Tisdagskväll 

Hjalmar Ekström fortsätter att inspirera mig. Jag har nästan läst klart boken för den här gången (tror att det är fjärde eller femte gången jag försjunker i hans texter), och utifrån de understrykningar jag gjorde under förra genomläsningen är det andra saker som drar till sig min uppmärksamhet den här gången. Som detta stycke: 

"Ja, min kropp är en sannskyldig 'broder Åsna' men jag kan knappast
säga att jag betraktar det som en prövning, snarare som en nåd". 

Med uttrycket "broder Åsna" menar han att han är sjuk och klen, kämpar mot värk och trötthet, och ändå kan se sin kallelse i klart ljus: 

"Jag vill dock här antyda något som Guds-Ordet ofta visar på: Att
vara fattig är att göra andra rikare, att vara sjuk är att göra andra
friskare (Jes. 53). Vad nu mig beträffar, så kan väl kroppen stundom
sucka efter förlossning - men anden - om den får råda - säger blott: 
Ske Din vilja!". 

Att jag inte fastnade för dessa ord förra gången jag läste boken beror med all sannolikhet på att jag inte kunde se min egen situation i hans den gången... men precis så som han beskriver det, känner jag det nu. Vad spelar det för roll i det stora hela att jag är sjuk? Ja, jag fungerar inte i samhället utan har av fysiska orsaker ställts vid sidan av livets motorväg - har faktiskt ofta tänkt att min plats numera är att sittande i dikeskanten betrakta den livliga trafiken och be för att att inga olyckor inträffar. Och ur det världsliga perspektivet är de flesta människors liv (som mitt) ganska obetydliga... de flesta av oss försvinner in i glömskan när våra nära och kära också är borta, och vi har inte gjort några avtryck i historien.

Med detta sagt, har jag haft svårt att ta till mig det stillsamma bedjandet i dikeskanten som ett kall... trots att jag redan på 1990-talet fick tydliga signaler om det i ett brev från en karmeliternunna jag brevväxlade med. Jag hade beklagat mig över hur min sjuklighet hindrade mig från att vara till nytta för mina medmänniskor och fick med vändande post detta svar: "Lyckliga Carina! Nu är du exakt där Gud vill ha dig - altaret i stället för bredvid det, fullt ut delande Hans kärleksfulla lidande för världens frälsning". 

På ett "ytligt" sätt förstod jag hennes ord; bl.a. tog jag det religiösa tillnamnet "av det Allraheligaste Sakramentet" som ledord och ständig påminnelse om att detta sakrament - d.v.s. nattvarden - är ett utgivande av hela ens väsen till alla i världen som vill ta emot det. Samtidigt kunde jag inte frigöra mig från känslan av att min sjuklighet var ett hinder snarare än en välsignelse - inte för att jag hade ont, utan för att jag tvingades bli relativt passiv när det fanns så mycket att göra. Det var passiviteten, oförmågan att "göra mitt", som plågade mig. En sådan skillnad det blivit nu, när jag kan se att det är häri min sanna kallelse ligger! Och nunnorna visste det för flera decennier sedan - gav mig nyckeln till mitt dilemma och hoppades säkert att min andliga mognad skulle vara tillräcklig för att förstå vad de menade. Vilket jag inte gjorde - då. Nu däremot förstår jag! Och jag är äntligen redo att verkligen vara ett oblat liggande på Guds altare, låta min sjuklighet och mitt "lidande" (fast jag tycker inte att jag lider, det jag upplever är ganska ynkligt i jämförelse med vad andra råkar ut för) vara en gåva till mina medmänniskor överallt i världen. Jag vet att de flesta som läser detta inte förstår vad jag menar, men det gör ingenting...

Vad mera är, har insikten inneburit att jag också äntligen vågar luta mig tillbaka och förstå att jag inte måste någonting alls. Det enda jag har att göra är att be. Det enda, inte "bara". Skillnaden är milsvid. Att göra det enda är att välja bort allt annat och koncentrera sig på sin uppgift till etthundra procent. Det finns inget förminskande, något "bara" i det - tvärtom. Det är att bli ett med den Ende helt och hållet.


Skrivet senare samma kväll:

Att inte längre vandra i mörkret ger många fördelar: man ser klart, upplever riktningen i sitt vandrande och skönjer målet i fjärran. Man vet vart man är på väg i stället för att bara irra omkring i ödemarken, trött och törstig. Som Jesaja skriver (9:2): "Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Ja, över dem som bor i dödskuggans land skall ett ljus skina klart". Det här är ord som kan tolkas på flera olika sätt... för det mesta har jag tagit det som en beskrivning av de människor som förr i tiden kallades "hedningar" d.v.s. icke-kristna, och att ljuset handlade om att de upptäckte Jesus Kristus. Men med det perspektiv jag nu kontemplerar kan folket i fråga lika gärna vara de sjuka, handikappade och på andra sätt lidande och "dödskuggans land" är då deras sjukdom, skador, sjuklighet. Vi är många som lever så, utanför det pulserande livet där ute och underkastade helt andra livsvillkor... men det betyder inte att vi är värdelösa, utan vi har vår egen speciella kallelse att följa just p.g.a. att vi är sjuka!

Den här insikten har givit mig en inre balans jag nog aldrig upplevt tidigare. Så mycket blir plötsligt så enkelt, så klart och lättbegripligt, och en ofattbar tyngd lättar från ens axlar. Och vet du, det är nog därför jag på sistone har känt mig så fridfull. Givetvis kommer min värld att rubbas många, många gånger även i framtiden, och mörka moln täcka min himmel... men nu vet jag att jag överlever, att ingenting kan krossa mig eller styra mig bort från min sanna kallelse. Som ett litet ynkligt exempel kan jag berätta att jag betalade räkningarna idag... och trots att pengarna inte räckte, fick jag inte panik. I stället tänkte jag att det ordnar sig och att om jag bara håller mig lugn kan jag ordna upp situationen. Jag har mat, jag har betalat det viktigaste (hyran, elen, bredbandet, försäkringarna och vården) och jag har uträttat ärenden åt andra som de skall betala mig för inom kort så att lite pengar flyter in där. Dessutom skall jag sitta i Åtorp på lördag och sälja mina virkade alster, vilket också borde ge lite slantar. Ett annat exempel: Robin är nyopererad efter att ha haft en ohygglig böld, i stort sett hela vänster kind svällde upp och sprack med nekroser som följd (som Olle tvingades klippa bort så att Robin nu har ett öppet hål hela vägen in till muskelvävnaden)... men trots att det kostade mig pengar jag inte hade räknat med (den saken har löst sig nu, så det är ett avslutat kapitel), och Robin nu går omkring med tratt för de närmaste veckorna, och jag måste hålla såret rent och ge honom antibiotika två gånger om dagen... så känner jag att jag har kontroll. Jag mår inte dåligt, och det gör inte Robin heller (på sätt och vis är det just hans lugn som gör mig lugn). Har t.o.m. ett tredje exempel att hålla fram: trots att jag tvingats ställa om min kost totalt, har jag varken sockersug eller avundas andra att de kan äta vad de vill. Jag håller mig troget till det som får mig att må bäst.

Som om inte ovanstående räckte, har det också blivit så enkelt att säga ifrån när jag vill vara ifred, utan att andra människor blir arga, ledsna eller besvikna. Antagligen har jag ett annat tonfall eller förklarar bättre varför jag säger nej till aktiviteteter, umgänge eller uppdrag så att andra förstår att det inte handlar om deras värde i mina ögon, utan om mitt eget värde och mina egna basala behov. Det känns jättebra.

Jag har äntligen hittat min rätta plats: som den lyssnande Maria vid Jesu fötter. Vet du vad? Jag är mycket lycklig!