Onsdag eftermiddag 

Natten till idag kunde jag inte sova, hur jag än försökte... så till slut gav jag upp, startade paddan och la mig att läsa igenom mina gamla blogginlägg från mammas död och fram till nyårsskiftet 2018/2019. Det kom att bli ett slags katharsis, ett reningsbad för själen. För vet du vad jag upptäckte? Att själva sorgen, den där förlamande, hjärtslitande smärtsamma delen av förlusten av mamma, har gått över och ersatts av en uthärdlig saknad jag kan - och vill! - leva med resten av livet. Jag har hunnit in i  det som i fackböcker brukar kallas nyorienteringsfasen... och till mina syskons lättnad och glädje, det är jag övertygad om, har jag börjat leva mitt eget liv. Tänk, det smög sig verkligen på mig utan att jag märkte det! Men så är det väl med tidens gång och människans anpassningsbarhet... miljarder människor har ju, historiskt sett likaväl som i nutid, bevisat att man överlever nästan vad som helst. Hur man sedan mår, beror på hur ens omvärld beter sig... har man familj och vänner, eller åtminstone folk omkring sig som faktiskt bryr sig om att finnas där för en, klarar man sig utan alltför svåra skador.

Idag mår jag bra, och jag har kvar den där förunderliga känslan av frid inombords. Inte ens det faktum att hantverkarnas donande med elementen medförde en översvämning i lägenheten ovanför mig, vilket jag märkte genom att det började rinna vatten genom väggen mellan mitt sovrum och lilla hallen så att jag måste lägga en tjock handduk i dörröppningen, störde mig nämnvärt. Jag hakade bara tag i en av hantverkarna i trapphuset, tog med honom in och visade skadan och accepterade hans ord om att de höll på att fixa problemet. Vilket han hade rätt i, för sedan slutade det att droppa och nu är väggen helt torr igen. Lärd läxa: jaga inte upp dig i onödan. Det mesta fixar sig. Och nu är mina element "uppdaterade" med nya termostater, justerat system och luftning genomförd. Okej, det blev gjort en och en halv vecka senare än de hade sagt, men so what? Det viktiga är att det är klart nu och att jag på vägen fick ändan ur vagnen att storstäda lägenheten. Inget ont som inte har något gott med sig, som man säger!

Vädret ute kan inte riktigt bestämma sig för om det skall vara soligt eller inte, blåsigt eller inte, och det gör att jag själv inte kan bestämma mig för om jag skall stanna inne eller gå ut och sätta mig på uteplatsen. Nåja, så länge jag bloggar blir jag kvar inne för utomhus ser jag inte vad som finns på skärmarna på telefoner, paddor och laptopar... så när jag sysslar med sådant, vill jag vara inomhus. Begriper inte hur de gör som sysslar med sina smartphones i solsken?!? Det måste ju vara väldigt ansträngande för ögonen, menar jag. Själv skulle jag utan tvekan få spänningshuvudvärk och kanske t.o.m. migrän...


Skrivet lite senare:

Belle och jag har varit på promenad, och vi passade på att ta en liten språngfika hos Alex och Daniel medan det regnade en stund... men nu skiner solen igen, och det är riktigt skönt ute så jag har bjudit hem dem på fika på min uteplats i kväll. Hoppas att det fortfarande är fint då!

Måste börja virka igen, förresten, för Alex och jag har bokat ett loppisbord i Åtorp lördagen den 25 maj, då det är den traditionella Åtorpsdagen. Först hade vi tänkt boka plats på Teknikdagen i Rudskoga i slutet av juli, men så insåg jag att jag inte borde planera så långt framåt eftersom jag inte har en susning om vare sig hur jag mår då eller hurdant vädret är den dagen (det kan ju bli lika hett som förra sommaren, och då orkar vi inte sitta en hel dag på en marknad) så det kändes bättre att välja ett lite mindre men mera näraliggande tillfälle. Alex skall sälja sina alster och jag skall förstås sälja mina grytlappar, drinkset m.m... skall höra med Nina om hon har något att sälja, t.ex. sina CD-skivor (hon spelar ju in egenkomponerad sång och musik med kristet tema), för då kan vi ta med dem också. Skall bli riktigt roligt!

Annars gör jag ingenting just nu - bara mår bra och låter stunden avgöra. Läser ibland, leker med paddan ibland, gosar med djuren mest hela tiden när de inte sover eller vill vara ifred, vilar, lyssnar på musik... ja, tar det väldigt lugnt, helt enkelt. Och så tvättar jag lite möbeltyg åt Perry, som han skall sy dynor av till sina utemöbler - men tvättmaskinen gör ju hela jobbet, så det är inte det minsta ansträngande. Av alla moderna uppfinningar älskar jag tvättmaskinen allra högst! Diska, städa, laga mat m.m. klarar man till nöds utan maskiner... men att tvätta för hand, särskilt tyngre saker som sänglinne, jeans, täcken och filtar m.m. är absolut ingen lek, det vet jag av egen erfarenhet eftersom vi fick tvätta precis allting i badkaret när jag växte upp. Den första tvättmaskin vi hade var en rejäl doning med en tjock svart plastpropeller och en slang att tömma ur vattnet i en hink med (och givetvis fick man använda hink för att fylla den också, med hett vatten man hade kokat upp på spisen) som man fick dra fram på köksgolvet när man behövde den,  och då var jag redan i tonåren. Den hade förresten en vridmangel monterad på ena sidan som man använde för att få ur så mycket vatten som möjligt ur tvätten innan man hängde den, minns jag. Ja, så gammal är jag! Sedan hade vi en period under mina tonår då min bror Torbjörn och jag fick bära tvätten (minst två tvättkorgar fulla) till ett bostadsområde några kilometer ifrån vårt där en vän till mina föräldrar bodde... han hade tvättmaskin, och medan vi tvättade hos honom fick vi stanna där och roa oss bäst vi kunde. Vilket vi, inom parentes, gjorde! *skrattar* Jag undrar om han någonsin fick reda på att vi brukade ta loss ett av hyllplanen i hans bokhylla, luta det mot en stol och ha race med våra tama grodor på det?!? 

Googlade nu för att hitta en bild på den där tvättmaskinen, men när jag använder sökorden "gammal" och "tvättmaskin" får jag bara fram bilder på maskiner från 1990-talet och framåt!!! Så nu har jag bett min väninna Mia i Eslöv att ta ett foto på den tvättmaskin som finns i det mysiga museet de har... där står en exakt likadan, nämligen, och jag föll i trans över den när vi besökte museet tillsammans en gång - hihi! Så gammal är jag, som sagt... det som var modernt när jag var barn, står nu på museum!

Hmmm... man kanske skulle googla lite på bilder som föreställer sådant man själv hade i sitt liv när man växte upp? Och skapa ett slags minnesalbum, menar jag.