Tisdagskväll 


När Michelle kom hem ikväll (hon är syslöjdslärare i en skola med både låg-, mellan- och högstadium... och efter jobbet behövde hon åka och handla) verkade hon tröttare än vanligt, så jag letade upp ett recept på nätet och testade det för att bjuda henne på något extra gott. Det blev krämig bacongratäng med en sallad gjord på tre sorters tomat, gurka och isbergssallad, och jag tror att hon tyckte om måltiden... i alla fall åt hon sig ordentligt mätt och ville ha det som blev över till matlåda i morgon. Och själv blev jag tvärmätt, så gott var det! 

Har läst vidare i boken "Ärkebiskopens böneskola" och funnit en annan mycket tänkvärd text, som jag vill dela med mig av:

Ett förhållande måste börja och utvecklas i ömsesidig
frihet. Om vi uppfattar förhållandet som ett ömsesidigt
förhållande, upptäcker vi att Gud har större anledning
att klaga över oss än vi över Honom. Vi klagar över att
Han inte gör sig själv närvarande under de korta
minuter vi reserverar för Honom. Men vad tänker vi
om de tjugutre och en halv timmar under vilka Gud står
och knackar på vår dörr och vi svarar: 'tyvärr har jag
inte tid' eller när vi inte svarar alls, eftersom vi inte ens
hör knackningen på dörren in till vårt hjärta, till våra
sinnen, till våra samveten, till våra liv? Alltså finns det
en situation i vilken vi inte äger någon rätt att klaga
över Guds frånvaro eftersom vi själva är mycket mer
frånvarande än vad Han är."

Jag vet precis vad han menar, och jag tror att alla kristna som när en uppriktig vilja att ha en levande relation med Gud skamset sänker blicken vid dessa ord. För visst är det så att vi i regel avsätter en viss tid åt Gud (t.ex. söndagens mässa) och under den tiden förväntar oss att Han skall finnas på plats just där och då... medan vi resten av tiden inte ägnar Honom tillbörlig uppmärksamhet? Han har tid, men det har inte vi. Och även om vi inte vill kännas vid tanken, skyller vi ifrån oss med att Han lever i evighet, medan vi bara har våra korta liv på oss att hinna allt det vi vill göra innan döden kommer och tar oss. Vilket är rena dumheterna, med tanke på att vårt mål ju är att få komma till Honom! Anser vi att vi kan vänta till då med att lära känna Honom? Men hur skall vi då veta att det är Han när vi äntligen möts? Det finns en djup mening med att kyrkan brukar beskriva relationen mellan Gud och människan som ett brudpar där Jesus Kristus är brudgummen och var och en av oss bruden ("brudmystik")... avsikten med den metaforen är att vi skall vilja bygga upp en kärleksfull relation med Gud innan bröllopet, så att vi vet vad vi ger oss in på när vi avger våra löften i vigselakten i himlen. Förutsatt att den som läser detta tillhör en tradition som tillåter att man lär känna den andre innan bröllopet, förstås. Men oavsett, helt kan ju ingen av oss känna den andre förrän vi levt tillsammans en längre tid... så på sätt och vis ligger det väl ändå logik i att man vill ha en period innan bröllopet för att komma underfund med huruvida man passar ihop? 

Nu är det sovdags här. Jag lät Michelle få slippa gå ut med hundarna och tog ensam med dem på "lilla nattkissen"... och halvvägs mötte vi en glad kille i tjugoårsåldern som tyckte att jag hade många hundar så kunde han inte få en av dem? De var ju så söta! Men jag svarade att de inte är mina, vilket ju är alldeles sant - även Belle tillhör fortfarande Michelle, även om hon lever tillsammans med mig. "Jag skojar förstås bara" blev hans svarskommentar, och så sa vi hej då och jag gick vidare. Nej, att komma tillbaka hit utan en av hundarna skulle nog få katastrofala följder - då åkte jag ut med öronen före, den saken är säker - hihi!