Senare samma torsdagskväll 


Det blev lite nationaldagsfirande ändå... Alex och Daniel bjöd in mig, Maria och hennes besök Anette till fika och cheesecake på deras uteplats, och där blev vi sittande i flera timmar trots att myggen var ettriga. Hade jag inte tagit min allergimedicin hade jag varit tvungen att ge upp och gå hem... men nu satt jag kvar och njöt av den fina sommarkvällen, även om jag blev rejält biten. Nåja, om man är knottrig halkar man inte ur sängen... hihi!

Mötet med Anette blev intressant - inte bara för att hon visade sig vara en väldigt trevlig person (det hade jag i.o.f.s. redan utgått från, eftersom hon betyder så mycket för Maria), utan för att hon hade en i mitt tycke spännande bakgrund: hennes pappa kom från en familj som tillhörde Frälsningsarmén och mammas familj var Jehovas Vittnen! Lyckligtvis hade hon inga dåliga erfarenheter av denna märkliga konstellation... annars är ju Jehovas kända för att vara väldigt strikta med vilka deras medlemmar tillåts interagera (och blir man utesluten, förklaras man persona non grata och behandlas som att man inte existerar - det splittrar familjer varje år, skiljer barn från föräldrar o.s.v. och är givetvis varken kristet eller mänskligt). Men tydligen finns det gradskillnader mellan olika församlngar, trots allt... vissa kanske inte är lika slaviskt lojala mot de styrande i det s.k. Sällskapet Vakttornet i New York utan tillåter sig vissa små undantag från dogmerna? Själv anser jag inte Jehovas vara kristna eftersom de inte accepterar den Bibel alla andra kristna bekänner som Guds ord utan tolkar som de vill och omformulerar de bibliska texterna så att den skall passa deras egen doktrin - även centrala begrepp som är grundläggande för kristendomen som sådan (t.ex. att Jesus dog på ett kors)... men det är min personliga åsikt och ingenting jag tänker gå i polemik med något Vittne om. Frälsningsarmén är däremot definitivt kristna i mina ögon, och de gör dessutom fantastiskt mycket gott i Jesu namn över hela världen - för dem känner jag stor respekt, även om vi står långt ifrån varandra liturgiskt eftersom de inte har några sakrament (något jag aldrig skulle kunna vara utan, särskilt inte nattvarden). 

Hur som helst ställde jag förstås många nyfikna frågor, och hon visade i sin tur stor nyfikenhet på "min" kyrka - frågade vad som skiljer oss från rom-katolikerna och från andra kristna samfund m.m. Och jag är alltid villig att berätta om oss, vår plats i Kristi kropp och vad som gör oss unika... inte för att locka någon att bli medlem, utan för att jag vill visa på att man kan vara katolik utan att tvingas acceptera dogmer som upplevs medeltida (vi följer svensk lag, som tillåter skilsmässa, preventivmedel, abort, samkönade äktenskap m.m.), vi anser att det inte är vår utan Guds ensak att rannsaka en människas livsstil och vi har en strikt nolltolerans mot alla former av diskriminering. Våra präster är oavlönade av kyrkan och har civila yrken samt fria att bilda familj, något vi tycker är viktigt för att prästen fullt ut skall dela sina medmänniskors livsvillkor - veta hur det är att få ekonomin att gå ihop, hur det är att lämna och hämta på dagis o.s.v. Och som du vet, har vi kvinnliga präster! *ler stort*

På tal om kyrkan, så kom biskopen och hans son vid 18-tiden och lastade ut mycket spännande ur bilen. Så nu står det ett vackert altare inklusive tabernakel i mammas sovrum, fullt monterat, och på sängen står kassar och lådor med rökelse, oinvigda oblat, ljusstakar, primklockor, dopskål och dopsnäckor, kors av olika storlekar, ikoner, altartavla, altarlinne, processionskors o.s.v... kortare uttryckt, en massa fina saker som vi kommer att ha både nytta och glädje av i vår kyrksal när Carina och jag är redo att dra igång St. Rafaels församling igen. Nu gäller det bara att Carina blir prästvigd, och att vi hittar en lämplig lokal!

Och givetvis sa Sten-Bertil inte ett ord om städningen - det visste jag ju egentligen redan innan. Det är bara jag som är nojig, det är allt. 

Nå, nu sitter jag här i soffan och kliar på diverse myggbett på vänster fot (jag har fler, på alla möjliga ställen på kroppen, men de kliar inte lika mycket) medan jag slötittar på TV och dricker te. Alla tre ungarna sover gott - iggisarna under varsin filt, Robin på en kudde. Ute har det blivit mörkt, och lite svalare... men bara lite, så fönstren får förbli lite grand öppna i natt (jag har bara "glipor" i fönstren, så att inte Robin kan rymma. Han tycker i regel att världen är lite för liten inomhus, och jag har för avsikt att ta ut honom på uteplatsen i löplina när hans sår har läkt helt och hållet - jag vill ju inte riskera att han blir infekterad igen - men till dess får han vackert stanna inomhus).  

Å, måste ju berätta att jag fick en present av Alex: en sprillans ny sport-BH, intensivrosa, som hon själv fått men inte kunde ha eftersom storleken var fel. Hon är ju mer generöst utrustad än jag, om man säger så... men mig passar den utmärkt, och jag tror faktiskt att det är den första jag bär sedan jag slutade jobba! *skrattar*