Natt mot torsdag  

Bit för bit (för man kanske inte kan säga "steg för steg" när det handlar om en rullstolsburen person?) kämpar vi oss allt närmare ett normalt vardagsliv, mamma och jag. Igår efter sin dialys var hon på återbesök hos ortopeden, och han konstaterade nöjd att stumpen har läkt förvånansvärt snabbt och fint, så nu har hon fått tillstånd att använda linern i sex timmar åt gången och de tror att hon om några veckor bör kunna vara redo för utprovning av protes. Dock måste hon träna på att hålla balansen innan dess, och helst kunna stå åtminstone en kort stund på det högra benet... så det är vad vi skall fokusera på den närmaste tiden.

Eftersom vädret visserligen var mulet men inte regnigt, vandrade jag vid lunchtid bort till Amnegården och fick hjälp att lyfta över mamma i utomhusrullstolen så att jag sedan kunde köra henne hem hit. Backen upp mot vårt bostadsområde ("Skärva" kallar infödingarna det) är rätt brant, men kommunen har varit bussig och ställt parkbänkar på flera ställen så man kan köra en bit, vila en stund och sedan köra en bit till. Väl på krönet är det inga problem, då rullar rullstolen bra på sina kraftiga hjul att man bara behöver hänga med och vara beredd med handbromsarna om så skulle behövas. 

Mamma sken som en sol när vi kom in här hemma, och ännu gladare blev hon när katterna en efter en kom fram för att nosa på henne och hälsa ordentligt. Jag tror att hon var rädd för att de skulle ha glömt henne, men icke - Rafael satte sig på bordet intill henne, så hon kom åt att gosa med honom, och Philemon klängde omedelbart upp i hennes knä. Även Sixten och Robin var framme och gosade, en i taget... och för ovanlighets skull sa mamma ingenting om deras vassa klor utan bara satt där och var lycklig. Själv behövde jag hämta andan lite efter att ha kört henne uppför backen, men sedan satte jag på te och mamma sträckte sig efter fjärrkontrollen till TV:n. Jag antar att ni höjer på ögonbrynen nu - var det titta på TV hon ville nu när hon äntligen kommit hem, om så bara för ett besök? Men mamma har praktiskt taget alltid TV:n på här hemma, så jag tror helt enkelt att det gjorde upplevelsen att att "vara hemma" mer verklig för henne. Tittade på den gjorde hon inte, utan vi fikade och småpratade om allt möjligt och inget särskilt... fast efter några timmar märkte jag hur andfådd hon var, och att det pep och visslade om hennes andhämtning. Kanske var vi på väg att pressa henne för hårt, bara för att det var så underbart att hon var här? Så vi gav upp planerna på att äta kvällsvard här innan hon återvände till Amnegården, och jag ringde till Björkskär för att meddela att hon trots allt skulle ansluta till kvällsvarden hos dem. "Hon är välkommen" blev svaret "vi lägger undan mat åt henne". 

Väl tillbaka på Björkskär dukade personalen så fint åt mamma och mig i mammas rum, även jag fick av maten (makaronilåda, apelsinkaka och kaffe) och vi lät oss väl smaka av allting innan mamma bad att få bli nerbäddad. Hon skall ju dialysera i morgon igen, så jag var inte överdrivet oroad över hennes andhämtning... den vätska hon samlar i lungorna, drar de ur henne i morgon, det vet jag. Men personalen tyckte nog att det var lite otäckt, så de skulle ringa sjuksköterskan och dessutom planera in extra kontroller av mamma under natten, för säkerhets skull. Vet ni, jag älskar de där tecknen på att de verkligen vill försäkra sig om att hon mår bra! Här finns ingen slentrian, ingen "det går väl över-anda" - de bryr sig verkligen om sina patienter, och tar väl hand om dem. Och det är förstås därför jag känner mig så trygg med att ha mamma där.

Själv tassade jag hem, ordnade kvällsvard åt ungarna och tittade på "Gränsbevakarna" på TV innan Belle och jag gjorde en lång och vilsam kvällsrunda i området (det var för mörkt för att gå i skogen). På tillbakavägen kom vi förbi Margaretas öppna köksfönster och när hon fick se oss bad hon oss att gå runt till hennes uteplats på baksidan av huset... och där satt vi sedan i en dryg timme och drack kaffe, pratade och bara kopplade av. Det finns bara en enda sak med Margareta som bekymrar mig, och det är att hon vill ge Bellen så många godbitar - det blir liksom inte bara en liten tunn korvskiva utan sex-sju tjocka bitar, och när jag protesterar ser hon så bedjande på mig: "Bara en liten bit till - hon är ju så söt!" Jag försökte förklara att Belle bara väger cirka 6,5 kg jämfört med t.ex. mig, som väger 88 kg, och att de där sex tjocka korvskivorna är som att hon tuggar i sig en hel korvring... men jag vet inte om Margareta verkligen lyssnade, för hon hade Belle i famnen och de gosade så ivrigt att jag fann för gott att återuppta diskussionen en annan dag. Till en viss del tror jag att människor låter sig luras av att Belle i sin egenskap av vinthund ser så smal ut... men det är inte så mycket hennes utseende som belastningen på hennes hjärta jag tänker på när jag smågrumsar om godbitarna. Hon är ju faktiskt pensionär nu, och det är dags att tänka på de där hälsoaspekterna som blir så viktiga vartefter kroppen blir äldre och tröttare... särskilt hjärtat, och risken för fettansamlingar kring inälvorna. 

Nå, nu är vi hemma igen, trötta och myggbitna men nöjda med dagen. Dags att sova gott!