Natten mot måndag 

Jag kan inte förklara det ens för mig själv, än mindre för någon annan... men jag har en konstig föraning om morgondagen. Mitt hjärta är oroligt, och ändå har jag haft en bra dag med idel positiva upplevelser; bl.a. följde jag med Nina och Ingegerd (en äldre dam som jag lärt känna i Equmenia och som bor i huset mitt emot mitt) till ett bönemöte i en stor, fin loge på landet någonstans i närheten av Älgarås. Jag vet förstås var det ligger, och Ingegerd sa vad platsen heter, men jag minns inte och det spelar egentligen inte så stor roll heller... det viktiga var att logen blev näst intill fullsatt, det bjöds på mycket musik och sång och gästpredikanten var engagerande i sitt budskap om att ingenting är omöjligt för Gud. Vi bad för att ondskan inte skall vinna valet, vilket var ett böneämne jag själv tog upp och som alla de andra instämde i... och jag fick gott om förtröstan i hur stark förbönen kan vara, om den beds med ett hjärta fullt av kärlek. Det visste jag ju i.o.f.s. redan, men det är skönt att höra andra uttala det i både ord och sång! Så jag borde inte känna det så här, som om någonting negativt skall inträffa i morgon... men det gör jag.

Att uppleva ett tvättäkta bönemöte för första gången är en märklig upplevelse. Jag, som ursprungligen kommer från Svenska Kyrkan och sedan levt som katolik i många år, är inte van vid att någon står i pulpeten framför församlingen och pratar ganska fort, interfolierar bönerna med "halleluja", "amen" m.m., om det enda böneämnet efter det andra i samma andetag, medan folket i bänkarna lika högt svarar med ord som "halleluja" och "Jesus" och "tack, Herre" o.s.v... i de kyrkliga sammanhang där jag vanligen vistas är församlingen försjunken i bön medan prästen med tämligen meditativ stämma uttalar bönerna en efter en, och varje enskild bön avrundad med "I Jesu Kristi namn, amen" varpå församlingen svarar "amen". Det blev verkligen en kulturkrock för mig - men det förtog inte upplevelsen som sådan, att folk menade vad de sa och att alla var djupt engagerade i bedjandet. Jag förstår absolut varför olika individer dras till olika slags utövande av sin kristna tro, att olika samfund känns olika "hemma" för dem beroende på deras egen personlighet... det kontemplativt långsamma och stilla passar mig bäst, men jag tycker mycket om att delta i all tacksägelsesång de har i frikyrkorna, och de engagerande berättelserna (ett slags biografier, där människoöden får spegla trosupplevelserna) är både uppbyggliga och tänkvärda. Just biografier har alltid hört till min favoritlitteratur vid sidan av de vetenskapliga verken, för det är genom människors liv och upplevelser som vi lär oss, växer och tar till oss avgörande insikter...

Temat för kvällen var som sagt att för Gud är ingenting omöjligt, men det handlade också om varje enskild människas unika möjlighet att genom förböner "aktivera himlen" och åstadkomma mirakel. Det är något jag tror fullt och fast - våra böner gör verkligen skillnad, om vi ber dem i kärlek och inte av egoistiska skäl. Jag ber hela tiden, ibland med ord, ibland tyst, men alltid med hjärtat och alltid för andra... det är mitt sätt att göra någonting också i situationer där jag befinner mig mycket långt ifrån de människor jag ber för och förmodligen aldrig kommer att möta dem personligen. Och det är därför jag läser tidningarna varje dag - där finns alltid tusen och åter tusen böneämnen att ta till sitt hjärta. Men även om det är både viktigt och givande att be tillsammans med andra, föredrar jag för det allra mesta att be ensam... i grupp blir jag så lätt distraherad eller fastnar i mer världsliga tankar (som t.ex. att det börjar göra ont i kroppen där jag sitter - det hade jag verkligen problem med i kväll, och det hjälpte inte att byta sittställning då och då). När jag ber hemma har jag ordnat den detaljen redan innan jag försjunker i bön... och jag ser till att det är tyst och lugnt omkring mig, så att jag inte tappar koncentrationen.

Efter bönemötet serverades det kaffe och smörgås i på ladugårdsbacken, och jag fick sträcka lite på benen. Tyvärr hade jag efter timmarna i logen hunnit bli kissnödig... och t.o.m. Gud vet att det är svårt att tänka på något annat i den situationen, så jag var inte överdrivet social även om jag ansträngde mig att vara trevlig och vänlig. De flesta deltagarna var nya ansikten för mig, men sådant stör mig aldrig - jag har inte svårt att umgås med främlingar - och kaffet var gott, så jag skulle nog ha kunnat bli kvar rätt länge om det inte varit för det där att jag behövde en toalett - hihi! Men Nina behövde också komma hem, hon hade kommit långt över sin kvällsmedicintid, och det började mörkna ute, så vi avrundade ganska snart och vände hemåt.