Natt mot onsdag 


Jag vill börja med att försäkra att jag - utifrån givna omständigheter, förstås - mår bra. Och djuren mår bra. Jessie har äntligen börjat röja i julgranen, Olaf älskar att möblera om på diskbänken och att ha ner vattenkokaren på golvet (så nu har jag "stängt in" den bakom kaffebryggaren - hihi!) och Belle låtsas att hon löper. Alltså, hon sprätter efter sig när hon har kissat, men hon visar inga andra tecken på att vara på väg in i löp. Och det var ju faktiskt inte alls länge sedan hon löpte senast...

Och det viktigaste av allt: Rafael mår bra. En väninna, som har cirka fyrtio års erfarenhet av katter och inte minst uppfödning, utställning, vård och omsorg, har tagit sig en titt på honom och sedan frågat mig varifrån jag fått att han skulle vara cirka 11 år gammal. Jag svarade förstås att det bara var en gissning vi gjorde när han flyttade in till oss, att ingen har undersökt saken och att jag inte har några fakta att gå på eftersom han gått som hemlös i Skranta, Karlskoga, innan vi fick honom. Min vän nickade: "Som jag trodde. Rafael är mycket äldre än du tror - jag gissar att han är närmare 20 år gammal. Han visar alla tecken på att vara en gammelkatt." Om det stämmer, är det inte ett dugg konstigt att han magrat, tappat alla tänder, rör sig långsamt och helst ligger någonstans där det är varmt och bekvämt... det skulle jag också göra om jag vore i hans ålder! Så nu behandlar jag honom som en gammal kattherre, ger honom mat när han vill ha och pysslar om honom när han själv vill. Och när Skaparkatten kallar, skall Rafael få dö hemma i trygghet.

Från hans hälsa till min: igår måndag besökte jag Närhälsan, lämnade lite blodprover och berättade om mitt medicinproblem. De var mycket förstående och skulle försöka hitta en lösning eftersom de, precis som jag, anser att jag måste ha medicinerna för att inte bli ännu sjukare än jag redan är. Vi har en så underbar vårdcentral med kunnig, klurig och empatisk personal... det finns tusen anledningar till att jag vill stanna här i Gullspång i resten av mitt liv, och vården är en av dem. Hur som helst kunde de förstås inte trolla fram mediciner åt mig ur tomma intet, så jag har fått en tid hos min diabetessköterska för att diskutera hur vi löser frågan om de dyra medicinerna. Min förhoppning är förstås att de styr över mig på idel insulin - jag har ingenting emot att ta sprutor flera gånger om dagen (haha, det skulle mitt unga jag ha hört mig säga! Jag som haft nålfoi större delen av mitt liv!) och insulin är gratis... åtminstone än så länge. Eller som syrran sa i telefon: "Ja, en kvart till eller så" (med hänvisning till att riksdagen nu skall följa en högerbudget). 

Jag har också talat med en av de två vänner jag är skyldig pengar, och hen har har visat den största förståelse för min situation - t.o.m. sagt till mig att vänta med hens skuld och först betala av den andra i den takt jag klarar av. Det kallar jag vänskap! Hen betonade också att vi fortsätter vara vänner och att hen inte tänker illa om mig för att jag inte kunnat betala det jag är skyldig... så nu känns det mycket bättre även på den fronten.

Sist, men inte minst, har den här olyckliga historien med ryktena om hur jag sköter mina djur kunnat redas ut. Jag tänker inte gå in på några som helst detaljer, bara konstatera att det nu ligger bakom mig. Talade med Länsstyrelsen i telefon igår och de försäkrar mig att de inte har något att erinra mot mitt sätt att ta hand om mina djur: "Vi har besökt dig förut och allt har alltid varit i bästa ordning" sa de och så tillade de att när de får anonyma anmälningar mot mig (det har ju hänt ett par gånger nu) är de alltid extra vaksamma eftersom de har kontakt med polisen och vet att jag står på SD:s "hatlista". Känns bra att jag är trovärdig! För precis så är det ju: det finns troll där ute som bara väntar på att få ett vapen så att de kan täppa till munnen på mig. För hittills har de ju inte lyckats tysta min kritik mot deras politik och hur deras anhängare beter sig... och jag tänker inte låta mig skrämmas - inte förrän sådant som rasism, nazism och politisk egoism är ett mörkt minne blott.

Som de flesta vet, har jag tagit timeout från FB en obestämd tid. Det har varit ett bra beslut - jag tog det visserligen "i stundens hetta", när jag kände mig eländig till mods av alla ovanstående anledningar och några till, men jag känner redan hur väl det gör mig. Natten till måndag sov jag för första gången hela sju timmar i sträck! Och även om jag är fattigare än en kyrkråtta, äter jag mig mätt varje dag - och djuren har massor av mat, eftersom Olafs och Jessies husse hade med sig en rejäl laddning när han hälsade på sina pälsklingar (och jag själv hade köpt på mig ett lager hundmat strax innan jul). Det går alltså ingen som helst nöd på oss. Sedan kan diabetesdietisten har en laddning åsikter om vad jag äter... men jag äter i alla fall, och så får det vara bra med det till pensionsdags. 

Virkningen har tyvärr blivit liggande - jag orkar inte engagera mig i annat än att ta hand om mig själv, djuren och hushållet. Men å andra sidan har jag inga "måsten" som tynger mig, utan jag låter varje dag och stund vara sin egen. Resten är överkurs tills vidare. Blir det någon ork över, umgås jag med mina vänner... men framför allt halvligger jag i soffan med djuren omkring mig och läser, leker med paddan (min läsplatta, ett slags mini-mini-dator) eller slötittar på TV. 

Nej, jag märkte inte av orkanen Alfrida mer än att det blåste kraftigt. Inte heller den senaste stormen påverkade oss här i Gullspång; vi har fått yttepyttelite snö, bara precis så det täcker marken, det är allt. 

Nu skall vi krypa i säng, djuren och jag.