Onsdagskväll 



Och så kom hettan tillbaka... med blå himmel, starkt solsken och det hela. Puh! Michelle förbarmade sig över mig och skänkte mig ett par silkigt svala shorts eftersom jag inte äger några tunna benkläder (de leggings jag köpte häromdagen är också för varma). Tack, vännen! 

P.g.a. att det är så väldigt varmt har vi legat lågt idag; promenaderna får bli korta för att inte anstränga hundarnas hjärtan och vi är noga med att inte gå på asfalt eller betong. Alla, både två- och fyrbenta, dricker mycket vatten och vilar mest... när det är skugga vistas vi på uteplatsen, där det fläktar lite grand, och i övrigt håller vi oss inomhus och tar det väldigt lugnt. Praktiskt nog hade vi inga måsten för dagen (självklart försöker jag hjälpa Michelle med sådant hon behöver ta itu med - särskilt genom att ta hand om hundarna under tiden) så det enda aktiva förutom promenaderna har varit min matlagning. Jajamensan, det är jag som lagar vår mat... jag är den som tycker att det är roligt, om man säger så! *skrattar*

Särskilt mycket har alltså inte hänt att skriva om idag... bortsett från att jag burit på en allt intensivare känsla under dagen: jag vill inte åka hem på lördag! Finge jag bestämma, skulle jag stanna till Michelle hivade ut både Belle, Robin och mig genom dörren... men jag måste åka, för medicinerna räcker bara till lördag, tyvärr. Och räkningarna jag skall betala ligger kvar hemma.

Så varför vill jag stanna här? Svaret är nästan självlysande, särskilt ur ljuset av vad som hände igår: jag slipper tänka så mycket, och jag får mycket tid för mig själv. Behöver inte göra någon besviken genom att säga att jag inte vill umgås. Behöver inte värja mig så mycket för saker och ting. Om vi bortser från att Michelle och jag - och ibland även hennes mamma Marie-Ann, som jag känner sedan Aragorn och Imma flyttade till mig - pratar med varandra när vi umgås (vilket är interfolierat av långa stunder av tystnad) skulle jag kunna kalla det här för reträtt... för det är så det känns, som att jag har dragit mig undan från världen. Gissa om jag mår bra av det! Här laddas batterierna utan att dräneras igen innan de är fulla. Det är en sådan lyx att jag knappt fattar att det är sant...! Så givetvis vill jag inte åka hem, här mår jag ju bra och vilar själen medan kroppen får lagom med motion under alla promenaderna (fem, sex gånger per dygn). Sover dessutom jättebra, trots att jag sover mindre än hemma.