Sveriges nationaldag, svenska flaggans dag
Tisdag kväll

 

Karta över Skandinavien från 1529


Få länder i världen har ett "startdatum", en fixerad tidpunkt för sin födelse. De flesta växer fram bit för bit, då mindre landsdelar slår sig samman, erövras eller på annat sätt går upp i något större - och dit hör Sverige, som från början bestod av ett flertal småriken (det heter ju faktiskt fortfarande Svea, Göta och Vende i lagboken) som så småningom blev ett enda. Så kanske kan man inte påstå att Sverige har någon födelsedag, och än mindre att det skulle vara den 6 juni. Fast spelar det någon roll i det stora hela? Någon dag skall man ju ha för att fira det man älskar, och precis som med hittekatter kan man ju välja ett datum utifrån något annat som är viktigt: t.ex. dagen man möttes, dagen då något speciellt inträffade o.s.v. Det är väl så man har bestämt sig för att fira Sverige just den 6 juni, tänker jag. För, som sagt - någon dag skall man väl fira det man älskar!

Det jag älskar med Sverige är att det är ett vackert, fredligt land som inte ständigt bråkar med andra och som vill att alla skall vara vänner. Den svenska folksjälen är i mina ögon av naturen tolerant, öppensinnad, nyfiken och kunskapstörstande. Svensken älskar djur och natur, människor och kultur, det historiska likaväl som det moderna. Och häri ligger ett av svaren på varför jag kämpar så hårt mot nationalism: det ligger helt enkelt inte för svensken att sätta det svenska på piedestal och anse allt annat sämre! Eller med andra ord - det är typiskt svenskt att inte haka upp sig på att vara svensk (det är ju just därför de allra flesta har mycket svårt att beskriva vad som är "svenskt"). Så om SD:arna med gelikar vill värna det äktsvenska, är det detta de skall värna om: vår öppenhet mot världen och tillvaron omkring oss. Det är därför jag vet att högerextremisterna ljuger om vad de vill och att de har helt andra punkter på sin agenda. De värnar inte alls om Sverige och det svenska - de värnar bara om sig själva och sin svartvita, inskränkta världsbild där framför allt de själva utgör skapelsens krona och alla vi andra är mindervärdiga och försumbara. De hyllar helt andra värden än de genuint svenska.

Nå, nu skall jag inte skriva mer om detta - då blir jag bara arg, och jag har redan varit arg tillräckligt idag, om ock av ett helt annat skäl.

Tack vare Vendelas generositet att sända mig lite bensinpengar igår (det räckte till nästan 20 liter!), kunde jag åka till Skövde och fira nationaldagen tillsammans med mamma idag. På vägen köpte jag oss varsin bakelse, så att vi skulle ha något att fira med, s.a.s. Och så ägnade jag Belle extra mycket uppmärksamhet - tog med henne på en riktigt lång skogspromenad, ordnade mat och vatten, och bäddade sedan ner henne i bilen, som jag parkerade i skuggan på sjukhusets parkering. Jag vevade också ner alla fönstren en bra bit för att försäkra mig om att Belle fick ordentligt med frisk luft medan jag var borta. 

När jag kom upp till mammas rum låg hon till sängs, tyst och ledsen. Jag försökte få henne att berätta varför, då personalen dök upp och sa att de hade anmält dialysavdelningen, eller rättare sagt en eller två i den vikarierande personalen där, sedan de vägrat hjälpa mamma att uträtta sina behov och när hon sedan gjort i blöjan vägrat att göra ren henne och byta blöja. Personen ifråga tyckte att det kunde vänta till hon någon dryg timme senare skulle tillbaka till avdelningen! När folk från njure kom för att hämta mamma grät hon, och så fort de fått veta vad som hänt anmälde de som sagt händelsen och har krävt att man redan i morgon skall hålla ett möte med berörd personal och ansvariga för att se till att det aldrig händer igen. Att de var upprörda syntes, och trots att mamma under de två och en halv timmar jag blev kvar behövde gå på toaletten fyra gånger hjälpte de henne så kärleksfullt och vänligt att jag kände mig lugnad. Jag har alltid litat på personalen på njure - och på dialysen! - och vill inte behöva omvärdera den slutsatsen... men det tog tid att få mamma trygg igen, personalen fick försäkra henne om och om igen att hon inte var till besvär och att de gärna hjälpte henne med vad hon än behövde, och vi pratade mycket om hur svårt det är för en människa att vara helt i händerna på andra människor hela tiden. Det är jobbigt nog att behöva hjälp också med det allra mest intima... att sedan behöva acceptera att andra bestämmer när och hur det skall göras, och faktiskt kan försätta en i situationen att man inte får hjälp, är skrämmande.

Mamma och jag gick/åkte ut till köket där vi satte oss att fika och äta bakelserna, medan jag försökte pigga upp henne så gott jag kunde. Där blev vi sedan kvar till middagsdags, då jag hjälpte henne tillbaka in på rummet och matade henne (det bad hon mig om) så att hon fick i sig åtminstone nästan halva portionen. Efter det var hennes krafter slut och vi, d.v.s. jag och två i personalen, bäddade ner henne så att hon skulle få sova fram till kvällens fikastund och medicinering inför natten... och jag kramade henne adjö och gick.

Från sjukhuset åkte jag ner till ICA Maxi för att handla filmjölk och bröd, och där hade de rea på rea-priset på garn, så jag unnade mig faktiskt sex nystan för sammanlagt trettio kronor. Måtte jag inte få ångra det lite längre fram! Jag brukar inte köpa onödigheter när jag har så lite kvar att leva på innan nästa pension... men just nu virkar jag mycket och till flera ställen (den nya kassen till Livbojens katthem är nästan klar, och sedan skall jag göra en kasse till Uppsala katthem, har jag lovat) så jag har lite svårt att motstå chansen att skaffa billigt ullgarn. Det känns ju så bra att kunna hjälpa till, trots att jag inte kan skänka pengar!

På vägen hem stannade jag i Mariestad och tog Belle med mig på en ny skogspromenad. Vid hundklubben finns en fin stig att gå, visserligen längs med E20:an (så det är inte precis tyst i skogen) men ändå trevlig... och vi var ensamma på plats, så Belle kunde varken distrahera andra hundar eller själv bli distraherad. Dessutom fick hon springa fritt i hundhagen någon halvtimme - den är tillåten för löptikar - och så var vi som sagt ensamma på platsen. Först sprang hon omkring lite hitan och ditan, och vi tränade inkallning en kort stund (fungerar alltid bra i hagen, men tyvärr inte lika bra på andra platser) och sedan, när hon fick syn på några fåglar inne i hagen, SPRANG hon. Ni förstår säkert skillnaden! *skrattar* Vi får inte glömma bort att även små italienare är jakthundar...

Å, jag gjorde ett annat litet stopp på vägen hem - i Otterbäcken vittjade jag vår brevlåda, och medan jag stod där och tittade på hur väl gräset behöver en rejäl klippning tänkte jag att när mamma kommer hem skall jag ta mig en heldag vid huset och klippa gräset, plocka ihop det allra sista av det jag vill behålla, markera de möbler som skall flyttas hit och sedan leja bort resten. Jag orkar inte hålla på att åka fram och tillbaka, fram och tillbaka, och smådutta med diverse... det får bli en enda rejäl omgång till och sedan vara bra, helt enkelt. Funderar så smått på OBK:s (Otterbäckens Bandyklubb) traditionella sommarauktion... kanske de är intresserade av att ta vad de vill ha och sedan slänga resten så att huset äntligen blir tomt? 

Nu sitter jag här och fikar, ungarna sover och jag skall snart krypa till sängs, jag också. I morgon är en annan dag...