mitt beslut att inte gå i kloster "på riktigt", trots att jag ingenting hellre önskar. Jag har vid flera tillfällen i livet velat fly in bakom höga murar just för att jag vet att man i ett kloster lever efter ett mycket strikt schema som gör att man aldrig kan fastna i en situation, eftersom en klämtande klocka med jämna mellanrum kallar en bort från en sak och till en annan. D.v.s. du kan aldrig råka ut för att en vän kräver att du stannar kvar och fortsätter att umgås, fast du verkligen vill gå därifrån, för regeln kräver att du följer schemat in i minsta detalj (nota bene: det innebär förstås också det motsatta att du inte får gå ifrån något, även om du skulle vilja, förrän det är dags - undantaget att du blir sjuk eller alldeles väldigt kissnödig). För att ta ett enklare exempel än en påfrestande relation: tänk dig att du arbetar med något, t.ex. studerar, snickrar, diskar, tvättar eller gräver i trädgården. Så hör du klockan klämta... ute i världen skulle du förmodligen tänka "jag skall bara göra klart det här", men i ett kloster finns inte den tanken på världskartan: är det dags för nästa punkt på schemat, lägger du ifrån dig det du gör och går till det du i stället skall syssla med. Tänk dig nu i stället att du sitter i soffan hos en vän, som pratar och pratar och som gör att du känner dig alltmer dränerad på energi. Till sist säger du "Jag måste gå nu" och gör en ansats att resa dig... men nej, vännen hugger tag i dig, håller dig kvar, börjar kanske gråta eller förhandla med dig för att pressa dig att stanna ännu längre. Och du tänker att en god vän lämnar inte en vän i sticket, så du blir kvar ett par timmar till. Skulle det gå i ett kloster? Nej, aldrig på tiden! Säger schemat att du skall äta, så skall du äta. Säger schemat att du skall vila, så skall du vila. Inte fortsätta att trötta ut dig utan VILA. I ett kloster varar aldrig en enskild uppgift i timtal, inte ens arbetet tar mer än cirka två timmar per pass och avbryts av böner, måltid och vila. På sätt och vis kan man dela upp ett klosterdygn i tre delar: gemensam bön i åtta timmar, arbete, studier/lectio divina och måltider i åtta timmar och vila respektive sömn i åtta timmar. Allt interfolierat i ett mycket genomtänkt upplägg (som utmejslats i många hundra år!), där man går från det ena till det andra i ett flöde som befrämjar ett fritt utrymme för den inre bönen oavsett vad man sysslar med. På söndagarna arbetar man aldrig, utan använder de timmarna åt rekreation, vila och läsning. Ingenting hinner någonsin att bli tröttsamt, tråkigt eller påfrestande - låter det inte underbart?!?

Nu är det ju så, att personliga svårigheter med relationer inte går att använda som skäl att gå i kloster. För om du inte klarar av de mer eller mindre frivilliga relationer du har i världen - hur skall du då klara av att leva bakom höga murar tillsammans med en grupp människor du inte själv valt att ständigt omge dig med? De kommer inte att bytas ut, utan finnas där resten av ditt liv - och du har, när du stiger över tröskeln till klostret, inte en aning om hurdana personligheter och karaktärsdrag de där människorna besitter. Man kan säga att det som finns i världen också finns i klostret, bara närmare inpå dig. För människor är ju människor oavsett vilka kläder de bär, eller hur?

Tillbaka till den horisont jag spejar ut över härifrån, ute i världen, i mitt liv precis som det ser ut. Jag har blivit betydligt bättre på att hantera relationer - mamma sa en gång till mig att det bästa som kan hända en kvinna är att hon fyller femtio år, för sedan kan ingenting rubba eller skrämma henne - hon har av livet självt givits stadiga ben att stå på oavsett hur det stormar omkring henne - och vet du, det tror jag stämmer! Man har plötsligt kommit till en punkt i livet där man känner att "nej, jag tar inte mer skit nu - jag är värd bättre än det här" när människor strular och gör livet jobbigt för en. Och man inser, med den ödmjukhet alla ens upplevelser förhoppningsvis givit en, att man varken är större eller mindre än man faktiskt är. Män drabbas tusen gånger oftare av hybris än kvinnor, har du tänkt på det? Kvinnor kan bli ragator om livet varit riktigt jäkligt mot dem... men de blir ytterst sällan storhetsvansinniga. En kvinnlig Donald Trump är nästan otänkbar, tror jag. Så parat med denna nya känsla av att man inte låter folk köra över en, bär man också på en växande förståelse för varför folk blir som de blir. Och på vägen dit har man blivit rätt bra på att medla, ena och försona. "Livet samlar alltid ihop kjolarna och går vidare" läste jag en gång i en familjetidning... rätt intressant att livet bär kjolar, liksom att Visheten i Bibeln är en kvinnlig varelse... *ler stort* Och med det skall jag sluta nedvärdera män... fast egentligen gör jag inte det, för jag tycker att världen är full av underbara män som är lika bra som kvinnorna!


Skrivet senare samma kväll/natt

Daniel var hit en vända och hämtade Ipren (jag använder inte själv den sorten, men brukar ha hemma för gästers skull) eftersom Alex har tandvärk och dessutom ont i kroppen efter att ha arbetat på sin mammas gård i Råda (norr om Gullspång) idag. Alex mamma och bonuspappa driver nämligen en ekologisk ranch, d.v.s. har lösgående tjurar, kor och kalvar av bl.a. rasen Hereford (du vet, långhåriga och med väldigt långa horn) på ett härligt stort område med både ängar och skog, och sedan slaktar, styckar och säljer de ekologiskt nötkött både till vår ICA-butik, andra butiker i området samt att man kan köpa direkt från gården. Världens finaste kvalitet, säger jag som får smaka av det ibland hos Alex och Daniel! Om jag får bättre ekonomi skall jag köpa kött där...

Nå, nu var det relationer jag pratade om. Och vad jag egentligen hade tänkt skriva om från början, men som jag vindlade iväg från på mitt vanliga röriga sätt, var att som kristen analyserar och ifrågasätter jag som sagt alltid mig själv - s.a.s. låter min tro belysa vad jag tänker, känner, gör och säger och försöker komma fram till om det är bra eller dåligt. Agerar jag som en god kristen? Vad skulle Jesus ha gjort? Det är alldeles särskilt viktigt i känslomässigt utmanande relationer, t.ex. när man möter människor som bär på egenheter som gör att de tänker, känner och handlar annorlunda än flertalet. För mig är det inte så lätt att bara avfärda en "svår" person som t.ex. en energitjuv och vända hen ryggen... det finns alltid orsaker till att någon är som den är, och ibland kan det faktiskt vara så att Gud sänder den människan i just min väg för att jag skall bryta igenom det hårda skalet och kunna göra positiv skillnad. Eller lära mig själv något viktigt. Jag har ofta upplevt att jag varit ett verktyg i Hans händer i situationer jag absolut inte själv valt eller ens trodde att jag skulle hamna i... som den gången mamma och jag satt och fikade i matsalen på njuravdelningen och en kvinna kom in, satte sig en bit ifrån och bara såg så ensam ut att jag inbjöd henne att sitta tillsammans med oss. Hon tvekade, och sedan brast hon i gråt... och plötsligt vällde en massa skräck ur henne, hon skulle genomgå en svår operation för att i princip rädda sitt liv och hon  var så rädd att hon var på vippen att fly ifrån alltsammans även om det skulle innebära att hon dog! Det slutade med att mamma och jag satt på ömse sidor om henne, kramade, tröstade och stöttade, och så hämtade jag en ansvarig sjuksköterska och berättade alltsammans för henne - varpå sköterskan lovade att personligen vara med kvinnan under hela operationen och hålla hennes hand! Dagen efter, när kvinnan kommit upp från operationen, bad hon mamma och mig komma in på hennes rum och vi fikade, pratade och fick veta att allting hade gått så bra, så bra... sköterskan hade hållit sitt löfte, och faran för kvinnans liv var över. Det är sådana här händelser som gör att jag älskar KSS så mycket... jag möter så många livsöden där, så många underbara människor att vara med en stund... och ja, jag tycker att varje gång man konnektar med en människa, uppstår en relation om så bara för tillfället ifråga. Det finns inga regler för hur långvarig en kontakt måste vara för att en relation skall uppstå, som jag ser det - relationer handlar om två människor som interagerar känslomässigt, ingenting annat.

Just det här, att jag upplever mig som Guds verktyg och anser att det är Gud som placerar mig i vissa situationer, gör att jag inte enbart ser en relation som en privatsak utan har vidare perspektiv på vad som händer mellan mig och den andra människan. Och det innebär förstås också att jag har svårare att gå därifrån, även när relationen blir krävande och tröttar ut mig. Det här är något jag måste fortsätta att öva på, lära mig balansera, så att jag inte tar fel och faller tillbaka i beteendet att jag inte har rätt att sätta gränser eller att säga nej - för det är inte kristet att köra slut på sig själv, det vet jag ju egentligen just för att jag vet hur man hanterar relationer i klostermiljö. Dessutom finns ju faktiskt risken att jag feltolkar en situation och ser Guds hand även där den inte är aktivt inblandad, s.a.s. Jag får ju inte glömma bort att också vara en mottagare av kärlek och empati - inte enbart en givare. Eller med andra ord, jag får inte hindra Jesus från att älska mig! Min tro är ju att Jesus bor i alla människor, i deras goda hjärtan och kärleksfulla gärningar... och det är något jag och andra kristna aldrig får tappa bort i möten med människor.