Lördagskväll  

Personligen tror jag absolut att man kan det. Känslor är inte ett permanent tillstånd, vare sig det handlar om lycka eller olycka, utan ett slags "färg" på hur man upplever ett visst ögonblick eller en viss period i sitt liv. Särskilt starka känslor, passioner, är mycket flyktiga helt enkelt för att de kräver så mycket av ens styrka, fokus och tankar att man inte orkar hålla kvar dem någon längre tid. Det är därför man aldrig kan uppnå inre frid en gång för alla - liksom vara huvudlöst förälskad ett helt liv. Djupare känslor befinner sig i andra, mer undermedvetna dimensioner av ens person där de fortsätter att leva därför att man under-håller dem, vattnar och gödslar dem, samtidigt som man gör annat. Så fungerar också inre bön, förresten.

Just nu är jag både lycklig och deprimerad samtidigt. Den lyckliga delen av mitt liv handlar om att jag inte önskar mig så mycket annat än det jag redan har och trivs med sakernas tillstånd i det stora hela. Jag känner mig trygg i mitt hem, jag klarar det dagliga tillräckligt bra för att både djuren och jag skall må bra, mamma blir väl omhändertagen på ett sjukhus där personalen verkligen är engagerad i och tycker om patienterna... de stora katastroferna lyser, just nu, med sin frånvaro. Ändå är jag deprimerad, och det beror på att tiden går och ingenting blir gjort. En kär vän har tagit över detaljen att ordna papper m.m. hos bostads-rättsföreningen, ligga på dem om våra behov och se till att vi inte blir bortglömda så att vi riskerar att missa den lägenhet vi vill ha. Det som fortfarande åligger mig är att fortsätta med rensandet här hemma... och det känns övermäktigt trots att säck efter säck med saker släpas ut och staplas på baksidan av huset i väntan på att jag kan låna ett släp och köra alltsammans till Odenslund. Hur mycket saker äger vi egentligen?!? Fast nej, egentligen tror jag inte att det har med antalet att göra utan min ambivalens inför dem... jag vill inte behålla dem, men mycket är sådant som jag inte heller vill slänga utan hellre ser hamna hos andra som uppskattar dem. Och de där sakerna har jag en tendens att "gå runt" när jag rensar, vilket förstås innebär att de ligger kvar och är i vägen i största allmänhet. Ibland leker jag med en vision: ett antal bilar står på garageuppfarten, och varje bil fylls med saker som skall åt ett visst håll - loppisar, vänner, antikvariat o.s.v. Och så åker de iväg för att leverera alltsammans på rätt plats, medan jag är kvar hemma och tar hand om det som blir kvar. Det lilla som skall med oss i flytten - eller slängas. 

En annan detalj som gör mig deprimerad är saknaden efter mamma. Vi har setts väldigt ofta den här veckan när hon varit extra dålig, jag har varit på sjukhuset två gånger om dagen i varje dag, men så kan tyvärr vi inte fortsätta. Det kostar mig drygt 160 kronor per resa t.o.r. Skövde, och jag har prioriterat bensinen alldeles för länge nu... i fortsättningen måste jag ransonera resandet ordentligt för att klara åtminstone de viktigaste räkningarna, oavsett att jag i princip klättrar på väggarna här hemma när jag inte kan träffa mamma. Varför? Så pass klart kan jag se att det inte handlar om att jag är mammaberoende eller hur man skall uttrycka det... det handlar om en kamp för ett liv hon aldrig fick leva därför att hon först slavade åt sin far och sedan åt min, slet ut sin kropp utan att ens få ett tack för det... med det undantaget att pappa faktiskt tackade henne på sin dödsbädd, något som hennes pappa aldrig ens reflekterade över. När hon så äntligen fick chansen att för första gången på nästan sjuttio år leva istället för att serva andra, blev hon multisjuk och de dagar som skulle ha fyllts av hennes intressen och saker hon ville uppleva fylls av vård, behandlingar, mediciner och resor till och från sjukhuset. Och inte bara det. De luckor i schemat som ändå skulle kunna användas till liv snarare än existens förblir tomma därför att hon i hela sitt liv stått i ekonomisk skuld och inte haft råd att ens unna sig en liten glasspinne... i april nästa år är skuldsaneringen över och mamma blir för första gången i sitt liv skuldfri. Om hon lever då! Det är det jag kämpar för, det som är mitt fokus. Att vi skall nå den där punkten och kunna se fram emot åtminstone några år tillsammans då ekonomin fungerar och vi har en bostad vi inte bara orkar med utan trivs i. Jag slåss för att mamma skall få hinna ha ett liv innan hon dör, precis som hon jämt och ständigt makar på sig själv både fysiskt och ekonomiskt för att jag skall få det.