Söndag eftermiddag 

Perry och jag chattade häromkvällen om hur man, när man kommit så här långt i livet, har lärt känna sina egna svagheter och uppfunnit sätt att hantera dem. För hans del var det att få saker gjorda - och det är ett problem jag också har, att komma igång med att göra det man måste hellre än att bli överväldigad av uppgiften och därför bli sittande. Jag arbetar med en annan svaghet: det ständiga letandet efter flyktvägar. Under åren har jag i perioder aktivt letat efter sätt att fly undan problemen... t.o.m. så långt att jag tänkt att jag skulle spela tokig för att bli intagen på ett psykiatriskt sjukhus, eller begå självmord. När man inte ser någon väg framåt, oavsett varför, grips man av panik och försöker fly ifrån situationen. Slagits har man redan gjort och misslyckats med (jag tänker nu på den biologiska reaktionen fight or flight)... vilket problemet än är, ser man inga möjligheter till förändring till det bättre (däremot ofta till det sämre!) och då vill man bara fly så långt bort som möjligt. Vad som håller en kvar är olika beroende på situation... i mitt fall handlade det alltid om att jag inte kunde lämna mamma ensam att tackla det jag själv inte orkade kämpa med. Inte ens om det räddade mitt eget liv, min hälsa och framför allt min mentala stabilitet. 

Häri ligger många svar på frågor varför jag har agerat så - utifrån sett - irrationellt under mitt liv. Jag är säker på att familj och vänner, som har haft distans till det hela, sett att jag hanterat problem på alldeles fel sätt, ett märkligt sätt som de själva aldrig skulle välja. Jag är också rätt säker på att de reagerat på endera av två sätt: antingen bara suckat djupt och etiketterat mig "oförbätterlig" eller så känt hjälplöst medlidande. De allra närmaste, mina syskon, har med all sannolikhet förstått att jag har skyddat mamma - och på olika sätt har de bidragit i den kampen, t.ex. har Torbjörn alltid, vartenda år, kommit på de stora helgerna trots att han egentligen inte alls ville träffa pappa. Han kom helt och hållet för mammas skull - och kanske för min? För att visa att vi inte var övergivna. Däremot tror jag fullt och fast att ingen, inte ens mina syskon, begrep varför inte mamma och jag lämnade pappa. Varför gick vi inte bara därifrån? Vi skulle ha fått hjälp att ordna ett nytt liv med bostad och allt annat vi behövde, det vet jag. Men mamma kunde inte. Hon tog sitt löfte i vigselakten på största allvar: hon hade lovat att hålla ut ända till döden skilde dem åt. Och tro det eller ej, men mamma älskade verkligen pappa. Och han älskade verkligen både henne och sina barn. Han klarade bara inte av att bekämpa ångesten i att sätta sina egna behov åt sidan för andras väl. Och han kunde inte erkänna att han hade psykiska problem som hade behövt adekvat behandling. Jag tror, men det är en gissning, att han under sin uppväxt hade fått höra att han var misslyckad. Min pappa hade med största sannolikhet en rad diagnoser - som asbergers och ADHD, kanske även bipolärt syndrom! - men sådant existerade ju inte på den tiden, så allt han fick veta var att han var totalt fel. En ohängd slyngel. Ett ständigt problem. Så när han gifte sig med mamma gömde han sig bakom henne resten av livet, för att skydda sig mot allt och alla. Och så slöt han sig inom sig själv, gjorde sig omöjlig i alla andras ögon. Det var först när han blev ordentligt sjuk (sjuk har han alltid varit på ett eller annat sätt - svår psoriasis över hela kroppen, smärtor i kroppens muskler och skelett, skador av olika slag som inte läkte rätt därför att han inte litade på doktorer) som han sänkte garden... och mamma hittade tillbaka till mannen hon hade gift sig med. Deras kärlek växte enormt, därför att pappa äntligen slutade spela stark - men det gjorde hennes börda allt tyngre, eftersom han nu på vissa sätt regredierade till ett behövande barn. Vården blev också allt tyngre, för pappa ville inte ha "främmande människor rotande bland hans saker" och tackade därför nej till hjälpinsatser som t.ex. hemtjänst och korttidsboende för att ge mamma semester...

... ja, just det, nu kommer vi till ett särskilt kapitel. Pappas bild av deras äktenskap var att äkta makar gör allting tillsammans, hela tiden, hela livet. Man har inte särintressen - allting skall göras av bägge. Att mamma skulle behöva vila från honom var otänkbart! En viktig del av det handlade om hans svartsjuka, för mamma var vacker och charmig och drog till sig stort intresse från män ända fram till sin död. Medan hon fortfarande gick med rollator blev hon en gång uppraggad av en man medan vi var på väg att borda Cinderella för en övernattenkryssning! Vi hade inte ens hunnit ombord på båten... *skrattar* Och pappa visste att det mest resonliga mamma kunde göra var att lämna honom... jag tror faktiskt aldrig han fattade precis hur mycket hon älskade honom! Hon skulle aldrig, aldrig lämna honom, men varje gång hon behövde göra något utan honom satt han och tittade på klockan och väntade på att hon skulle komma hem igen. Som läkarbesök, mathandlande, besök på apoteket. För det mesta gjorde han våld på sin sjuka kropp för att följa med och vänta i bilen... men om jag var hemma, klarade han av att stanna hemma, han också. Sedan satt vi i regel och dividerade om hans märkliga tidsuppfattning... "nu har hon varit borta i flera timmar!"... "nej, pappa, hon har varit borta i tjugo minuter - jag tittade på klockan när hon åkte". Han klarade helt enkelt inte att leva utan henne. Det skulle ha varit som att ta ifrån honom luften han andades, pulsen i hans blodomlopp. Mamma var precis allt för honom.

Oj, så mycket det kom upp ur djupet inom mig när jag egentligen bara skulle berätta att jag har börjat surfa på klostersajter igen! *skrattar vemodigt* 

Och vad har klostersajter med det här att göra? Egentligen är det inte ett dugg konstigt. Ända sedan jag var i tolvårsåldern har jag velat bli nunna, gå i kloster på riktigt och leva resten av mitt liv bakom höga murar. Min längtan efter att få koncentrera mig på Gud var så stark! Men nu hade jag fötts i ett sekulärt, protestantiskt land där tanken på klosterliv låg så långt borta att jag inte ens visste var jag skulle börja om jag ville leta reda på någon att tala om min längtan med. Jag växte upp i Svenska Kyrkan, och visste inte att det faktiskt fanns kloster inom det samfundet, och mamma hade sitt hjärta i det som på den tiden hette Svenska Missionsförbundet (sedan Missionskyrkan, numera Equmenia). Hennes morföräldrar var aktiva missionsförbundare, och de var de vuxna som gav henne mest av den trygghet, kärlek och stabilitet hon så väl behövde under sin uppväxt. Du förstår, mammas pappa var likadan som min pappa, bara våldsammare (pappa använde aldrig fysiskt våld) och betydligt mer elak. Pappas elakheter växte alltid ur skräcken för avvisande och ensamhet... kanske var det likadant med morfar? Åtminstone har mamma beskrivit sin farmor, morfars mamma, som en hårdhjärtad och kall människa. Mamma var rädd för sin farmor, men älskade sin mormor. Om vi ändå kunde lära oss hur man bemöter barn, genom att se hur fel bemötande skapar skadade vuxna, oss själva och generationerna före oss!  

Nå, åter till tråden i det här blogginlägget: klostersajter. När jag som vuxen upptäckte den katolska världen, och alla de olika klosterordnarna, började jag studera dem för att se var jag själv hörde hemma. Jag valde ut tre: birgittinerna, karmeliterna och dominikanerna. Varför? Därför att de alla tre lever väldigt renodlade liv men är helt öppna för litteratur, inte bara religiös sådan utan även profan. Och böcker har alltid varit oerhört, oerhört viktiga för mig. I något av dessa kloster skulle jag få tid med Gud - och med böcker.  Kan det bli bättre?!? 

Jag besökte alla tre ordnarna, talade med nunnorna och försökte komma underfund med var min kallelse låg. De var överens med mig om att jag hade en kallelse - men var den tillräckligt stark? Efter att ha testat länge, och brevväxlat med abbedissor och priorinnor, insåg jag att två saker hindrade mig: jag hade skaffat katt (Aragorn och Imma, som då fortfarande var kattungar) och jag hade svårt att lämna mina föräldrar. Och så krävde ett inträde att jag blev romersk katolik - något som kändes fel, eftersom jag hakade upp mig på deras krav på accepterande av dogmer jag fann medeltida. Svenska Kyrkan hade jag lämnat - den kändes "tom" på det jag behövde... behov jag faktiskt upptäckte inom New Age: ritualer, dofter, levande ljus, ett fördjupat böneliv. Nota bene, de där sakerna finns även inom Svenska Kyrkan, men det är så dolt att jag aldrig hittade det! New Age hade så mycket jag hade saknat, men där fattades det allra viktigaste: Gud. Så besöket inom New Age blev kort, och i stället började jag forska i hur kyrkan hade utvecklats från apostlarnas tid. Det förde mig till Historiska muséet, där jag praktiskt taget "bodde" under lång tid... och till Katolsk Bokhandel, där jag frossade i spännande litteratur, framför allt om bön. 

Sedan hände två saker. Dels upptäckte jag att en kollega var romersk katolik, och i samtal med honom lärde jag mig mycket om den katolska traditionen och om hur en katolik tänker. Och dels lärde jag känna en ung man som studerade till präst i den Liberala Katolska kyrkan - som visade sig vara mycket katolsk, men inte underställd påven. Fri från dogmer. Modernt tänkande, men med ett näst intill medeltida gudstjänstfirande. Jag föll som en sten, och efter ett halvårs bön om ledning, konverterade jag. I LKK fann jag allt jag sökte utom en enda sak: kloster. 

För att korta av den här historien en smula, fortsatte jag att bära på längtan efter klosterlivet - men jag insåg också att många av orsakerna till min längtan hade med flykt att göra. Jag tyckte att livet blev allt jobbigare, relationer krävde för mycket, arbete och andra världsliga plikter slet sönder de stunder jag kunde ha fått ägna åt bön och lectio divina, livet var helt enkelt alldeles för turbulent. Bakom murarna lockade tystnad och stillhet, möjligheten att koncentrera sig på en enda sak, frånvaron av allt strul det medför att leva i världen. Och var det någonting som min allt starkare andliga egenfostran lärde mig, så var det att man aldrig får göra någonting i Guds namn av fel orsaker. Så med stor smärta la jag min klosterdröm åt sidan och fokuserade i stället på att försöka hitta samma tystnad, stillhet och renhet där jag befann mig - mitt i livet. Gud är överallt, absolut inte bara i kloster, så vad jag behövde lära mig var att finna Honom precis där jag själv befann mig. 

Då och då blir dock klosterlängtan väckt till liv igen... och då surfar jag på klostersajter. Drömmer mig in bakom murarna, klär min ande i strävt linne och sjunker ner vid Jesu fötter för att bara lyssna, timme ut och timme in. Och jag inser att vad mitt inre egentligen försöker tala om för mig är att jag just nu inte får tillräckligt mycket av Gud - att jag behöver tanka.