Onsdag kväll 

Igår besökte jag biskopen för att få hjälp att reda ut mina tankar och känslor inför en växande kallelse jag börjat bli varse. Jag fungerar lite grand på det viset att mitt undermedvetna arbetar med frågor, tankar och känslor till jag är redo att ta itu med dem på ett medvetet plan... då kommer det hela upp till ytan, och jag kan bearbeta färdigt vad det nu än handlar om och fatta ett förhoppningsvis klokt beslut. 

Minns du drömmen om den döende mannen, som lämnade allt han ägde i arv till mig? Och den där förunderliga känslan av frid som jag skänktes i våras och som sedan inte lämnat mig? De där två sakerna är delar av en kallelse - en plan som Gud börjar uppenbara för mig, sakta men säkert. Jag får inte alla bitarna på en enda gång, utan steg för steg så att jag hinner med att förstå vad det innebär och vad Gud vill att jag skall göra... och häromdagen kom nästa pusselbit, som jag nu håller på att foga in i mönstret. Det var därför det var så viktigt att få träffa biskopen igår och samtala förtroligt kring de här sakerna. Givetvis talade vi också - det är ju även det en pusselbit i sammanhanget - om min kamp för att lära mig sätta gränser, se och ta hand om mina behov, lära mig vad som är mitt ansvar och vad som inte är det o.s.v. Allt det här hör ihop - och det hör också ihop med mina funderingar kring en eventuell flytt. Sedan mamma dog är jag frikopplad från allting... från familjeband (alltså, som ansvarig för en närstående), från en viss plats, från uppdrag och uppgifter o.s.v... och det gör mig alltmer redo att gå dit Gud kallar mig. Men för att jag skall kunna göra det, krävs att jag förstår vad det är Gud vill... och till det behöver jag stöd av klokare människor än jag själv. Särskilt kristna, som kan se Guds verksamhet i mig och det som händer i mitt liv.

En sak vi talade mycket om var min rädsla för högmod och egoism. Särskilt diskuterade vi det högmod som döljer sig i s.k. falsk ödmjukhet, d.v.s. att man tror sig vara den enda som kan hjälpa andra - att man på något sätt är unik i sitt hjälpande, i godhet eller något liknande. Känner man sig överlägsen, oavsett i vad, så är man definitionsmässigt aldrig ödmjuk... sedan kan man vara speciell i andra människors ögon, men bedömningen skall aldrig vara ens egen. Det är aldrig någonsin upp till mig att mäta djupet i min eventuella ödmjukhet!

Rädslan för högmod och egoism kan dock också vara vilseledande - det är ett av mina största problem, att jag förväxlar omsorgen om mig själv och tillgodoseendet av mina behov med egoistiska handlingar. Nu är jag lyckligtvis på väg att reda ut vad som är vad i den här frågan, och jag har väl åtminstone rudimentärt fått klart för mig vad jag behöver göra för att hålla en sund balans mellan att finnas till för andra och att ta hand om mig själv. Det kan annars vara så svårt, att man dras åt endera hållet - antingen är man för foglig och tar för stora hänsyn till andras behov på bekostnad av sina egna, eller så blir man så självskyddande att man glömmer bort sina medmänniskor. 

Den frid som Gud har fyllt mig med och som inte överger mig oavsett konflikter eller stressiga stunder, är det verktyg jag behövde för att orka ta itu med sådana här saker. Utan den hade jag inte haft vare sig modet eller orken att verkligen genomföra - och hålla fast vid - gränsningar mot energitjuvar, bottenlösa brunnar och manipulativa individer (för att nämna några människotyper jag har relationsproblem med), och jag hade inte klarat av att bena upp ansvarsfrågan (alltså på vilken sida om staketet ett problem hör hemma). Nu börjar jag känna att jag inte bara är på rätt väg utan att jag både kan och vill skapa de förändringar jag behöver... och därmed är jag också alltmer öppen för vad Gud vill använda mig till. Det skulle inte förvåna mig om jag snart kan bli både kreativ och få bättre kontroll över siffror, engelska och andra svårigheter jag dragits med så länge! Migrän har jag inte haft sedan jag kom hit till Västerås, dessutom. Bara en sådan sak!

Jag har så mycket mer att blogga om, men är för trött... skall nog komma tidigt i säng i kväll, så att jag är piggare i morgon. Natten till idag sov jag dåligt och satt en lång stund vid köksbordet för att värka fram ett ohyggligt svårt beslut som jag sedan genomförde (att pausa en relation på FB tills vidare)... efter det sov jag bra, men har varit grusig i ögonen till och från under dagen.