Natten mot måndag 

Vaknade för ungefär en timme sedan med hjärtklappning efter att ha haft en av de där drömmarna där jag blir jagad av levande jättemaskiner. Belle tittade yrvaken på mig när jag lyfte på täcket för att klättra ur sängen, men hon låg kvar - och det gjorde också Jessie som till min förvåning hade slagit nattläger vid mina fötter! Blev förstås tvungen att hämta kameran och föreviga det, eftersom det är första gången hon kliver upp i min säng... Olaf är där jämt och ständigt, särskilt för att retas med Belle (som grymtar lite, men inte säger ifrån på allvar), men han brukar föredra att sova i fåtöljen och Jessie ligger vanligen på kudden i fönstret eftersom den ligger ovanpå elementet. Undrar just hur länge det dröjer innan hela djurflocken trängs i sängvärmen? Belle och Robin ligger alltid under täcket hos mig, och Rafael kurar ihop sig vid min kudde sedan vi haft vår kvällsgosestund med furminatorn. Jag älskar verkligen att dela min vardag med djur! 

Tyvärr hindrar det mig inte från att drömma mardrömmar, som sagt. Och innan jag fått den här otäcka upplevelsen ur systemet vågar jag inte lägga mig igen. Jag vet inte hur det är med andra, men jag kan mycket väl återvända till samma dröm efter en vaken stund... så jag väntar och dricker lite värmande te under tiden tankarna får flyga fritt.

Som du kanske (inte) har märkt, har jag släppt mammas och min hemsida. Det kändes inte meningsfullt att fortsätta betala för den när ingen av oss någonsin uppdaterade den... men jag behöll ändå domänen (skuggan.se) och flyttade bloggen dit från en publik sajt med dold länk så att besökarna inte märkte att de inte var på min/vår hemsida. Och det känns egentligen helt okej, blev betydligt billigare och tog bort det dåliga samvetet man alltid får när man inte sköter om något man har ansvar för... men var lägger jag årsbrevet? För under alla år jag har haft tillgång till en egen hemsida har jag knåpat ihop ett årsbrev i december, där jag summerat årets händelser, och sedan mejlat länken till nära och kära. De senaste åren, när mamma var så väldigt sjuk och mest befann sig på KSS, lät jag brevskrivandet vila... men nu skulle jag vilja dra igång det igen, om jag kan komma på ett smart sätt att dela det med andra. I mejlform blir det för långt - ingen läser långa mejl - och skickar jag brevet som en bilaga är det mångas datorer som säger ifrån av säkerhetsskäl. För att inte tala om hur krångligt det blir för alla dem som använder sina smartphones som datorer. De må vara vana vid små skärmar, men att läsa ett helt brev i den lilla skalan? Nej, det tror jag blir för jobbigt. Kanske är det helt enkelt inte längre modernt med brev - kanske orkar folk inte läsa längre texter numera? 

Traditionen att skicka fysiska julkort släpper jag dock inte! Jag har hunnit halvvägs med årets bunt, och eftersom jag får min pension i morgon skall jag passa på att köpa julfrimärken. Det gäller ju att få iväg de som skall till utlandet i god tid... och jag sänder gärna de andra också så tidigt att de verkligen gläder mottagaren, alltså, innan denne drunknar i julkort och bara lakoniskt lägger det i högen med ett "jaha, ännu ett". Själv hänger jag alltid upp de julkort jag får i ett snöre som jag spänner upp utmed väggen i vardagsrummet, och sedan kan jag känna glädje över dem varenda dag till det efter tjugondedag Knut är dags att plocka ner korten igen...

En detalj grunnar jag dock lite grand över fortfarande: skall jag skicka kort till mammas väninnor? På sätt och vis har jag hållit mig utanför dessa relationer, men samtidigt har jag varit med på deras träffar en hel del under de senaste tre-fyra åren för att hjälpa mamma med praktiska ting (skära maten i lagom bitar, mata, hjälpa henne att hålla muggar och glas så att hon inte spillde het dryck över sig p.g.a. att hon skakade så kraftigt, köra rullstolen, assistera med dusch, toabesök, såromläggning o.s.v.) och de har alltid betett sig som om de tyckte om att jag var där... så det känns som om jag vill behålla bekantskapen med dem. Några av dem har ju dessutom hängt med i hela mitt liv, eftersom de träffades när mamma började första klass i skolan. Så jag tror att jag skickar kort till dem också, även om jag inte förväntar mig att få något av dem nu när mamma är död. Överhuvudtaget tror jag inte att jag får särskilt många julkort i år, eftersom många nog tror att det var mest för mammas skull vi höll på med sådant... men jag gillar som sagt att få julkort, tycker det är mysigare än att "bara" få mejl, så min familj och mina vänner får stå ut med att jag "slösar pengar" på kort och frimärken *skrattar*.

Någon frågade mig om jag skall hoppa över julfirandet i år, nu när min bror skall fira på annat håll och mamma är borta. Men självklart skall jag fira jul! För mig sitter inte julkänslan i personerna - även om det förstås är alldeles underbart att vara omgiven av människor man älskar! - utan i helgdagarnas kristna innebörd. Det är Jesu födelse i människors hjärtan som jag firar, och Gud Treenig (i vilken Jesus ingår) bär jag alltid med mig oavsett yttre omständigheter. Dessutom älskar jag julmaten, och för en som är ensam finns det alltid mycket att se på TV, så det kommer inte att gå någon nöd på mig. Kan jag, så vandrar jag iväg till någon av kyrkorna också... men framför allt tänker jag bara ta det lugnt, vara med djuren och vila själen i Gud. Så det kommer inte att vara det minsta lilla synd om mig! 

Skall jag våga mig på ett nytt försök att sova nu?