Lördag kväll 


Tidigt i morse slog jag på telefonen, ringde upp min telefonsvarare och talade in ett meddelande som sa ungefär att "Jag har stängt av telefonen eftersom jag vill vila ifrån den ett tag. Det går inte att lämna något meddelande... eller, det gör det förstås, men jag kommer inte att lyssna av svararen. Ha det bra och var rädd om dig"... ja, något ditåt. Sedan stängde jag av telefonen igen och la den i en låda. Det kan väl ändå inte ha undgått någon att jag hatar telefoner?!? Så ingen borde vara överraskad. Och själv känner jag mig befriad!

Missförstå mig rätt nu... telefoner kan vara väldigt bra att ha, t.ex. för att ringa efter hjälp. Men världen har blivit så mobilfixerad, alla sysslar med sina telefoner precis överallt och hela tiden, och det gör mig alltmer motsträvig. Jag blir kärringen mot strömmen - hon som gör precis tvärtemot vad alla andra tycker är det normala. Och just nu gör jag som sagt uppror mot min egen telefon, som får förbli avstängd till jag känner mig redo att slå på den igen. Det är ändå inte svårt att nå mig - jag finns här, det går bra att besöka mig, och vill man komma i kontakt med mig på något annat sätt finns FB och Messenger. Där är jag åtminstone en gång varje dag, om jag inte ligger i migrän... och då är det ju ändå ingen mening att prata med mig. Mina vänner här i Skärva har fötter och kan komma över om de vill mig något, svårare är det inte. Och de som bor långt borta kan ju kontakta mig på Messenger och föreslå en tid då vi rings? Så slår jag på telefonen just då och för just det samtalet.

På tal om vänner långt borta, fick jag medan jag var i Västerås ett brev från PostNord om en försändelse från utlandet, som de ville att jag skulle betala moms och tull på. Jag avfärdade det, eftersom jag inte har beställt något. Så, häromdagen, kom en påminnelse... och då ringde jag upp PostNord för att förklara att jag inte väntade någonting från utlandet och att deras brev inte talade om vem som var avsändaren. Så varför skulle jag betala avgifter till dem? Kvinnan i andra änden var dock väldigt vänlig och kollade upp avsändaren (samt höll med mig om att sådan information borde stå i breven från dem) - och det visade sig vara min bror i USA! "Ja, men det vill jag förstås ha!" utbrast jag "Men ni får vänta på pengarna till jag får pension den 18:e". Vet ni vad hon svarade? "Om försändelsen är från din bror, så måste det ju vara en gåva - och då skall du inte betala ett öre. Jag lämnar det här som ett ärende här, så får de ta bort avgifterna och skicka vidare paketet till dig". Som sagt, det finns tillfällen då telefoner är bra att ha... jag är inte anti av princip, utan för att det hela blivit för mycket för mig att tackla mentalt. 

Nog om telefoner! 

Idag har Robin, Belle och jag återigen varit på uteplatsen - de i solen och jag i skuggan. Jag la ut en inbjudan om kaffe på FB, ifall mina vänner kände för att umgås, och efter en stund kom Maria för att få sig en kopp. Sedan satt vi och småpratade någon timme, innan hon gick hem igen... hon vet att jag bara orkar aktiv samvaro kortare stunder i taget, och en timme är väl en lagom lördagsfika? Någon annan dök inte upp, så när solen blev för jobbig och värmen steg för mycket för min smak, tog jag in djuren och började dona med inomhussysslor i stället. Bl.a. skrev jag ett kyrkligt mejl till vår presiding bishop (han är ordförande i biskopssynoden, det organ som styr kyrkans juridiska ärenden och har det övergripande ansvaret för klerikala frågor på det internationella planet) och skickade iväg, och så skrev jag ett annat mer "officiellt" mejl till ett inkassoföretag som erbjudit mig en avbetalningsplan för en skuld jag har. Sådant måste också tas om hand, hur jobbigt det än är. Och tro mig, det är väldigt påfrestande just för att det tynger mig så oerhört att inte kunna göra rätt för mig! Därför skriver jag alltid just det i sådana brev - att jag inte betalar p.g.a. ovilja, utan p.g.a. att min pension inte räcker till, och att jag verkligen vill få ordning på de här sakerna. 

Nu håller jag på att laga mat åt mig: kokt potatis, pannbiff och rödvinsås samt massor av grönsaker. Ungarna har fått sin middag (Belle äter färskfoder och Robin fick räkor i gelé idag). Sedan tror jag att jag skall fortsätta läsa i Magnus Ugglas mycket välskrivna självbiografi "Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen"...